Psykologen och datorforskaren J.C.R. Licklider lyfts fram som en visionär som redan 1960 beskrev tangentbord och skärmar som skulle kunna användas som griffeltavlor och bland annat nämnde röstigenkänning som en möjlig funktion.
”Det där är nog ett karaktärsdrag… Jag har aldrig lärt mig ta hänsyn till hierarkier.”
1962 öppnade ARPA en avdelning för it-innovation med Licklider som chef. Han förklarade att landet behövde ett parallellt system för kommunikation, för den händelse att Sovjet skulle bomba det centraliserade telefonnätet. Han föreslog ett ”intergalaktiskt nätverk” där datorer över hela världen decentraliserat skulle kunna prata med varandra. Han förklarade att dataprogram inte skulle behöva finnas på varje dator, utan i själva nätverket.
Kort efter Anne-Maries tolvårsdag, den 29 oktober 1969 skickades det första meddelandet på ARPA:s nätverk, ARPANET, drivet av det amerikanska försvaret. Närmare bestämt skickade en forskargrupp på University of California i väg ett meddelande till en dator på Stanford drygt 500 kilometer därifrån. Det innehöll endast bokstäverna L och O (avsikten var att skriva LOGIN, men servern kraschade efter två bokstäver).
Viktiga innovatörer var Leonard Kleinrock, som uppfann ”paketutbyte” (packet switching) som kommunikationsmetod. Vinton Cerf och Robert Kahn utvecklade TCP/IT-protokollet, testat första gången 1975. En tredje pusselbit var tidsdelningssystemen (time-sharing), som innebär att flera personer kan använda samma dator samtidigt. Egentligen är det det man gör på Internet, delar datorer med varandra.
I november 1977, strax efter Anne-Maries 20-årsdag, kopplades den första datorn utanför USA in på ARPANET. Den var norsk och nåddes via en satellitmottagare i Tanum i Bohuslän, varifrån signalen gick vidare till Norge. Att Norge kom i fråga berodde på landets nära militära samarbete med USA.
Den 1 januari 1983 fick den amerikanska militären ett nytt nätverk, MILNET, och överlät ARPANET till den civila världen. Med det öppnades Internet (benämningen myntad av den nämnde Vint Cerf), som samtidigt antog TCP/IP som kommunikationsspråk för de ”paket” som skickades. Centralt var att nätverken struntade i vad informationspaketen innehöll och bara såg till att de kom fram.
Försommaren 1984 kopplade forskningsassistenten Ulf Bilting vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg upp sig mot Internet och introducerade därmed alltså TCP/IP i Sverige.
Med denna händelse var det stora kriget i gång, kriget mellan TCP/IP och andra kommunikationsstandarder, ett krig där Anne-Marie spelat en stor roll.
Det hade hon förstås ingen aning om när hon avslutade skolgången efter tvåårigt gymnasium vid sexton års ålder. Hon inledde då yrkesbanan som maskinskriverska på Stockholms tingsrätts bouppteckningsavdelning. I maskinskrivningsprovet klarade hon sig bäst av alla, 900 felfria nedslag på 3 minuter, ”jag spelade en del piano, hade säkert nytta av att ha tränat fingrarna”.
”I dag slås jag av hur jag som tonåring sattes att hantera stora värden. Jag assisterade med ärenden som gällde testamentsbevakning, anstånd med arvsskatt och dylikt, och ibland gällde det att lämna säkerhet medan handläggningen pågick. Jag kunde fylla en ICA-kasse med aktier och obligationer och så tog jag bussen till länsstyrelsen. Hur tänkte min arbetsgivare i fråga om säkerheten? Man bara litade på folk då på sjuttiotalet.”
21 år gammal, 1979, anställdes Anne-Marie som projektledare för utredningsuppdrag på Universitets- och högskoleämbetet, UHÄ. Hon kom för första gången i kontakt med datavärlden genom de enorma floppyskivor som då var det nya moderna.
Här uppstod också tjat om att Anne-Marie måste ta en högskoleexamen. Hon föll till föga och läste på vuxenutbildningen Komvux inledningsvis upp sina betyg i matematik och svenska. Men vilken inriktning skulle hon välja? Det ena ämnet verkade tristare än det andra.
”En broschyr om ett nytt ämne, systemvetenskap, väckte till sist intresset. Jag kom in på utbildningen tack vare en kvot för personer från yrkeslivet. Men vad jag gav mig in på hade jag ingen aning om.”
I utbildningen lärde sig Anne-Marie en rad olika tidiga programmeringsspråk, som Cobol. Ett valbart ämne hette ”säkerhetsinformatik”, och det skulle bli Anne-Maries yrkesinriktning för livet.
”Då var jag fast i säkerhetsfrågor. Jag roades av att testa olika dataprogram och få dem att krascha, men själva programmeringen var inte lika kul. Jag lovade mig själv att efter examen aldrig mera skriva en rad kod, och det löftet har jag hållit.”
Hon blev under studietiden en flitig användare av det så kallade KOM-systemet, Sveriges första BBS (”elektronisk anslagstavla”), som före Internets tid gjorde det möjligt för datoranvändare att diskutera med varandra.
”Min väninna Anna Danielsson och jag lyckades tjata till oss konton vid flera av de svenska universiteten och kunde då i praktiken kommunicera med en stor del av dem som intresserade sig för datafrågor”, berättar Anne-Marie.
Året var nu 1984, Anne-Marie var 26 år och hade sin examen i hamn just vid den tid då Ulf Bilting på Chalmers första gången kopplade upp sig mot Internet.
Hon arbetade kvar en tid vid Stockholms universitet, mest som forskningsassistent åt en grupp statsvetare, och fick tipset att Statskontoret (myndighet under Finansdepartementet), som arbetade mycket med it-frågor, kunde vara något för henne.
Hon träffade sin första man och fick två barn i tät följd, 1985 och 1986. Avgörande för det som sedan hände var ett brev hon skrev.
”Brevet gick till Statskontoret, jag presenterade mig och förklarade att jag bara skulle vara lite mammaledig, sedan skulle jag komma dit och hjälpa myndigheten i det framtida arbetet med ADB. Man hade roligt åt min kaxighet, men personalchefen tog in mig på intervju, och jag fick jobbet.”
”Det där är nog ett karaktärsdrag hos mig. Jag har aldrig lärt mig ta hänsyn till hierarkier”, säger Anne-Marie.
Åttiotalet bäddade för den Internetexplosion som skulle ske på nittiotalet. I början hade kopplingen mellan datornamn och IP-adresser skötts med textfiler med listor på alla datorer man behövde kunna kommunicera med. I takt med att nätet växte blev det ohållbart.
Lösningen, presenterad av amerikanen Paul Mockapetris 1983, var domännamnssystemet (DNS, Domain Name System, en distribuerad och dynamisk databas), som möjliggjorde att ett stort antal datoradresser kunde hanteras på ett IP-nätverk. DNS beskrivs ibland som Internets telefonkatalog, genom sin funktion att koppla ihop domänadressen med det korrekta IP-numret.
En annan insats gjorde Nordiska ministerrådet 1985 genom en satsning på Nordunet, som knöt samman de nordiska forsknings- och utbildningsnäten. Via Nordunet kunde till exempel det finländska universitetsnätverket Funet koppla upp sig mot forskningsnät i USA. I december 1988 blev Nordunet som den första delen av Internet utanför USA öppet för alla.
Den 6 augusti 1991 skulle så bli Internets kanske viktigaste märkesdag efter att engelsmannen Tim Berners-Lee presenterat World Wide Web, www, den första webbläsaren, som inledningsvis syftade till ett kunskapsutbyte via ett nätverk av hypertextdokument.
Nästa steg, avgörande också det, var att få fram ett grafiskt gränssnitt för webbläsaren, för att denna skulle bli rimligt användarvänlig. Mosaic brukar anges som den viktigaste pionjären, innan Netscape, med lansering i oktober 1994, tog över.2 Med det öppnades vägen för Internets enorma expansion från och med nittiotalets mitt.
Internetrevolutionen fick de gamla televerken att skaka i sina grundvalar, vana vid att som monopol styra över egna riken baserade på koppartrådar. I Sverige försökte Televerket driva på sitt alternativ för digital kommunikation med teknikstandarder framtagna inom den internationella digitaliseringsorganisationen ISO, benämnda X25, X400 och X500.
”De standarderna var döda i samma ögonblick som föddes”, enligt Anne-Marie. ”Med Internet gick utvecklingen från en situation där nätet hade intelligensen och apparaterna var stendumma till det motsatta, en total förändring. Det skedde ad hoc, gerillamässigt, kom från ingenstans.”
Efter barnledigheten började Anne-Marie i tjänsten på Statskontoret 1987. Under tolv år kom hon här att som ”utredare” fördjupa sig i mängder av frågeställningar gällande sådant som it-infrastruktur, lokala nätverk, standardisering och samordning av den statliga förvaltningens it-säkerhetsarbete.
I hög grad bidrog hon till att Statskontoret i en analys 1997 kom till slutsatsen att Internet framöver skulle bli det dominerande kommunikationsmedlet. 1999-2001 var Anne-Marie handplockad till den fjärde it-kommissionen, vars förslag var att ett fibernät snabbt skulle byggas över hela Sverige och garantera alla Internethastigheten minst 5 Mbps till kostnaden av ett busskort.
”Prislappen hade varit 50 miljarder kronor över en femårsperiod. Tyvärr förstod inte politikerna vad detta skulle ha betytt för Sverige”, säger Anne-Marie.
Anne-Marie var också involverad i frågan vem som skulle administrera toppdomänen för Sverige, .se. Ända till 1997 sköttes den uppgiften av en enda person – Björn Eriksen på KTH,3 givetvis ohållbart då Internet exploderade. Då ingen av flera tillfrågade myndigheter visade intresse av toppdomänhanteringen, föreslogs att uppdraget skulle handhas av en stiftelse.
Detta blev början till Stiftelsen för Internetinfrastruktur, numera Internetstiftelsen, som från 2001 blev Anne-Maries arbetsplats, där hennes titel blev säkerhetschef. Vid det laget var hon en auktoritet inte bara för sina kunskapers skull, utan även genom ett rykte som drivande och resultatinriktad. Vikten av säkerhetsarbetet började nu också bli erkänd.
”Vi tyckte att Internet var det bästa som hänt i världen. Men med världserövringen kom insikten att alla Internetanvändare kanske inte var snälla. Systemet hade ju skapats i första hand för universiteten, med en kollegial kultur där man litade på varandra”, säger Anne-Marie.
Inte minst gällde det att förhindra att illasinnade aktörer manipulerade DNS-systemet, styrde Internetanvändarna till skumma sajter och stal lösenord, kreditkortsnummer och annan känslig information.
