◆De vanligaste efterlederna i ortnamnen i norra svenska Österbotten hör ihop med jordbruket. Allra vanligast inom kommunerna norr om Vasa är backe (ca 2 000 namn), gärda (ca 1 800), hage (ca 1 300) och åker (ca 1 000). Tre av de minst frekventa är lomon, strysslet och davan, som alla har samband med sänkor av olika slag. De är de intressantaste.
Lomon (uttalat ”lo:mon”) var ett av de första namn som jag undrade över under mina barndomssomrar i Kronoby. Lomon betecknar ett strandområde vid Kronoby å. Namnet var obegripligt, men senare har jag blivit lite klokare och också hittat många andra ”lomor”. I de nutida kommunerna Karleby och Kronoby finns det sammanlagt ett femtiotal namn av det här slaget, men söder därom bara några enstaka.
Namnen syftar på olika sorters terräng, men de flesta har anknytning till vattendrag. ”Lomorna” kan vara bäckmynningar vid en å, torra förgreningar av en å eller bildningar i strandterrängen vid åar eller bäckar. Ett vackert par är Sommarlomo och Vinterlomo i Nedervetil. Båda är ”urholkningar” i strandbrinken vid älven, den ena en båtlämning, den andra en vintervägspassage.
I sydligare delar av Österbotten är namntypen ovanlig, men ”lomor” finns i Pedersöre, Purmo och Jeppo. Korslom i Malax och Kivilom i Vörå hör också hit. Bäst känt är bynamnet Lomby i Vörå. Byn ligger vid Vörå å, varför det verkar troligt att förleden hör ihop med någon försvunnen bäck eller någon strandterräng. Namnet uppträder första gången i skrift redan 1443.
Terrängbeteckningen lomo har sitt ursprung i finskans luoma, som förutom ’bäck’ kan beteckna orter av samma slag som namnen i Karleby och Kronoby. I de finska grannsocknarna (särskilt i Kaustby) finns det många namn på -luoma som har samband med bäckfåror av olika slag.
◆Unika för norra svenska Österbotten är namnen på -stryssel (uttal ”stry:ssle”) med varianten –ströjslet (”ströjsle”). Ett par gånger förekommer jämsides formen strissel. Också de här terrängorden betecknar i första hand sänkor, nämligen långsmala terrängpartier som löper genom högre mark.
Många av ”strysslen” uppges ha tjänat som vintervägar. Det var ju bekvämare att vintertid färdas längs tillfrusna, jämna och öppna sankmarkshalsar än att försöka forcera knaggliga skogsbackar.
Namnen är koncentrerade till Karleby, Nedervetil (stryssel) och Öja (ströjsel). Också Terjärv har spår av typen. Motsvarande namn saknas inom andra delar av det svenska språkområdet i Finland.
Efterleden stryssel/ströjsel hör säkert samman med det lokala verbet ströda (uttalat ”ströjd”), ’kväva, snöra samman’. Ordet finns antecknat från området Karleby–Munsala. Längre söderut används bland annat de besläktade verben stryda (Korsholm) och ströga (strö:g; Nykarleby–Korsnäs).
Ortnamnen på –stryssel betecknar terräng som på olika vis är ”sammansnörd”. Vi vet inte om stryssel är ett ord som de medeltida inflyttarna till Österbotten förde med sig från Sverige eller om det är en lokal nybildning.
◆En för läsarna kanske mer bekant terrängbeteckning är dava, också det ett sankmarksord. Det ingår i ett drygt hundratal ortnamn i Finland (-dava, -davan, -daven). I norra Österbotten syftar en stor del av dava-namnen oftast på ett alldeles speciellt slag av terräng: små sankmarker eller vattenfyllda små sänkor.
Flertalet ”davar” är vattensamlingar uppe på torra backar; Lågbackdavan och Mittibacksdavan i Terjärv är belysande namn. Sammansättningen mossadava (”måsadava”) förekommer i ett dussintal namn. Syftningen är likartad.
På det svenska lantmäteriverkets webbplats ortnamn.lantmateriet.se finner man att motsvarande namn förekommer också i Sverige. Namnens koncentration till norra Uppland är påfallande. Kanske föreligger här ett kolonisationshistoriskt samband?
