Det har blivit inne igen att vara självförsörjande. Sociala medier fylls med foton av grönsaker, stickade tröjor och ägg från egna höns. Sofie Strandén-Backa känner sig lite kluven inför den mediedrivna vurmen för självhushållning.
”Det är bra att folk hushållar med de resurser som finns runtomkring dem, i stället för att ständigt konsumera nytt och kortsiktigt. Intresset för närproducerad mat är också positivt. Samtidigt är risken att det är en trend som håller i sig något år och sedan ersätts med något annat.”
Hon ger inte mycket för flashiga livsstilsmagasin på tv där programledarna mest odlar estetiska grödor och alltid uppnår perfekt resultat. I verkliga livet går inte allt som på Strömsö.
”Jag hörde ordet självhushållning första gången i vuxen ålder. För mig har det alltid varit självklart att odla. Jag är född 1975, men man kunde säga att jag växte upp på 1940-talet. Min mormor lärde mig allt hon kunde när jag var en liten flicka och ännu i dag kan jag mycket som jag inte ens behöver fundera på hur jag ska göra.”
Numera odlar Sofie Strandén-Backa för husbehov, mest grönsaker och rotfrukter, men även speciella sorter som är svåra att få tag på. Odlingarna ligger i anslutning till familjens gamla bondgård i Kållby, som hon renoverar tillsammans med sin man, Andreas Backa.
”Skörden räcker inte alls hela året, men några månader har vi så vi klarar oss. Det är bra att det finns andra som odlar för försäljning. Vi köper gärna lokalproducerat direkt av producenterna.”
Familjen driver Sudda lantbruk som är inriktat på får av finsk lantras. Fåren sysselsätter henne mycket under sommaren, eftersom lamningen sker under betessäsongen.
”Vi är i uppbyggnadsskedet och i år har ett trettiotal tackor lammat. En fördel med får är att vi kan få både kött, skinn och ull. Får av finsk lantras räknas till finullsfår och har en fantastiskt mjuk ull. Det är en förnybar resurs som fåren dessutom mår bra av att bli av med.”
Andreas är, med ingenjörsexamen i botten, heltidsforskare inom folkloristik och även Sofie disputerade 2010 i det ämnet med en avhandling om veteraners, lottors och sjuksköterskors berättelser om krig. Hon är också aktiv inom den akademiska världen och är både forskare och fri skribent.
”Att skriva är bland det roligaste jag vet. När jag arbetar med fåren eller i trädgården föds idéer och skrivknutar löser upp sig.”
Arbetet på Sudda lantbruk ger belöning på många sätt, även om det finns utmaningar i att konkurrera med det jordbruk som bedrivs i industriell skala. Sofie ser ändå ett visst hopp för att intresset för närproducerad mat kan få ett permanent fotfäste.
”Dagens industrialiserade jordbruk regleras av ett gigantiskt byråkratiskt system. Vi har blivit vana vid ett märkningssystem för att kunna lita på maten. Om jag däremot personligen känner den som odlat eller fött upp den mat som jag köper, behövs inget märkningssystem. Ju längre avstånd det är mellan jordbrukaren och konsumenten, desto viktigare blir det att livsmedlen är spårbara och märkta.”
Trenden att odla själv har uppenbart mycket av sitt upphov i de senaste årens kriser.
Först kom coronapandemin, med plötslig brist på enskilda dagligvaror. Folk fick tid att tillbringa hemma och ett incitament för att odla själva. Sedan kom kriget i Ukraina, som verkligen har skakat om våra invanda tankemönster. Det kanske blir en nödvändighet att öka sin självförsörjning. Nu spökar dessutom inflation och stigande priser på mat och energi.
”Åtgärderna i samband med coronautbrottet påminde starkt om krigstider. Gardinerna drogs ner i samhället och det mesta blev inställt. Det skapades också ett starkt vi- och de-tänkande. I kriget i Ukraina går skiljelinjen mellan ryssar och ickeryssar.”
”Det påminner lite om hur andra världskriget slätade över uppdelningen från inbördeskriget i vita och röda. Krig och svåra kriser kan också ha den positiva effekten att de enar människor.”
