Med det nya beredskapstänkandet har fler och fler också börjat fundera över hur länge de klarar sig utan förnödenheter som mat, vatten och el. Enligt Sofie saknas ännu den mentala beredskapen att klara en krissituation.
”De flesta är vana att få det mesta färdigserverat och är inte vana vid brist.”
I Finland och i de baltiska länderna har det varit lätt att relatera till ukrainarnas situation, när en enorm armé styrd från Moskva attackerat landet och bombat urskillningslöst.
Det är ändå inte helt lätt att sätta sig in i känslan utifrån berättelser i andra och tredje hand. I sin doktorsavhandling intervjuade Sofie veteraner och lottor om hur de hanterade krigsverkligheten på 1940-talet.
”De berättade att de nog varit medvetna om att något var på gång innan de kallades till fronten. Kriget kom inte som en blixt från klar himmel. Det var också svårt att komma tillbaka från fronten och försöka anpassa sig till ett vanligt liv efter flera år av krigstillstånd. Det som är normalt i krig är inte normalt i fred.”
Det var också annat gry i den generation som vuxit upp i jordbrukarsamhällen under de första decennierna av 1900-talet.
”Många av soldaterna var bondpojkar som vara vana att arbeta hårt från tidig ålder. De var fysiskt starkare än de flesta är i dag. De var inte heller bortskämda med ett överflöd av mat.”
Kvinnorna fick bära en dubbelbörda hemma, när en stor del av samhällets arbetskraft låg vid fronten.
”En del gjorde stora insatser vid olika typer av förläggningar nära fronten och de som stannade på hemmaplan skötte jordbruken och allt annat arbete som skulle utföras. En del sökte sig också till förvärvsarbete inom verkstadsindustrin, där de arbetade för hälften av männens lön. När kriget var slut och männen återvände blev de utan jobb igen. För dem blev freden ett slags kris.”
Ute vid fronten var kamratskapet och lojaliteten avgörande faktorer. Sofie ser samma mönster upprepas i dagens Ukraina, där åtminstone en del av de ryska motgångarna uppges bero på omotiverade ryska soldater.
”Ukrainarna är motiverade att strida för sitt land, medan ryssarna inte behövt kämpa för sin självständighet. Ryssarna verkar till och med förvånade över den ukrainska motståndsviljan.”
Vinterkrigsanda uppstod som begrepp under efterkrigstiden och används fortfarande för att beskriva en frivillig uppslutning, byggd på konsensus, för att ta sig ur en kris.
Begreppet har sitt ursprung i de berättelser från krigen där individer ställde sina egna eventuella reservationer åt sidan och ställde upp för en större sak.
I modern tid har begreppet kritiserats för att det används i alla möjliga sammanhang och därför urvattnats. Våren 2020 dök det upp igen i riksdagen. Då användes det för att få konsensus bakom ett föreslag till åtgärder för att bekämpa smittspridningen av covid. Den krisen kan tyckas relativt lindrig, jämfört med det invasionshot från Sovjetunionen som Finland ställdes inför i november 1939.
”Finland var då en ung nation med olika interna motsättningar och det behövdes en nationell enighet efter de svåra sår som inbördeskriget 1918 hade gett upphov till.”
”Landets armé sökte sina former ännu under vinterkriget. Då bildades trupper av män från samma by. Det visade hur förödande det kan vara för en hel by, om en stor del av männen dör i samma slag.”
”I fortsättningskriget blandades soldaterna mera för att undvika den risken. Tanken var ändå fortfarande att inkallade från samma orter placerades i samma förband för att skapa en stark kamratanda.”
