Simon Finne på väg i sitt Vinka-flygplan från Kronoby flygfält mot Jakobstad i juli i år. (Tack till Petteri Juola, från vars flygplan bilden togs.)
Kasper Dalkarl

Datanörden som blev flygare

Simon Finne drömde om att bli stridsflygare, men det kom inte på fråga på grund av hans dåliga finska. Efter ett framgångsrikt it-pionjärskap är han i dag stolt ägare till en Vinka, det finska flygvapnets legendariska utbildningsflygplan. Nu väntar nästa stora äventyr: konstflygning.
När jag för tredje gången böjde ett finskt ord fel, frågade läraren: Är du dum i huvudet?

 


”Flygning ger en fantastisk frihetskänsla. Du styr vart du vill och flygplanet lyder din minsta vink”, säger Simon.
Bild: Kasper Dalkarl

 

I underjorden i Jakobstad rörde sig cyberrymdens skuggor. Utanför den bastanta källardörren verkade allt stilla, men bakom den rådde febril verksamhet.

Här – i en övergiven källare på adressen Alholmsgatan 4 – var datanördarnas högborg. Bland nördarna fanns denna berättelses huvudperson Simon Finne. Den väg han senare skulle ta i livet började här.

Det underjordiska nördcentret i Jakobstad har sin egen historia, möjliggjord genom den fiberkabel, som på JNT:s (Jakobstadsnejdens Telefon Ab:s) försorg från 1992 förband staden med Karleby i norr och Vasa i söder, vilket gav fortsatt förbindelse till Helsingfors. Två år senare byggdes Botniakabeln mellan Vasa och Umeå.

Fibern gav en motorväg för snabb kommunikation ut i världen. Utmaningen var att få tillträde till fiberförbindelsen och att lära sig hantera den nya digitala kommunikationstekniken.

Ungdomarna i Jakobstads underjord ordnade saken genom en 10/10 Mbps-koppling till JNT:s hus något tiotal meter bort och en hängiven läroprocess framför datorerna. För att inte göra processen onödigt enkel sprayade många tangentborden med svart färg. Det obligatoriska operativsystemet var inledningsvis Linux.

En regnig sensommarnatt 1996 bildade några av dessa tidiga datanördar det nätverk vars namn i efterhand blivit smått legendariskt: Shadows of Cyber Space (SoCS), cyberrymdens skuggor. De flesta var i åldern 15-20 år, och källaren på Alholmsgatan blev för många som ett andra hem. Skolan kom inte alltid i första hand.

 

Simon Finne, uppvuxen i Sandsund i Pedersöre, hade två stora intressen: flygplan och datorer. Från barnaåren ritade han flygplan av alla slag, byggde tillsammans med sin far flygplansmodeller i balsaträ, flög små radiostyrda flygplan, drömde om att bli stridspilot.

Sin första dator, en Commodore 64, fick Simon vid 7–8 års ålder. Snart tröttnade han på att spela dataspelen – intressantare var att ta reda på hur de var konstruerade. När det några år senare blev tal om Internet, gav sig Simon ut i denna nya värld, till en början genom ett ytterst begränsat modem.

Så hörde han en barndomsvän tala om den nybildade ”dataklubben”, som påstods ha en direktkoppling till Internet.

”För bra för att vara sant”, tänkte den då fjortonårige Simon, men ryktet stämde. Han godkändes som en tidig medlem i SoCS. Timmarna framför datorn i källaren utvecklade förmågor som inte gick att få under skollektionerna.

Simon berättar hur det kunde gå till:

”Det här var före mobiltelefonernas tid, då det var mycket enklare att fokusera på något som man ville åstadkomma utan att någon störde. Jag hade för första gången lyckats programmera texture mapping [datorgrafik som bestämmer en ytas utseende och beskaffenhet], då plötsligt min pappa kom in i källaren. Jag tyckte att jag nyss hade satt mig framför datorn, men tydligen hade jag varit borta hemifrån 30 timmar i sträck, och föräldrarna hade blivit oroliga.”

SoCS-tiden gav förutom en exklusiv it-kompetens även en vana att kommunicera med hela världen, i regel på engelska. Till detta en sammanhållning som skapades inte bara inom SoCS-kretsen utan också med ett stort antal andra dataintresserade ungdomar på annat håll.

”Det var fantastiskt att som tonåring kunna sitta på fredags- och lördagskvällar tillsammans med likasinnade, i stället för att hålla sig hemma eller hänga på gågatan”, säger Simon.

Hans entreprenörsådra syntes då han som sextonåring, 1999, startade sitt första företag.

”Jag programmerade en lösning för webbbutiker beställd av en startup, Ekoportti, grundad av bland annat forskare på Chydeniusinstitutet. Det blev aldrig någon succé, men idéerna var helt rätt. Vi skulle sälja ekologiska varor online och ha en tjänst för kimppakyyti. Vi var bara tio år för tidigt ute.”

”Flera andra lokala kunder nappade sedan på mitt kunderbjudande. Jag lärde mig många läxor som jag senare haft nytta av.”

En händelse som fick livsavgörande betydelse för Simon var ett mejl som den 28 maj 1998 anlände från en dataprogrammerande grabb i samma ålder i Göteborg. Hans namn var Julien Aubert, och han hade upptäckt att en svensktalande kille i Finland precis som han själv var i färd med att programmera dataspel.