Vill man veta vilken plats det övernaturliga har i människors liv, kan man med fördel ta del av trollhistorierna från Vörå.
Camilla Asplund Ingemark har studerat ämnet så grundligt att det 2005 resulterade i en doktorsavhandling The Genre of Trolls. The Case of a Finland-Swedish Folk Belief Tradition i folkloristik vid Åbo Akademi.
Ett centralt tema är att trollen och Bibelns gestalter ofta ligger nära varandra. I berättelserna råkar de ut för liknande händelser och ställs inför samma typ av problem – men löser dem lite olika.
Camilla Asplund föddes i Vasa och växte upp i Smedsby, Korsholm. Hon började studera vid Åbo Akademi och var under ett år utbytesstudent i Lund. 1999 flyttade hon dit, ett resultat av att hon träffat en charmerande man som studerade liknande saker – Dominic Ingemark, sedermera hennes äkta man.
”Jag var intresserad av folktro redan som tonåring, kanske mest för det exotiska i berättelserna. Men senare har jag insett att ämnet i hög grad handlar om människors vardagsliv och världsuppfattning. Det ledde till att mitt intresse blev mitt yrke.”
Relationen mellan folktron och kristendomen är alltså en central ingrediens.
”Man ser ofta de två som varandras motsatser. Tidvis har kyrkan bekämpat folktron. Men det finns en gemensam grund för hur man uttrycker tro och religion, vare sig det råkar vara folktro eller officiell kristendom”, säger Camilla Asplund Ingemark.
Hon valde att analysera trollberättelserna i Vöråregionen för att uppteckningarna därifrån är många och innehållsrika. De är alla nedtecknade under senare halvan av 1800-talet eller början av 1900-talet.
Avhandlingen skrev hon på engelska, men trollberättelser finns återgivna också i sin ursprungliga dialektversion. På s. 16–17 ges exempel på några sådana historier.
Vad är ett troll?
”Ett övernaturligt väsen som bara finns i Norden och som inte är enkelt att fånga tydligt. Det förknippas ofta med klippor och berg i skogar. Ofta är det en solitär, som alltså agerar i ensamhet, men trollet kan också leva tillsammans med andra”, säger Camilla Asplund Ingemark.
Ett närliggande väsen är rået – i en del berättelser används benämningarna troll och rå parallellt. I Sverige ligger vättar och vittror nära troll. Ofta kopplas troll till jättar. Ibland kan troll dessutom ta sig utseende som helt vanliga människor.
”Ett vanligt tema är att människor blir bergtagna av troll – alltså tagna till trollens boningar i berget. Människobarn rövas bort av troll efter födseln och ersätts ibland av en bortbyting. Ett annat motiv är att brudar trolltas för att gifta sig med troll.”
Relationen mellan troll och människor, inte minst den sexuella, är alltså central. Deras gemensamma barn får ofta en speciell styrka.
Karakteristiskt för berättelserna är att människan hamnar in i ett gränsland och in i en annan sfär. Man inkräktar på trollets territorium och glömmer att man är människa.
Trollhistorier förklaras ibland med psykets funktioner, till exempel bilder och fantasier som uppstår när man går i en mörk skog och skuggorna spelar.
En annan aspekt är trollhistorierna som en spegelbild till människans värld. Människan behöver i sitt projekt att förstå sig själv kontrastera sig mot något annat. Trollen är en berättelse om oss själva.
”De som berättade trollhistorierna har nog ofta definierat sig som kristna, samtidigt som trollen ibland är helt hedniska. Ett motiv som återkommer är att trollets värld liknar paradiset. Ibland uppfattade man trollen som fallna änglar eller en avkomma till de fallna änglarna”, säger Camilla Asplund Ingemark.
Ibland ligger trollhistorierna i sin struktur så nära Bibelns berättelser att gestalterna och handlingen i dem är på gränsen till utbytbara. När präster i berättelserna driver ut troll är det omöjligt att inte associera till Bibelns berättelser om hur Jesus driver ut onda andar.
En skillnad är att prästerna i motsats till Jesus inte alltid lyckas så bra med utdrivandet.
”Prästerna är ibland syndiga varelser. Deras misslyckanden kan bero på att de gjort något fel, till exempel tagit på sig vänstra skon före den högra eller stulit något under sin studietid.”
Det är svårt att veta hur mycket i trollberättelserna som uppfattats konkret och kanske bokstavligt. Kanske många mest såg dem som underhållning.
”På 1800-talet, då man började samla in berättelserna, inledde också folkskolorna sin verksamhet. Den världsbild som skolan förmedlade hade knappast något större utrymme för troll”, säger Camilla Asplund Ingemark.
Det är i uppteckningarna ändå tydligt att människor ibland tog trollen på blodigt allvar.
”Man försökte undvika att gå nära ställen där det sades finnas troll eller andra övernaturliga väsen. Ett sådant ställe fanns på Replot – kvinnorna gick inte gärna dit, för att trollet inte skulle kidnappa dem.”
Camilla Asplund Ingemark har tidigare skrivit en bok tillsammans med sin man Dominic Ingemark, Sagor och svartkonst under antiken. Nu är de två i färd med att avsluta en gemensam bok om rädslor under antiken.
Samtidigt förbereder Camilla Asplund Ingemark ett fältprojekt på två orter i det gamla hemlandskapet: Hur berättar man katastrofberättelser i Österbotten?
”Hur beskriver man i Lappfjärd den stora översvämningen (den år 2012)? Och hur beskriver människorna runt Larsmosjön fiskdöden där? Jag ser fram emot att på ort och ställe bekanta mig med berättelserna om detta.”
