Jordkabel ingen universallösning

Ju mer beroende av el samhället blir, desto mer el-överföring behövs. Och ju mer olika regioner och länder ska överföra el mellan varandra – en prioriterad sak i EU – desto större krav på ledningskapacitet.

Men alla gillar inte elledningar. Till exempel i Tyskland har folkliga protester stoppat en stor del av de nya högspänningsledningar som behövs mellan norr och söder, för att Bayern ska kunna få el (från norr, där den mesta vindkraften finns), när kärnkraften stängs ner där om några år.

Efter demonstrationer i en mängd byar i de områden, där de nya ledningsgatorna planerades, backade de tyska politikerna och tog beslutet att i stället lägga ledningarna i kabel under jord.

Det blir nu fråga om oerhört mycket dyrare likspänningskablar och en fördröjning av överföringskapaciteten med många år.

Även i Sverige har en diskussion i saken blossat upp efter att LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) tyckt att ledningarna borde läggas i kabel också i Sverige, för att inte ta mark i anspråk som kunde användas för lantbruk och skogsbruk.

Men att lägga högspänningsledningar under jord innebär inte bara mycket högre kostnader, utan har ofta också andra nackdelar, framför allt när fel på dem ska lokaliseras och åtgärdas.

Månadslånga avbrott

På Svenska kraftnät gör Olof Klingvall den här jämförelsen:

”De vanligaste felen på luftledningar är åsknedslag och skador efter att ledningen eller stolpen blir påkörd. Vid åsknedslag sker en snabb återinkoppling av ledningen dock redan efter några millisekunder. Vid en påkörning är felet relativt lätt att lokalisera och reparationen kan göras snabbt.”

”På en kabel är det vanligaste felet skarvbrott, så att skarven ’exploderar’ under jord. Det syns och märks inte ovan jord och att lokalisera ett sådant fel är ett omfattande arbete.”

Enligt europeisk statistik, som Olof Klingvall hänvisar till, är en genomsnittlig avbrottslängd vid fel på markkablar 730 timmar, alltså en månad. Ett skarvbrott innebär också att man introducerar två nya felkällor på kabeln: två nya skarvar i stället för den förstörda.
Jordkablar beräknas dessutom bara hålla halva tiden jämfört med luftledningar.
”För kablar räknar vi med att en totalförnyelse är nödvändig efter avskrivningstiden på 35 år, till exempel på mark- och sjökablarna Fenno-Skan och Kontiskan. För luftledningar räknar vi med åtminstone 70 års drifttid, men vi har luftledningar i drift i dag som har 90 år på nacken”, säger Olof Klingvall.

Ny kompetens krävs

På Herrfors Nät håller vd:n Seppo Tupeli helt med om resonemanget i fråga om 110 kilovolts-kablar eller högre spänningar. Men i fråga om mellanspänningen och lågspänningen är läget lite annorlunda.

”Kabel i jord är vädersäker genom att den inte påverkas av stormar, snö och fallande träd. Felen blir mer sällsynta, men sedan tar det betydligt längre tid att lokalisera och att reparera dem.”

”Av det skälet är strävan att jordkabel bör ha två parallella matningsvägar. I många fall behåller vi den gamla luftledningen som reservmatning”, berättar Seppo Tupeli.

En väsentlig fråga för ett elnätsföretag är att jordkabel kräver delvis annan kompetens än luftledningar.

”Det tidigare mera mekaniska jobbet blir av annan natur och kräver andra kunskaper, speciellt vid felsökning, vilket kan leda till att befintlig personal inte klarar uppdraget. Många företag outsourcar hela jobbet.”

”När det gäller att lokalisera kabelfel, finns i dag bättre utrustning som gör att man kan hitta felet med några meters avvikelse. Också detta förutsätter dock specialistkompetens, eftersom mätutrustningen är rätt avancerad”, säger Seppo Tupeli.

Även andra problem

Den ökade jordkabelandelen har även gett problem med ökade reaktiva effekter, vilket kräver kompensationsutrustning för att minska på förlusterna.

”Vad slutsumman verkligen blir för att vädersäkra systemet går inte att säga med säkerhet. Det som såg bra ut från början har gett andra bekymmer som vi får reda ut vartefter.”

”Säkert är att vi inte skulle investera i denna takt i jordkabel i Finland, om inte elmarknadslagen skulle kräva det”, säger Seppo Tupeli och tillägger:

”Jag kan inte se det vettiga i att rulla ut kablar oberoende av markförhållanden. Längs med vägar, i stenig mark och på åkrar är det fortsättningsvis billigare och enklare att bygga luftlinje. Men när du en gång har börjat med jordkablar, finns det få markägare som vill ha nya luftlinjer på sin odlingsmark!”