Jag tillbringade för många år sedan en längre tid i ett vediskt kloster i Norra Indien, högt uppe i bergen på gränsen till Kashmir. Jag hade tagit mig dit som en protest mot det kommersiella livet i ett sökande efter en djupare mening. Jag hade sett hur de som var framgångsrika och förtjänade mycket pengar ändå inte verkade särskilt lyckliga. Ofta försummade de sin familj, sina barn, sin hälsa och sina vänner. De drack för mycket, skiljde sig och hade ångest för att förlora sina pengar och sin position. Och de som inte var så framgångsrika var olyckliga för att de inte var framgångsrika. Jag kände att sökande efter framgång med så dåliga odds inte kunde vara min väg.
Men ankomsten till klostret, som jag hade fått tips om av en vän i FN-tjänst, blev inte som jag hade tänkt mig. ”Vi tar inte emot några turister här”, fick jag höra och porten stängdes framför näsan på mig. Men jag hade rest långt och klättrat dit upp under flera dagar, så jag vägrade ge upp. Gjorde mig ett enkelt läger i en klipphåla strax utanför, sov i min varma sovsäck, kokade lite ris på mitt primuskök – och väntade. Tänkte att detta kanske också var meningen.
Varje dag kom en munk ut och gav mig samma budskap: ”Vi tar inte emot några gäster, ge dig iväg!” Men jag stannade. Det rann vatten från klippan, och min mat började ta slut. Jag tänkte att jag får väl dö här då, men jag går inte tillbaka. Försökte meditera, men kunde för lite och var ständigt hungrig.
Till sist öppnades den gamla träporten. Jag reste mig och gick försiktigt in. Jag fick en sopkvast i handen och en blick mot det smutsiga golvet och började sopa. Så småningom fick jag också en varm soppa.
Gradvis blev jag accepterad; min envishet hade kanske gjort ett visst intryck. Ingen sade något om det, men efter hand fick jag delta i köksarbetet, och också i munkarnas meditationer. En svagt engelskkunnig munk gav mig lite instruktioner, men jag gjorde säkert alla misstag som man kunde göra. Ändå hände något inom mig. Jag fann ett lugn, som jag inte anat kunde finnas, och började finna mig till rätta. Insåg ändå att jag inte kunde stanna där hela livet, och längtade förtvivlat efter att få läsa mer om det jag inte förstod.
Jag talade med munken om detta, och fick mitt livs mest avgörande insikt till svar: ”Lennart, det kanske var nödvändigt för dig att komma hela vägen hit för att kunna förstå att det du söker finns där hemma. Använd din egen kultur och tradition, fördjupa den och du kommer att hitta rätt.”
Och han gav mig något jag uppfattade som en välsignelse. Den och det han sade har sedan följt mig i mitt sökande.