Förnybar energi är ett alltför flummigt begrepp, anser en rad finländska forskare, som nu har initierat en kritisk diskussion på temat.
Startskottet till diskussionen blev en artikel i tidskriften Energy Policy i december i fjol, där Atte Harjanne, doktorand och grön riksdagskandidat i Helsingfors, och Janne M. Korhonen, teknologie doktor vid Aaltouniversitet, menar att ”förnybar energi” som begrepp är problematiskt på flera sätt.
Det är varken vetenskapligt eller exakt, ändå används det i politiken och den offentliga debatten som om det var det. Man inkluderar i begreppet en mängd energikällor och bränslen av mycket olika typ, som solenergi, vindkraft och geotermi även biobränslen av många slag, vattenkraft, vågkraft och tidvattenkraft inkluderas.
Även avfallsförbränning räknas också delvis som förnybar, trots att avfallet primärt kanske härstammar från fossila bränslen.
En annan profil i energi- och klimatfrågor, Rauli Partanen, har nu hakat på frågeställningen. Partanen har flera böcker på temat bakom sig, bland annat Energian aika: avain talouskasvuun, hyvinvointiin ja ilmastonmuutokseen (Energins tid. Nyckeln till ekonomisk tillväxt, välstånd och klimatförändringar), skriven tillsammans med Aki Suokko (verksam som lektor på Centrias enhet i Ylivieska). Boken fick priset ”2017 års vetenskapsbok” av Vetenskapliga samfundens delegation i Finland.
Bland annat lyfter Rauli Partanen fram illustrationen här intill, som ger ett mått på hur mycket material som går åt vid olika metoder för elproduktion, om man räknar materialåtgången per producerad TWh (terawattimme) el över anläggningarnas hela livscykel.
Jämförelsen är gjord av USA:s energidepartement 2015. En invändning är givetvis att materialåtgången kan variera betydligt beroende på lokala förhållanden och olika regelverk. Och rimligtvis klarar vindkraften i dag, som följd av större vindmöllor, att producera mer el per materialenhet än för fyra år sedan. Storleksskillnaderna i tabellen är dock tydliga nog.
”Sol och vindkraft kräver enorma mängder material både för den infrastruktur som anläggningarna i sig kräver och för den alternativa elproduktion som behövs för att täcka upp när sol- och vindkraften inte levererar”, säger Rauli Partanen.
”Beroende på plats och producerad elmängd kan de här energikällorna ha en måttlig inverkan vad gäller miljö och materialåtgång – eller så inte. Och saken avgörs inte av om man kallar energikällorna förnybara, utan bara om man gör livscykelanalyser där man ställer faktisk produktion mot sammanlagd miljöpåverkan.”
Ställer man som ett mål i klimatpolitiken och samhället att öka mängden förnybar energi kan man få något som man kanske inte har beställt, säger Rauli Partanen.
”Den näst vattenkraften mest användbara förnybara energikällan är ofta biomassa, som inte är beroende av vind- eller solförhållandena. Men biomassa finns i mängder av varianter, och det varierar väldigt i vilken mån
biomassaanvändningen är hållbar.”
Enligt Rauli Partanen har debatten i hög grad kommit att styras av de bilder och föreställninga som, på grund av det svartvita diskussionsklimatet, satt sig i människors huvuden. Han ger exemplet Equinor, det som fram till nyligen hette Statoil, alltså det gigantiska olje- och gasbolag som har norska staten som huvudägare.
”Under många år har bolaget på flygterminalen i Bryssel marknadsfört naturgasen som en energikälla som går hand i hand med den förnybara energin, trots att naturgasen ju är fossil. När sedan infrastrukturen för naturgasen väl är på plats är det ingen enkel sak att bli kvitt den.”
En stor del av problemet relateras till att energikällor etiketteras som ”goda” eller ”onda” baserade på om de beskrivs som förnybara eller inte, säger Rauli Partanen:
”Men tyvärr är förnybarhet en usel måttstock på energikällornas miljö- och klimatpåverkan. Saken måste avgöras från fall till fall.”
”Om målet är små utsläpp av växthusgaser och minimerat miljöavtryck från energiproduktionen, måste vi ta det ofta komplicerade jobbet att räkna på fakta och inte låta oss styras av oklara slogans, även om dessa kanske är slagkraftiga och trendriktiga.”
även betydande mängder av de sällsynta jordmetallerna, som här ingår i kategorin ”Annat”. Vattenkraften kräver mycket betong för dammbyggena. Mindre känt är kanske att även vindkraften kräver stora mängder betong och stål, framför allt för fundamenten för vindmöllorna. Ser man till materialåtgången är kärnkraften överlägsen i kraft av de stora mänger energi som produceras och den långa
livstiden på kraftverken.
