Precis då vällde tusentals möss fram från alla vrår och tvingade ärkebiskopen på flykt
Har någon Lalli funnits?
Som nämndes fick kvädet Surmavirsi skriftlig form mycket sent, och det är omöjligt att veta något säkert om dess ursprung. Rimligt kanske är att anta att den muntliga versionen gått hand i hand med den ”officiella” version som på kyrkligt håll började torgföras under 1200-talets senare del.
Spekulationer finns om att Lalli kan ha varit en förmögen storbonde på ett Lalloila hemman i Kjulo, där först en biskopsgård, sedan det gods Kjuloholm etablerades som sedan 1746 är i släkten Cedercreutz ägo. I ett dokument från Kjulo 1486 talas om en råsten för ”Lallis bolstadh”, vilket dock kanske bara bevisar att man i namngivningen låtit sig inspireras av legenden.
I berättelserna heter Lallis hustru alltså Kerttu (Gertrud). Enligt en version av kvädet bodde även Lallis bröder Pentti (Bengt) och Olavi (Olov) på hemmanet och deltog i mordet. De har alla kristna namn, vilket talar emot att de var hedningar. Eventuellt kan Lalli vara en förvrängning av namnet Lauri (Lars, Laurentius).
Inom kyrkokonsten avbildades Henriks mördare, på bilden namnlös, veterligen första gången på 1410-talet, då på Henriks sarkofag i Nousis kyrka. Kort därefter började man avbilda Sankt Henrik trampande mördaren under sina fötter.
Tuomas Heikkilä visar ingen sentimentalitet i sin analys av S:t Henrikslegenden. Helgontron var det viktigaste inslaget i den medeltida folkliga religiositeten, och bland alla hundratals helgon inom den katolska kyrkan fanns i Finland behov av ett eget, lokalt förankrat helgon. Inte heller Henrikslegenden som sådan sticker ut, utan följer standardupplägget för sin typ av berättelser.
Tuomas Heikkilä kommenterar saken så att ”för den moderne finländaren har S:t Henrik varit en så exotisk, spännande och enastående gestalt att man har velat se honom som lika exceptionell också under medeltiden […] Det är beklagligt att denna okritiska uppfattning som inte ifrågasätter källornas utsagor verkar ha slagit rot på ett besvärande sätt, både i det allmänna medvetandet och i det kollektiva minnet, och även i allmänna framställningar med vetenskaplig ambition.”
Ett annat exempel på hur berättelser återanvänds är den om Lallis död, efter att han förföljts av möss. Samma berättelse, Mäuseturm, är känd från Tyskland och handlar i en version om ärkebiskopen i Mainz, Hatto II (i ämbetet 968–970), som under en hungersnöd vägrade ge svältande människor hjälp ur sina stora sädesförråd. Enligt berättelsen lät han stänga in tiggarna i en lada, som en av hans kumpaner sedan tände på, varvid ärkebiskopen ska ha kommenterat skriken från de döende människorna med orden: ”Hör ni, hur kornmössen piper?”
Precis då vällde tusentals möss fram från alla vrår och tvingade ärkebiskopen till flykt med en båt längs den intillflytande floden Rhen, där han på en ö i floden stängde in sig i ett torn, vilket dock inte hindrade mössen från att äta upp honom levande.
Finns något mer att upptäcka i en 860 år gammal fråga?
Ja, just i våra dagar börjar vi kunna ta fram information som ansetts vara för evigt förborgad: till exempel kan människoben åldersdateras allt mer exakt, isotopanalyser kan avslöja vilken typ av mat de döda ätit och var i världen de vistats, DNA-analyser kan berätta vem som är släkt med vem.
”Vid provtagningen behövs bara mikrogramstora fragment, och vi har mycket material tack vare två reliksamlingar som på 1920-talet upptäcktes i Åbo domkyrka”, berättar Jussi-Pekka Taavitsainen, professor emeritus i arkeologi vid Åbo universitet.
Upptäckten gjordes av arkeologen Juhani Rinne i samband med att kyrkan renoverades, dels i ett träskrin som tillskrivits 1300-talsbiskopen Hemming, dels i en igenmurad väggnisch i sakristian. Fynden, ett hundratal föremål, undersöktes enligt alla konstens dåvarande regler och beskrevs vetenskapligt av Juhani Rinne 1932. Han trodde att ett trettiotal olika helgon fanns representerade, förutom Henrik även heliga kollegor som Erik, Margareta och Pankratius, dessutom stenfragment från Getsemane relaterade till Jesus Kristus, med mera.
”Det medeltida samhället genomsyrades av helgonkulten, och reliker hade en central roll genom att de hade kontaminerats av det heliga och därför utgjorde en direkt kontaktlänk till det gudomliga. Ett helgon kunde på så sätt finnas på många ställen samtidigt”, förklarar Jussi-Pekka Taavitsainen.
Av det skälet var – och är fortfarande – reliker också hårdvaluta, genom att man kunnat utbyta bitar av reliker med varandra och därmed bygga upp ett reliksortiment med allt större samlad helig kraft. Som den högsta kategorin av kristna reliker räknas sådant som Kristi pinoredskap, men även delar av ett helgons kropp, som skelettdelar. Som andra klassens reliker räknas ett helgons klädesplagg och ägodelar, tredje klassens reliker är föremål eller tygdelar som har varit i kontakt med första eller andra klassens reliker.
Att Åbo domkyrka hyste reliker var i sig inte oväntat, trots att reformationen förklarade dem icke önskvärda och domkyrkan flera gånger utsatts för plundring, första gången redan 1318, då ryssarna även brände kyrkan. Mest spektakulärt i fyndet är ett skallrelikvarium med innehåll av en mängd reliker insydda i små påsar. Troligen har paketeringen skett på 1300-talet, eftersom det yttre sidentyget har den dateringen.
”Sannolikt har Åbos präster även efter reformationen förstått föremålens värde för den tidiga kristendomen och agerat så att de inte skulle förstöras”, tror Jussi-Pekka Taavitsainen.
2007 initierade han ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som fortfarande bara är halvvägs och som syftar till att med olika metoder ta fram så mycket information som möjligt ur relikerna. En viktig samarbetspart är Ångströmlaboratoriet i Upp-sala. Några mellanrapporter har publicerats, men arbetet är kostsamt och tålamods-krävande och kommer att pågå länge än.
I en av rapporterna, från 2015, konstateras 6–7 av de hittills undersökta benbitarna ha rätt ålder och karaktär för att kunna matcha till exempel en biskop från 1100-talet.
