Bi (Britt-Inger) Puranen har från första början haft Finland inpå knuten. Hon växte upp i Sävar, en ort strax norr om Umeå som genom århundradena haft livlig trafik över Kvarken. Det nästsista slaget i 1808-1809 års krig ägde rum just i Sävar, tusen soldater fick sätta livet till. Dagen därpå stod det sista slaget, som definitivt avgjorde Finlands öde, i den närliggande kustbyn Ratan.
Bi har livliga minnen av Korsholmsbåtarna, de färjor som från Vasa på femtiotalet började komma upp längs Umeälven ända in till Umeå centrum. ”De var personliga och vackra båtar och tutade så fint. Vi bodde intill älven, jag brukade springa ner till stranden och vinka till passagerarna.”
Senare i läroverket i Umeå åkte Bi med sin skolklass varje år över med Korsholmsbåtarna till Vasa. Det var exotiskt och gav en smak av utlandet.
Bi har alltid varit intresserad av hur saker hänger ihop, och hon är resultatinriktad. Då undervisningen i gymnasiet enligt henne var ineffektiv och tog för mycket tid, tenterade hon av gymnasiekurserna på ett år och började 17 år gammal studera vid det nyinrättade Umeå universitet.
Sociologi och demografi intresserade mest. En hösttermin vid London School of Economics väckte intresset också för ekonomisk historia. Hennes kandidatavhandling handlade om migrationen från och inom Norrland.
Hon testade sina nyvunna kunskaper i finska på svärföräldrarna. De skakade på huvudet…
I detta skede kom hennes lärare Egil Johansson – professor i pedagogik vid Umeå universitet – med ett förslag. Egil var en tidig datanörd. På hans initiativ grundades Demografiska databasen, vars första stora uppgift blev att överföra Sveriges kyrkböcker till ”databärande media”.
Förordad av Egil Johansson utsågs Bi 22 år gammal till föreståndare för den nya verksamheten. Placeringsort blev Haparanda.
Det var fråga om en betydande etablering för staden. När den nya föreståndaren en vårdag klev ur bussen i Haparanda fanns kommunalrådet och den lokala AMS-chefen på plats som mottagningskommitté. Passagerare efter passagerare steg ur bussen, bland dem en ung tjej med flätor, runda brillor och en nallebjörn under armen. När bussen tömts och de två herrarna fortfarande stod kvar gick Bi fram till dem: ”Är det kanske mig ni väntar på?”
Demografiska databasen inledde verksamheten med 35 anställda. Antalet skulle senare växa till ett hundratal, filialer inrättades i Pajala, Jörn och Ramsele. Frakter med kyrkböcker kom i ström upp från landsarkiven. Allt i kyrkböckerna (som till och med 1809 inkluderade Finland) skulle nu omvandlas till ettor och nollor.
”Det här med databas uppfattades som hypermodernt. Vi använde hålkortsmaskiner, enorma mackapärer. När hålen slogs i korten lät det som kulsprutesalvor. Vi skaffade hörselkåpor som skydd, besökarna var grymt imponerade av moderniteten.”
Men livet bestod av mer än arbete. Bi gjorde cykelturer för att lära känna Tornedalen och hittade mängder av vackra gamla gårdar. De var i regel övergivna och beskrevs som rivningsobjekt, men Bi älskade dem. Hon frågade kommunalrådet om hon kunde få hyra den nedlagda skolan i Mattila strax norr om stan.
Kallhyran var 100 kronor i månaden och läget vid älven fantastiskt. Vintertid befolkades omgivningen av stora skaror av tjädrar och orrar. Sommartid cyklade Bi in till arbetsplatsen, på vintern åkte hon skidor.
Den här första sommaren som databaschef ägnade Bi sig ändå framför allt åt bergsklättring på Grönland.
”Jag vistades med min klätterklubb i bergen runt Ammassalik [i dag Tasiilaq] på Östgrönland. Det var en härlig tid utan annan kontakt med civilisationen än en del grönländare som besökte oss av nyfikenhet. Vi hade gjort små fördämningar vid ett par bäckar och höll fisk där, det fascinerande våra gäster.”
Tillbaka i Haparanda köpte Bi till att börja med en kofot. Skolan i Mattila skulle sättas i skick. Kollegerna på databasen kom till hjälp med skurborstar, skolan hade knappast varit så ren tidigare.
Bi fick inblick i Tornedalslivet på allvar efter att ha träffat sin första man, Åke Puranen. Hans föräldrar och syskon bodde vid den vackra sjön Armasjärvi 60 km norr om Haparanda. Också där lades en skola ner, och skolbyggnaden fick det unga paret Puranen köpa för 1 krona.
Från skolan i Mattila flyttade Bi alltså till skolan i Armasjärvi. Hon fick sitt första barn och inledde doktorandstudier parallellt med chefskapet för databasen. Temat var tvåspråkigheten i Tornedalen.
”Åke talade bra svenska, men hemmet var finskspråkigt, så finska var hans känslospråk. Jag insåg vad det betydde när Åke skrev till mig på svenska. Det blev inga kärleksbrev direkt, mer som skoluppsatser.”
Bi började läsa finska på Tornedalens folkhögskola. Hon testade sina nyvunna kunskaper på svärföräldrarna. De skakade på huvudet. Bi upprepade sina inlärda finska fraser, långsamt och tydligt, med samma reaktion.
”Problemet var att jag hade lärt mig ’riktig’ finska, medan de talade meänkieli [Tornedalsfinska]. På finskt håll förklarade man att meänkieli var en mindre utvecklad språkvariant. Jag insåg att ämnet var känsligt och att jag som utomstående inte skulle ha några synpunkter i saken.”
Den här komplexiteten var en viktig lärdom. En annan gavs under en forskarkurs som Bi deltog i på Åland. Vid kvällssammankomsten sjöng man ihop. När Bi inte riktigt höll tonen, spände kursledaren – en societetsdam från republikens huvudstad – ögonen i Bi och frågade på oefterhärmlig Helsingforssvenska: ”Vem är det som sjunger så förskräckligt falskt…”.
”Det var en märklig erfarenhet av hur någon präglad i en överklassmiljö oreflekterat tycker sig äga världen och ha tolkningsföreträde”, kommenterar Bi.
Men språk och attityder har ingen självklar koppling till varandra. Bi ger exempel på en av hennes riktigt goda vänner – den tidigare vasabon Kaj Hed, huvudägare i Rovio, med Angry Birds som välkänd produkt – som ett slags motpol till Helsingforsdamen.
”Kaj är magisk med sin idévärld och sitt sätt att tänka. Men samtidigt är han Greta Garbo i kvadrat, undviker offentligheten och tvingar inte sin tolkning på andra.”
Bi Puranen fångad under en av sina många föreläsningar, här i Sköndal i Stockholm.
