Hugo Bergroth är en stark kandidat till titeln den finlandssvenskaste finlandssvensken någonsin. För hundra år sedan skrev han böcker om vad som är en riktig svenska i Finland – och vad som inte är det.
Den fråga som väcks i ett dialektperspektiv är hur den vårdade högsvenskan, inpräntad som norm, förhåller sig till dialekterna, som ändå utgör den autentiska svenskan i Finland.
Är mångfalden av svenska dialekter och stadsmål i Finland – antalet brukar anges till omkring etthundra – något som bör tonas ner och undvikas eller till och med utrotas?
Kanske utgör själva Bergrothsläkten en ledtråd? Släktens olika grenar har ofta engagerat sig i språkstriden, men i olika läger.
En kärngrupp i sammanhanget är de omkring 30 präster i Finland som fötts med släktnamnet Bergroth. Många i prästskrået var eller blev finsksinnade. Ett exempel inom den här tidningens spridningsområde är kyrkoherden i Vetil åren 1885–1903, Julius Bergroth, vars tre söner alla ändrade sina namn till Kalliala.
Åt det andra hållet drog Julius Efraim Bergroth, småkusin till sin namne i Vetil, bland annat rektor för Vasa gymnasium och far till Karl Hugo Bergroth.
En bror till Julius Efraim hette Emil, kyrkoherde i Kauhava. En son till Emil, Karl Walter Bergroth, blev forstmästare och bosatte sig i Alajärvi, där han i sin tur blev far till Leopold Bergroth, kommunalläkare på orten och morfar till Jussi Halla-aho.
Karl Hugo Bergroth har både på sin fars och mors sida också en stark koppling till Jakobstad. Efter Vasa stads brand förlades Vasa gymnasium nämligen till Jakobstad i oktober 1852 och verkade där till gymnasiets nyöppning i den nya Vasa stad hösten 1862.
Julius Efraim kom av det skälet att bo med sin familj i Jakobstad från oktober 1852 till juni 1864. Åren 1862-1864 var han med stöd av ett studiestipendium befriad från tjänstgöring i gymnasiet.
I Jakobstad blev Julius Efraim ensamstående med två pojkar, Henrik och Fredrik, sedan hustrun Carolina dött 1855. Följande år blev Charlotta Barker hans nya fru och året därefter, 1857, föddes sonen Ernst, det vill säga Karl Hugos storebror.
Charlotta var född i Gamlakarleby som dotter till styrmannen Johan Barker och Eva Maria Marklund. Som släktnamnet antyder härstammade Eva Maria från Västerbotten, dock var hon född i Jakobstad. År 1806 hade hennes föräldrar Daniel och Kristina Helena Marklund flyttat över från Skellefteå.
Hösten 1864 flyttade Julius Efraim med familj till Helsingfors, efter utnämning till rektor vid den nyöppnade Normalskolan. När Karl Hugo kom till världen två år senare, 1866, antecknades han därför som helsingforsare.
”Det råder inga tvivel”, skriver den tidigare chefen för Svenska språkbyrån Mikael Reuter, ”om att Hugo Bergroth genom sin mångsidiga verksamhet och genom sina skrifter är den som har haft störst betydelse för utvecklingen av svenskan i Finland. Hans iakttagelser om språkbruket och hans språkvårdsprinciper har varit grundläggande ända till våra dagar.”
Hugo Bergroths stora verk Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift (1917) håller vad titeln lovar. Boken är avsedd att stå ”dem till tjänst som önska skriva ett fullständigt ’utjämnat’ språk, d.v.s. ett språk där varje uttryck igenkännes och godkännes av varje svensk läsare”.
Ett fullständigt utjämnat språk alltså. Utan provinsialismer. Detaljerat går Hugo Bergroth igenom vad som är rätt och fel. Exempelvis är det finskinfluerade ”Åt han redan?” oriktigt. Det korrekta är: ”Har han redan ätit?”
Ett av hindren var de många existerande varianterna av svenskan i Finland, av Hugo Bergroth grupperade så här: finsk-svenskan, som talades av finsktalande som lärt sig svenska; viborgssvenskan, starkt påverkad av finskan, tyskan och ryskan; den savolaksisk-tavastländska herrgårds– och stadssvenskan, påverkad av finskan; och slutligen den egentliga finlandssvenskan, idiomet för den bildade klassen.
De många svenskdialekterna på landsbygden har ingen plats i Hugo Bergroths verk.
Enligt Peter Slotte, tidigare huvudredaktör för den finlandssvenska dialektordboken, var Hugo Bergroth inte likgiltig för dialekter. Han gjorde dialektuppteckningar på Åland och planerade en doktorsavhandling om Kumlingedialekten:
”Tanken förföll på grund av att Anton Karsten hösten 1891 hade publicerat sin avhandling om det närliggande Kökarmålet. På 1890-talet inriktades Landsmålsföreningens huvudintresse på skillnaderna mellan svenskan i Finland och svenskan i Sverige, vilket tydligen ledde till att också Bergroth lade om kursen – med känt resultat. Hans självpåtagna åtagande gällde standardsvenska.”
En ledtråd till Hugo Bergroths synsätt ges kanske av hans syn på språkets föränderlighet. Till en del betingas den av ”den stigande kulturen”. När människan ”höjer sig från vildens ståndpunkt”, skapar hon nya uttryck för nya företeelser och insikter, säger Bergroth. Men samtidigt splittras språket, först i dialekter, sedan i skilda språk.
Hugo Bergroths problemlösning blir att ”med all makt motarbeta den splittrande kraften i språkutvecklingen, utan att därför lägga hinder i vägen för den skapande”.
Hugo Bergroth erkände alltså språkets nyskapande dimension. Men inte desto mindre målade han upp ett Babels torn. Vi ska lära oss att tala utjämnat, så att vi inte spårar ur i dialekter, utan så att allt känns igen och godkänns av varje åhörare.
Med en sådan fiendebild framstår dialekterna och högsvenskan som oförenliga, liksom finskan och svenskan, en bild som mer eller mindre tog kommandot över hela Finland.
Antingen eller. Antingen finska eller svenska. Att de kunde samexistera och även dra nytta av varandra var inte en tanke som odlades.
Och det räckte inte med det. Man skulle inte bara tala rätt språk, men skulle också tala språket i fråga på rätt sätt. Genom att följa reglerna skulle man bli godkänd.
Hugo Bergroth utförde sitt livsverk som lektor i svenska vid Helsingfors universitet i över fyrtio år, 1893-1934, Han undervisade stora grupper av studenter som sedermera skulle få stor betydelse som språkliga påverkare. Han höll övningar i ”korrigering av finlandssvenska texter”.
I dag står mångfald högt i kurs. Vi ska försöka förstå andra och lära av dem. Ju större variation ett språk har, desto rikare är det. Man kan undra hur Hugo Bergroth i dag skulle se på saken.
