Dialekternas hemliga budskap

Peter Slotte är född och uppvuxen på Kyrkbacken i Karleby och lärde sig tidigt den dialektala språkvariant som talades där på 1940-talet. Men hemma talade han annorlunda, eftersom hans föräldrar var inflyttade kronobybor.

”Jag växte alltså upp i en tvåspråkig miljö. Dessutom fick jag tidigt ett visst grepp om standardsvenskan, eftersom jag ofta lyssnade på radio från Sverige och umgicks med den Krookska familjen på prästgården.”

Med andra ord hade Peter Slotte tre olika språkformer av svenskan omkring sig. Han minns tydligt några tidiga funderingar kring dialekterna.

”Jag besökte ibland mormor och morfar i Kronoby och cyklade då dit längs den dåförtiden grusbelagda och krokiga riksåttan. För att fördriva tiden pratade jag ibland för mig själv. När jag närmade mig sockenrån mellan Karleby och Kronoby brukade jag på Karlebysidan tala Karlebydialekt, och bytte på andra sidan omedelbart till Kronobydialekt.”

På Karlebysidan lät det då så här:

He ä kålkkå lang veiji ti Kro:mbi.

På Kronobysidan lät det så här:

He är grömt langan väg ti Krombi.

Peter Slotte tror att de tidiga kontakterna med de olika formerna av svenska språket påverkade hans kommande yrkesval.

”Det här gav mig viktig kompetens för att längre fram i livet arbeta med den finlandssvenska dialektordboken. Jag hade lärt mig bedöma vad som var ’dialekt’ i de många källor som utnyttjades. Och jag fick tidigt övning i att försöka förstå vad fraserna i materialet egentligen betyder.”

Dialektordssamlare
Efter studentexamen i Gamlakarleby svenska samlyceum studerade Peter Slotte svenska vid Åbo Akademi. Hans professor Eskil Hummelstedt hade ett stort intresse för dialekter – särskilt sin egen Närpesdialekt – och ordnade ett uppteckningsstipendium till sin student.

Det blev början till Peter Slottes upptecknings- och inspelningsresor i norra Österbotten. En sommar tecknade han upp dialektord i Karleby, en annan sommar spelade han in dialekt i Karleby och Nedervetil. Senare tecknade han upp namn i hela Karlebynejden och vidgade därefter reviret till Purmo, Esse och Larsmo.

Allra mest kom Peter Slotte att samla dialektord i Terjärv, efter att han och familjen hittat ett sommarställe vid Lota-sjön. Med detta ställe som nav växte hans största samling av dialektord fram, en bra bit över 5 000 lappar med Terjärvuppteckningar.

Temat för doktorsavhandlingen 1978 blev sjönamnen i Karlebynejden, några år senare tillträdde han som huvudredaktör för dialektordboken, Ordbok över Finlands svenska folkmål, ett jätteprojekt, där redigeringen av artiklarna hade påbörjats 1960.

1976 utkom det första häftet av ordboken, hittills har fyra band tryckts med 65 000 uppslagsord som i alfabetet når fram till ordet OCH. Peter Slotte gick i pension när arbetet nått ordet PLUSS.

I juni 2013 publicerades det första ordboksavsnittet I–K på nätet. I dag har man nått fram till POTÄT. Årstakten i arbetet är omkring tvåtusen nya ordboksartiklar, ingen vågar gissa när bokstaven Ö nås. Digitaliseringen har varit enormt arbetsam, men med den sökbarhet och tillgänglighet som skapats, är den värt priset, anser Peter Slotte.

Sammanlagt bygger ordboken på omkring en miljon orduppgifter, det mesta insamlat åren 1860–1980.

100 olika dialekter
Språkforskarna identifierar ungefär 80 svenska dialekter och ett tjugotal svenska stadsmål i Finland. Till exempel har Karleby, Jakobstad och Nykarleby var sitt stadsmål som skiljer sig från dialekterna i den omgivande landsbygden.

Dialekthistorien i Österbotten började med inflyttningen från Sverige. Kartan på nästa uppslag gällande utbredningen av ordet smultron, i stället för det i övrigt i Norden dominerande jordbär, sammanfaller i stort med de österbottniska kolonisternas hemtrakter, enligt tämligen eniga forskare.

Dialektsplittringen inleddes på allvar i slutet av medeltiden, uppenbart relaterad till framväxten av socknar. De som sökte sig till samma kyrka och möttes på samma kyrkbacke utvecklade efterhand sin egen dialekt. Själva ordet socken är bildat till verbet söka och betyder ”sökande (till kyrkan eller tinget”).

Mängden av dialekter och deras likheter och olikheter ger underlag för många hypoteser och slutsatser om hur ord och ordvarianter spridit sig och påverkat varandra. Till exempel har olika egenskaper hos ord olika ålder, och just novationerna (förändringar, ”ordmutationer”) ger väsentlig information om hur språkliga förändringar spridit sig.

I kommande tidningsnummer ska vi gå in på några typiska drag hos de österbottniska dialekterna, som diftongerna, ordaccenterna, stavelselängder, apokoperingen, den norrländska förmjukningen och annat.

Få endemiska ord
Emellanåt ser man listor över dialektord som sägs finnas bara i ortens dialekt och ingen annanstans. När Peter Slotte någon gång undersöker sådana listor, brukar resultatet vara att alla orden också påträffas i andra dialekter.

”Ett och annat endemiskt ord finns verkligen, men till exempel i dialektgruppen för Pedersöre har jag hittat bara ett ord som inte dokumenterats någon annanstans, nämligen grövd”. Ordet är upptecknat i Terjärv och står för grovlek, som i fem ty:m på grö:vde.

En annan iakttagelse är att påverkan från finskan inte varit så stor. Av de 72 000 ord som till dags dato har redigerats i ordboksprojektet kan omkring 900 härledas till standardfinskan och 200–300 till finska dialekter.

Extra fascination finns kring vissa ord, som dåm (med betydelser som ånga, imma; lukt, stank; smak), som finns utspritt i det finlandssvenska dialektområdet och i en del västnorska dialekter.

Ordet finns däremot inte i SAOB (Svenska Akademiens stora historiska ordbok med 490 000 ord) och är alltså inte dokumenterat i Sverige.

”Varför ordet hoppat över Sverige är en gåta”, säger Peter Slotte.

Mest genuina dialekten
Vilken är den mest genuina – den som förändrat sig minst sedan medeltiden – svenska dialekten i Finland? Många gissar på Närpesmålet, till exempel menade den rikssvenske Fredrik Lindström häromåret att en närpesbo, som skulle hamna i centrala Sverige på 1500-talet, lätt skulle kunna göra sig förstådd.

Det tror inte Peter Slotte.

”Närpesdialekten har för all del bevarat många språkdrag som var allmänna i 1500-talssvenskan. Dragen återfinns även i andra österbottniska dialekter, men det som är mycket mer påfallande i Närpesdialekten är en mängd novationer, till exempel diftongering av långa vokaler och en radikal apokopering som har lett till att ändelsevokaler har fallit bort i högre grad än i någon annan finlandssvensk dialekt.”

”En person med nutida standardsvenska som modersmål har därför extra svårt att förstå dagens Närpesdialekt, och jag vågar tro att en 1500-talssvensk inte skulle ha haft det mycket lättare i umgänget med en nutida närpesbo”, säger Peter Slotte.

I stället kan Kronobydialekten beskrivas som den mest genuina dialekten (”inte för att det råkar vara min egen dialekt”, säger Peter Slotte lite urskuldande). Det förklaras med att Kronobydialekten undgått många av de novationer som starkt har omformat dialekterna i sydligare delar av Österbotten. Peter Slotte sammanfattar saken så här:

”De österbottniska dialekterna upprätthåller överlag det gamla tregenussystemet och bevarar de fornspråkliga diftongerna. Också systemet med korta, långa och överlånga stavelser är välbevarat, utom i bland annat just Närpes. Just Kronobydialekten uppvisar flest oförvanskade fornspråkliga språkformer bland alla de svenskösterbottniska tungomålen.”

”Tack vare de fåtaliga novationerna framträder Kronobydialektens ålderdomligheter tydligare, samtidigt som dialekten är klar och någorlunda begriplig för en utomstående. I Mellansverige skulle den säkert ha varit gångbar också på 1500-talet”, tror han.

I praktiken har Kronobydialektens gamla system med tre olika genus hjälpt Peter Slotte att avstyra en hel del fel i dialektordboken: ”Gården är han, dörren är hon och fönstret är förstås ’he’.”

Från Värmland till Kronoby?
Finns kanske en särskild koppling mellan Värmland och Kronoby? Peter Slotte nämner ett språkmöte mellan österbottnisk dialekt och sverigesvenska, beskrivet i Erik Cajanus “Beskrifning öfwer Cronoby Sokn i Österbotten” (1755). Här berättas om några kronobybor som någon gång på 1680-talet var på resa i den västra riksdelen. De här österbottningarna…

“…anlände till en gård i Wärmeland, hwarest de gingo in i stugan och hälsade på sit språk; så swarade dem en wid bords ändan sittiande gråhårig man på sit språk. De taltes wid och språket eller dialecten war enhanda [dvs. likadan]. När de nu således talats wid en stund, sade den gamle Huswärden. Jag ser och hörer, at I ären afkomlingar af det folck, som i Kong ERICH Läspes tid af BIRGER JÆRL blefwo förda ifrån denna ort til Östra sidan.”

”Inga språksvårigheter, alltså. Cajanus berättelse innehåller kanske rentav ett korn av sanning om österbottnisk bebyggelsehistoria”, säger Peter Slotte.

Några dialektord

Exempel på vad dialektordboken berättar om några vanliga österbottniska ord. Peter Slotte framhåller att det i ett ordboksarbete är omöjligt att täcka in alla varianter av ord och deras uttal. Ett eget problem är att det svenska alfabetet med sina 28 bokstäver sällan klarar att återge uttalet på dialekt. I exempelfraserna nedan har de fonetiska specialtecknen av praktiska skäl tagits bort, utom tecknet för kolon, som markerar lång vokallängd. Den intresserade kan bekanta sig med mängder av fonetiska och andra detaljer i dialektordboken på nätet,
http://kaino.kotus.fi/fo/.