Dubbelörnens anfall

I samma ögonblick som prokuratorn visade sig, drog Hohenthal fram sin browning och sköt

 


Dödad. Eliel Johnsons baneman blev Lennart Hohenthal.

 

Ett nytt attentat var emellertid under planering och det gällde just prokuratorn. Eliel Johnsson hade varit Bobrikovs tjänstvillige rådgivare, till exempel vid utvisningar och deportationer, och han låg också bakom sådant som systemet att pliktfälla kommuner och deras förtroendemän, då dessa vägrade verkställa val av uppbådsnämnder.

Efter julhelgen 1904 inträdde Lennart Hohenthal i det nybildade Finska Aktiva Motståndspartiets kamporganisation. Inte bara prokuratorn, utan även den nyutnämnde ministerstatssekreteraren Constantin Linder blev nu de prioriterade attentatsmålen. Linder hade under fem år som viceordförande i senatens ekonomiutskott – motsvarande statsminister – blivit nästan lika hatad som Bobrikov.

Lennart Hohenthals plan var att likvidera Linder och Johnsson i en och samma aktion. För att enklare få tillträde till dem beslöt han uppträda i den mest förtroendeingivande dräkten i deras krets, ”den heliga ryska officersuniformen”.

Denna skaffade Hohenthal under ett besök i Petersburg, där han råkade bli vittne till den så kallade blodssöndagen, den 22 januari 1905, då tsarens soldater öppnade eld mot ett fredligt demonstrationståg, med hundratals döda och tusentals sårade offer. Liken lämnades till allmänt beskådande.

Hemma i Helsingfors tre dagar senare blev han vittne till hur poliser med dragna sablar högg in på intet ont anande demonstranter.

Den utsedda dagen, den 6 februari, hade Linder hunnit resa i väg till Petersburg. I övrigt gick allt enligt Hohenthals noga förberedda plan. Vakterna gjorde stram honnör när han i sin ryska officerskappa med pälskrage anlände till Eliel Johnsons bostad. Han lämnade fram sitt visitkort, Alexandre de Gadd, Lieutnant de la garde, St. Petersbourg. I samma ögonblick som prokuratorn visade sig i rummet, drog Hohenthal fram sin browning och sköt åtta skott tätt efter varandra. Prokuratorn träffades av sju av skotten och var inom kort död.

Skottväxling följde med en konstapel i Johnsons tjänst och med sonen i huset, John. Hohenthal sårades i höger ben, vilket omöjliggjorde en flykt.

Den 8 maj kom målet till rättsbehandling. Domen blev livstids tukthus efter ett försvarstal av hovrättsassessorn Pehr Evind Svinhufvud som blivit klassiskt. Svinhufvud dissekerar på punkt efter punkt Johnsons agerande som lagens högsta väktare. Han hänvisar till att strafflagen stämplar handlingar, som syftar till att olagligen upphäva styrelsesättet i Storfurstendömet, som högförräderi och till att folkrätten erkänner rätt till självförsvar. Inte någonstans i det långa försvarstalet beskriver han Lennart Hohenthals handling som mord.

Lennart Hohenthal benådades i december 1918 genom en amnesti av riksföreståndaren för den som före mars 1917 ”förövat statsbrott eller annan förbrytelse av rent politiska bevekelsegrunder”.

 


”Ryska typer i Helsingfors”, är titeln på denna karikatyr i skämt­tidningen Fyren 1907. Spionen, gendarmen och studenten.

 

Attentatet på prokurator Johnson skulle ännu följas av fler. Ett sådant riktades den 21 mars 1905 mot guvernören i Viborg, Nikolai Mjasojedov. Attentatsmannen Matti Reinikka, född i Kurikka, lyckades smyga in i guvernörens tjänsterum och sköt tre skott mot Mjasojedov, som dock bara sårades lindrigt. Reinikka greps och dömdes till fyra års tukthus.

Den 19 juli samma år kastades en bomb mot Vladimir Deutrich, Bobrikovs tidigare biträde och bland annat högsta chef för censurkommittén, när han promenerade på Alexandersgatan i Helsingfors. Deutrich fick brännskador och kunde återgå i tjänst. Gärningsmannen Artturi Salovaara lyckades undkomma.

I Ryssland följdes den nämnda blodssöndagen i Petersburg av oroligheter och en revolutionär stämning. Kejsarens makt vacklade, sovjeterna bildades. Samtidigt kom allt fler katastrofala nyheter från det blodiga rysk-japanska kriget, som satts i gång i februari 1904. Freden i september 1905 blev förnedrande för Ryssland.

Kejsaren tvingades ge löften om reformer, duman inrättades som en folkrepresentation. I lantdagsvalen i Finland 1905 fick de konstitutionella majoritet i alla stånd, och med Leo Mechelin som senatsledare genomfördes den lantdagsordning som gav Finland allmän och lika rösträtt. Förryskningsåtgärderna avvecklades.

Den goda tiden skulle vara några år, tills man från rysk sida återkom i saken.

För Lennart Hohenthals del fortsatte det spännande livet. Med hjälp av sina aktivistvänner flydde han ur fängelset, klassiskt genom att med en insmugglad fil såga av fönstergallret. Albert Engström, känd svensk författare som ofta tog hand om finländska flyktingar, berättar hur han på sitt skärgårdsställe även tog emot Hohenthal, uppskärrad av flyktupplevelserna.

Lennart Hohenthal tog sig till England och kort därefter även den ”räddande ängel”, Charlotta Zetterberg, som börjat besöka honom i fängelset och hjälpt honom vid flykten. De blev snart ett äkta par.

En släkting till makan, historikern Seppo Zetterberg, har skrivit det som numera är standardverket om Eugen Schauman, Fem skott i senaten.

 

Prokuratorn Eliel Johnsson belönades 1904 med adelskap, men det nya släktnamn han antog, Soisalon-Soininen, fastställdes först efter hans död.

 

Angiveriet satt i system

Mot slutet av 1903 gick Lennart Hohenthal som infiltratör in i polisens tjänst, senare även gendarmeriets. Han lärde känna en värld baserad på misstänksamhet, spionage och angiveri. Här några exempel ur Hohenthals självbiografi, utgiven 1908.

 

  • ”Han [von Gross] berättade om afundsjukan, som rådde inom poliskåren, i synnerhet mellan kommissarierna. Alla täflade om att afge rapporter och sågo snedt på den som visste mest.”
  •  

  • ”Hvarje gendarmunderofficer skaffar sig spioner och betalar för hvarje rapport allt efter dess värde; sedan föredraga underofficerarna rapporterna för sina chefer, löjtnanter och ryttmästare. Dessa föredraga dem i sin tur för chefen, general Freiberg, och denne slutligen för generalguvernören.”
  •  

  • ”Deutrich var i tysthet den ledande själen i den hemliga polisen.” Liksom sin motsvarighet i gendarmeriet Freiberg gav han i sista instans rapport åt Bobrikov, som sålunda fick underrättelser från två alldeles skilda håll.
  •  

  • ”Polisen hade spioner som spionerade på gendarmerna och gendarmerna spioner som spionerade mot polisen. Gendarmerna rapporterade polisen för försummelse i tjänsten och polisen beskyllde gendarmerna att ställa till folkupplopp och arbetardemonstrationer genom att betala arbetarna.”
  •  

  • ”Gammalfennomanerna försökte bedra Bobrikov, och Bobrikov försökte bedra gammalfennomanerna, men ett var säkert: att Bobrikov icke lät lura sig. Han tänkte bara dra nytta af gammalfennomanernas dumhet så länge det gick och så lämna dem åt deras öde.”

TEXT: Svenolof Karlsson