Ett exempel på stämningarna i Vasa – där särskilt eleverna vid det svenska lyceet ofta hamnade i dispyter med de ryska gendarmerna – har getts av Vasabladets chefredaktör Edvin Sundquist. Några av hans klasskamrater hade efter ett handgemäng med gendarmen Savtjik hamnat i finkan. af Enehjelm rapporterade saken till lyceirektorn, som höll ett strafftal. Kort därefter anlände överinspektören vid Skolverket, Werner Tawaststjerna, för att förrätta räfst.
Edvin Sundquist:
”Då inspektören infann sig i klassen, åtföljd av den bekymrade rektorn, reste vi oss på övligt sätt, trettiosju kraftiga grabbar, var och en med en stor slidkniv mordiskt dinglande vid sidan. Meningen hade varit att kalla oss i tur och ordning till förhör i rektorskansliet. Men då Tawaststjerna varsnade vår stridsberedskap och våra hotfulla, olycksbådande blickar, bleknade han en smula, blev märkbart nervös, höll ett kort viskande samtal med rektor, varpå han snabbt lämnade klassrummet. Rektorn meddelade endast att kansliförhöret hade uppskjutits till eftermiddagen.”
Werner Tawaststjerna återvände till hotell Ernst, där han tagit in, men snart knackade det hårdhänt på hans dörr. Tre av Vasas mest storväxta herrar trädde in. En korthuggen replikväxling, eller snarare monolog, följde:
– Är det herr doktor Tawaststjerna som vi har den äran att tala med?
Denne nickade undfallande.
– Detta är Gustav Swanljung som talar, och de här båda andra herrarna heter Hugo Samulin och Hugo Wigardt. Vi har kommit hit för att underrätta herr doktorn om att eftermiddagståget till Helsingfors avgår kl. 6.10. Vi uppmanar doktorn att avresa från staden med sagda tåg, annars svarar vi ej för följderna. Det var bara detta vi ville säga. Adjö!
Tawaststjerna avreste och inget hördes mer om saken.
Det finländska motståndet radikaliserades nu på allvar. I december 1903 anlände en arkitekt John Bruun från Stockholm och presenterade för betrodda i Vasa – bland dem stadsfogden Johannes Malmberg och apotekseleverna Konrad Westlin och Otto Eriksson – en attentatsplan som utarbetats inom en aktivistdel av Kagalen.
Konrad Westlin har i en memoarbok beskrivit hur enligt planen Bobrikov, inrikesministern Plehwe, ryssvänliga senatorer, guvernörer och ämbetsmän av någon betydelse alla skulle dödas i en samordnad aktion.
”Detta skulle helst ske på samma dag. Det rörde sig om ett femtiotal personer. Alla attentatsmän skulle helst vara studenter eller andra bildade personer för att lägre personliga motiv inte skulle kunna misstänkas.”
Westlin utsågs själv att skjuta prokuratorn Eliel Johnsson. Vapen utlovades till alla och respengar deponerades i en bank.
Vid jultiden meddelades att planen övergetts. Alltför många oskyldiga människor riskerade att mista livet.
Konrad Westlin och Otto Eriksson gick in för att tillsammans med en tredje studentkamrat, Emil Tång, i stället försöka döda den nämnda polismästareen Axel af Enehjelm: ”Han var allmänt hatad för sitt brutala uppträdande. Detta visade han prov på vid von Troils förvisning och avresa från landet. Ett organiserat system av spioner, som lyssnade utanför folks dörrar och fönster, var också hans verk.”
af Enehjelm rörde sig efter ett tidigare överfall inte längre ensam på Vasas gator. Idén nu var att genom en bulvan, kontorsflickan Edit Salminen vid bomullsspinneriet, och ett kärleksbrev trots allt locka af Enehjelm ensam till en mörk plats.
Händelserna den överenskomna kvällen, den 2 januari 1904, utvecklas dock inte enligt plan. Edit Salminens far, en poliskonstapel, hittade ett misstänkt papper i dotterns kappficka och gjorde en anmälan. Med browningen laddad i fickan stod Konrad Westlin plötsligt ensam inför väntande poliser. Den starke och vältränade Westlin slog sig loss, sex skott sköts efter honom, varefter han fångades genom ett lassokast av en ridande polis.
I förhöret frågade af Enehjelm varför Westlin planerat överfallet:
”Jag svarade att han förrått sitt land, att han gick ryssarnas ärenden och därtill förföljde han fosterlandsvänner och strejkande värnpliktiga. af Enehjelm svarade dystert att han hade familj att tänka på och att de som avgått från militärtjänst och inte ville tjäna ryssarna inte fått det understöd som utlovats dem. Jag genmälde kort att var och en handlar efter sitt samvete.”
Om dramatiken som härefter följde berättar Konrad Westlin med blick för detaljer närmare i sin bok Två år i rysk fångenskap. I korthet förvisades han och Otto Eriksson till Tjerdin vid Uralbergen.
Dagen för det mest kända attentatet, det mot Bobrikov, närmade sig. Flera attentat mot honom hade redan planerats av varierande konstellationer, men av olika skäl inte kunnat genomföras. Eugen Schauman ville genomföra saken ensam och fick av ett antal sammansvurna ”ensamrätt” till mordet fram till midsommaren, 1904.
Attentatet den 16 juni på förmiddagen i generalguvernörsresidenset – statsrådets nuvarande festvåning ”Smolna” – är beskrivet många gånger om och händelseförloppet behöver inte återges här. Bobrikov dog dagen efter attentatet, Eugen Schauman dog omedelbart efter att ha skjutit sig själv.
Av intresse här är att en av de sammansvurna var Lennart Hohenthal, bekant med Eugen Schauman ända från skoltiden i Vasa, där Eugen tidvis hade vistats hos sin far Waldemar Schauman, länets guvernör 1894-1898.
Ett exempel på hur man i Österbotten såg på dådet gavs den efterföljande söndagen längs landsvägen genom Närpes och Övermark. Små tryckta plakat var upplimmade på alla grindstolpar och gärdsgårdar. På kyrkans klockstapel mötte närpesborna en tavla med texten ”Leve hjälten Schaumans minne!” Tavlan var målad av Axel Gallen-Kallela-eleven Carl Bengts.
En helt annan verklighetsbeskrivning gavs av Bobrikov själv i en intervju strax före attentatet:
”Tillståndet i Finland var tillfredsställande, hela utvecklingen försigginge lugnt. Finnarna förstodo situationen och uppträdde korrekt mot ryssarna […] Endast till svenskarna var förhållandet icke särdeles godt. Den svenska rörelsen uphetsade med alla möjliga medel det finska folket mot ryssarna. Proklamationer från Sverige öfversvämmade Finland likt en hydra.”
Bobrikoffs personliga sympatier fanns på gammalfennomanernas sida. De utgjorde sju åttondelar av befolkningen, hävdade han. Staden Helsingfors lämnade Bobrikov dock ingen ro. ”Denna stad är härden för tvedräkten. Här jäser allt utan orsak. Ungfennomanerna hafva samma principer som svenskarna, men äro blott ännu häftigare.”
Sex veckor efter Bobrikovs död var det dags för nästa attentat. Den 28 juli 1904 dödades den nämnde inrikesministern och ministerstatssekreteraren för Finlandsärenden Vjatjeslav von Plehwe av en bomb, kastad av den ryska socialistrevolutionären Jegor Sozonov. Inrikesministerämbetet hade Plehwe fått efter att företrädaren Dmitrij Sjpjagin mördats också han, ihjälskjuten av en revolutionär 1902.
Med Bobrikov och Plehwe borta lättade förhållandena i Finland en aning. Diktaturförordningen var dock fortfarande i kraft. Den nyutnämnde generalguvernören Ivan Oblenskij hälsades med ett inte så välkomnande telegram vid sin ankomst till landet i augusti 1904: VI VÄNTAR PÅ DIG INOM KORT. STOP. HÄR ÄR 200 GRADER VARMT. STOP. BOBRIKOV
En nyhet var att ständerna åter kallades till möte. Även landsförvisade tilläts delta. Leo Mechelin återvände till Finland i december och fick en hjältes mottagande.
Lantdagen 1904–1905 visade att opinionsläget nu var helt förändrat. Av ridderskapets och adelns representanter förestod 167 de konstitutionella och bara 30 undfallenhetsfalangen. I borgarståndet var förhållandet 67–3, i bondeståndet 62–25 och bland prästerna 24–24. Till detta kom tre socialister.
Lantdagen antog snabbt vad som kallades den stora petitionen, riktad till kejsaren, om åtgärder för fullständigt återställande av den lagliga ordningen. I januari 1905 upphävdes alla förvisningar. I mars avvecklades värnpliktsförordningen mot att Finland i stället årligen erlade ett antal miljoner mark till den ryska statskassan.
Ett förslag i lantdagen av juristen Arne Cederholm väckte särskild uppmärksamhet, nämligen att prokuratorn Eliel Johnsson skulle skiljas från sin tjänst och prokuratorsämbetet ”återupprättas i ett skick motsvarande sitt ursprungliga ändamål”. Detta – förklarade Cederholm med hänvisning till Eugen Schauman – så att inte fler dåd av samma art skulle genomföras i Finland.
