Det Eveniuska hemmet står härefter öppet för Eric Gustaf och Ottelin och blir en viktig bas i deras anpassning till det nya samhället.
Eric Gustaf lär småningom känna varje vrå av Nizjni Novgorod. Dagligen vandrar han omkring på gatorna, vägledd av en stadshistorik han fått låna av Julie Evenius. Staden är med sina 8 000 invånare i storlek två tredjedelar av Åbo. Ett särskilt nöje är att gå ner till stranden av Volga och hyra en båt.
Född och uppfödd vid en handlande sjöstad har jag alltid funnit ett eget behag vid den rörelse som är i ett skepps hamn. Med tyst förtjusning drömde jag mig till Jakobstad – denna stad son har så mycket värde för mig. Barkarne äro platta samt i bägge ändarne tvära, hava en mast som illa svarar mot skrovet och äro ganska fula fartyg, fast för mig voro de vackra. Barkmatroserna är dock ej Jakobstadsskickliga […]
Men en annan sak börjar småningom intressera Eric Gustaf mer. Emellanåt när han återvänder hem efter promenaderna står samma fönster öppet som då han ankom till staden, och ibland syns två fruntimmer där, en av dem samma flicka som under ankomstkvällen. En kväll tar han av sig hatten och hälsar på flickorna. De besvarar hans hälsning och ser efter honom då han vandrar vidare.
Nästa gång han passerar inleder Eric Gustaf ett samtal, som han återger så här:
Jag: Ni finner säkert behag i det sköna månskenet, sudarini.
Första flickan: Och ni finner säkert mycket nöje i att promenera i månskenet, ty vi hava sett er här varje afton.
Jag: Skulle icke jag finna ett nöje i en promenad som låter mig se så mycket skönt?
Andra flickan: Ja månen är så skön, så melankoliskt mild.
Jag: Och det melankoliska talar så mäktigt, så uttrycksfullt till hjärtat.
Andra flickan: Och påminner om frånvarande vänner.
Jag: Ack ja! – Och öppnar hjärtat för nya sympatiska band med andra hjärtan som förstå vårt.
Andra flickan: Ack ja!
Första flickan: Ni är säkert kommen från Moskva, min herre?
Jag: Ja, sudarinja.
Andra flickan: Men ni är säkert ej infödd rysse, ert uttal tycks säga det.
Jag: Nej jag är svensk, är född i Sverige och har ej ännu sju månader varit i Ryssland.
Första flickan: Stå fruntimren i Sverige även i fönstret som vi?
Jag: Även de svenska fruntimren ha känsla för naturens skönhet.
Första flickan: Men – Anna Semenovna, man väntar på oss.
Båda flickorna: Farväl min herre!
Särskilt den kvinna som benämnts Anna gör intryck på Eric Gustaf: ”Hennes ansikte var skönt, hennes blick mild och hennes röst rörande och uttrycksfull.” Några av hans boningskamrater har bevittnat samtalet och vill veta vad det handlat om. Det visar sig att också ett par av kamraterna har hunnit samspråka med de två flickorna.
Nästa dag ser Eric Gustaf de två promenera i staden i sällskap med två äldre kvinnor. När fönstret åter öppnas på kvällen och de två flickorna tittar ut, går han utan betänkande fram. Samtalet fortsätter en stund i den tidigare artiga tonen:
Eric Gustaf: Ack om jag hade den lyckan att äga er bekantskap, sudarinja, och tillfälle att umgås med er, skulle jag ej mer klaga över ödet som kastat mig till Nizjnij Novgorod.
Flickorna: Även vi skulle med nöje äga er bekantskap.
Eric Gustaf får veta att den av flickorna han sett först heter Matrona Andreevna och är dotter till Andrej Ivanovitj Jagodinskij, som är titulärråd och ämbetsman vid saltkontoret. Anna Semenovna är på tillfälligt besök. Eric Gustaf presenterar sig som Gustaf Andreitj Ehrström, så svårt att minnas för ryskspråkiga att han får skriva sitt namn på en papperslapp.
Nästa dag reser Anna i väg. När hon får syn på Eric Gustaf, gör hon honom en artig bugning.
