Åren ute i världen har varit givande, men också krävt sitt pris.
”Jag brukar säga att jag har levt och dött ungefär tretton gånger. Jag menar att jag har tvingats börja om från början efter att ha skilts från mina relationer, flyttat till olika länder och återvänt till Finland.”
När Christian hade fått nog av kappsäckslivet började han längta tillbaka till startgroparna, hem till Jakobstad.
”Jag återvände 2008 och sonderade terrängen. Det kändes inte så illa längre. Egentligen hade jag längtat till den här kära lilla kråkvinkeln efter alla år av sökande.”
Han började trivas i sin nygamla hemstad där allting låg nära och det bara var tio kilometer till havsstränderna i Fäboda. Också hans barn bodde i närheten och hade efter all dramatik blivit hans bästa kompisar. Även Christians föräldrar bodde och bor fortfarande i Jakobstad.
Christian återvände än en gång till arbetet i familjeföretaget. Samtidigt märkte han att energin började sina. Ingenting roade honom riktigt längre. Han var utbränd.
Nu följde ett skede då Christian också ledsnade på att skapa. Han ville göra något helt annat. Men vad?
Han hade alltid gillat att köra bil. Skulle han kanske börja köra taxi?
Snart befann sig Christian bakom en taxiratt. Många taxiresor har stannat i minnet.
”En taxibil är en ganska intim miljö. Vid längre resor ges tid för samtal. Man måste komma till rätta med alla slags människor, även om man inte genast är på samma våglängd.”
Som förare av invalidtaxi mötte Christian dödssjuka människor.
”De gav mig på ett förunderligt sätt livsglädjen tillbaka. Det var en man som sa: ’Vet du Christian, det här är nu sista gången vi åker riksåttan tillsammans. Jag kommer snart att dö. Ska vi inte ta en kaffe på vägkafét?’ frågade han.”
”Det gjorde vi. Talade om liv och död. Jag fick uppleva att jag hade förmågan att förmedla människor någonting fast de var så sjuka. Det var en stark känsla”, säger Christian och blir allvarlig.
En annan taxikund, en yngre dam, har också särskilt stannat i hans minne. Kvinnan började tala om sin egen begravning och frågade om Christian inte kunde hjälpa henne att förbereda ett tal till just den egna begravningen.
Naturligtvis ville Christian det. När hon senare ringde honom, råkade han befinna sig i Sverige.
”Jag var i en lite stressad situation och det undslapp mig att det här blir nog ett dyrt samtal. Då förklarade kvinnan för mig: ’Hör du, du! Här håller jag på att dö och du pratar om några cent!’ Jag kommer alltid att vara henne tacksam för den uppläxningen.”
Christian bjöd sedan hem henne tillsammans med hennes man. De hälsade på fem gånger. Medan de förberedde jordfästningstalet åt de mat som de lagat själva. Näst sista gången klarade kvinnan inte längre att äta. Hon koncentrerade sig på att njuta av matens doft.
”Den sista gången lagade vi ingen mat alls. Vi bara lyssnade på Jenni Vartiainens låt En Haluu Kuolla Tänä Yönä (”Jag vill inte dö i natt”). I det ögonblicket hade man kunnat ta på livets skönhet och omildhet med händerna.”
Kort därefter höll Christian sitt löfte: ett vackert tal på begravningen, det som de skrivit tillsammans.
Även om Christians livsglädje återvände hade hans fysik förfallit. Finsmakaren och livsnjutaren hade samlat på sig för mycket kroppsvikt. Rentav så mycket, att läkaren konstaterade både diabetes och högt blodtryck. Läget förbättrades inte av en taxichaffis passiva arbete, inte heller av att Christian inte motionerade.
”Jag irriterades allt mer av min spegelbild. Det var svårt att uppbåda energi och livremmen spände. Något borde göras åt saken.”
Christians läkare gav en förlösande sarkasm: ”Visst, du skulle nog bli ett stiligt lik om du dog nu.”
”Kommentaren träffade mitt i prick. Men jag saknade verktyg, för jag hade aldrig bantat förut. Träningslokaler var pest för mig.”
Han kom att tänka på Annika Rak, som han ett antal gånger kört till flygfältet i sin taxi. Annika är vd för Cambridgeprogrammet, den diet som benämns One-to-One. Christian hade blivit närmare bekant med henne också medan han inredde hennes bostad.
”Jag frågade Annika om jag var en sådan som skulle kunna banta. Hon skannade mig med blicken från topp till tå och frågade hur många kilo jag ville bli av med. Jag svarade försiktigt, att kanske tio.”
Snart fann sig Christian vara på sitt livs första bantningskur. Med kalorifattiga och närande menyer började kilona att rasa. Inom kort lunkade han på träningspass tillsammans med Annika, som tog honom under sin målmedvetna och professionella egid. Snart hittade han sig själv också i träningslokalen. På knappt två år försvann tjugo kilo.
”Min spegelbild blev 25 år yngre. Och allra härligast: jag kunde dra ner på blodtrycks- och diabetesmedicineringen. Jag hoppade igen på något nytt – och det lönade sig.”
I dag arbetar Christian själv med One-to-One-dieten inom Cambridgeprogrammet. Han lär människor träna för bantning och viktkontroll.
”För träning krävs motivation. Det finns övernog av kunder som sprudlar av energi, och därför har jag alltid skäl att hålla mig själv i trim. Jag får inte förslappas”, säger Christian, som numera går till träningslokalen nästan varje morgon.
Med två goda ting följer ett tredje: Christians inredningsmässiga fingeravtryck kan nu spåras i ”Cambridgebanteriet” Cambridge Heaven, huvudkontoret i Jakobstad.
”Jag lät bygga ett slags vitt tempel i vars höga tak rörliga moln reflekteras. Som mötesrum fungerar ett växthus som öppnar sig mot en grönvägg. Möbleringen är minimal.”
Annika Rak är mer än belåten med Christians visionära sinne: ”Christian är som en härlig solstråle. Om solen hade ett ansikte, skulle det vara hans. Vänder man sitt ansikte mot solen ser man inga skuggor.”
Nuförtiden jobbar Christian vid sidan av sina inredningsuppdrag också som frilansande fastighetsmäklare för firman Björndahl.
”Alla mina tre yrken innefattar en passion: att hjälpa människor till välmående. Som inredare förverkligar jag drömmar och förhoppningar. Bantning innebär en stor förändring av en människas livsstil. Fastighetsmäkleri är också en känslig bransch. Då har man ofta att göra med död eller skilsmässa. Eller så är försäljningen framtvingad. Eller så gör någon sitt viktiga förstahemsköp.”
I sitt eget hem har Christian shifted down. Han kallar sitt hem en studio.
”Där är inredningen minimalistisk. Varje sak har sin betydelse. Jag ser inte mycket på teve och firar inga högtider. Jag bor ensam, eftersom jag behöver frihet. Folk kanske betraktar mig som en smula egendomlig, men än sen?”
”YOLO, you only live once”, sammanfattar Christian Irjala.
