För 120 år sedan var Vexala utgångspunkt för en mängd resor över hela jordklotet. USA, Kanada, Alaska, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland var frekventa resmål, 90 procent av Vexalas manliga befolkning gav sig i väg. En del återkom hem.
År 1888 lockades Edward Sundell i väg, son till landsbonden på Domarbacka, Gabriel Eriksson Sundell. Edward var född 1872 och alltså bara sexton år då han avreste. Målet var Pidgeon Bay på Nya Zeeland, sydön, och inspiratören var hans storebror Erik.
Denne hade några år tidigare som sjuttonåring mönstrat på ett segelskepp, för att under en jordenruntsegling hamna just i Pidgeon Bay, där han tagit anställning på en fårfarm. När ägaren, Ebeneezer Hay, fått klart för sig Eriks duglighet föreslog han att denne skulle åka hem för att värva sina bröder och andra goda arbetare för att ta arbete på hans farm.
Så blev också fallet. Erik beskrev det behagliga landet och dess möjligheter och fick med sig en hel våg av unga män från Vexala. I sex år arbetade Edward på sydön. Han var med och högg skog för att skapa betesplatser, byggde stängsel och lärde sig sköta och klippa får, bland annat genom flera resor till Australien. När han fått upp farten kunde han klippa 450–500 får per dag.
Sedan fångades Edward av nyheterna om stora guld- och diamantfyndigheter i Sydafrika. Det fick honom att vid 23 års ålder ta båten dit.
I Sydafrika blev hans färdigheter som byggnadssnickare födkroken. Edward anställdes som arbetsledare vid flera gruvor. I slutet av året 1900, mitt under det andra boerkriget, ankom ett skepp med nya immigranter till landet, bland dem syskonparet Alexander och Hilda Sofia Hermanson från Kvikant i Karleby. Sedan hände sig att Edward och Hilda Sofia träffades. 1905 gifte de sig i Svenska missionskyrkan i Johannesburg.
Den 22 mars 1906 föddes dottern Elvira, i januari 1909 sonen Hugo.
Det gick uppenbart bra för familjen Sundell i Sydafrika, även om ett spektakulärt diamantletningsprojekt misslyckades. Tillsammans med svågern Alexander och en annan svåger, Viktor Backlund, satte Edward i gång med att gräva en kanal i syfte att torrlägga en sjö i Barkley West. Hypotesen var att de skulle hitta diamanter på sjöbottnen.
Allt gick enligt plan tills en arbetare av någon anledning öppnade dammen för tidigt. Sjöns vatten störtade i väg, men sjön tömdes inte helt. Slutsatsen blev att allt arbete var bortkastat.
1912, då Edward var 40 år gammal och dottern Elvira sex, blev familjens beslut att återvända till Finland. Bosättningsorten blev Drumsö, då en ö i Esbo som bara nåddes med båt, eller vintertid med häst och släde över isen. Här byggde sig familjen ett stort hus i två våningar.
Elvira inledde skolgången i Helsingfors med Fanny Tawaststjerna, känd för litterära alster, som en av sina lärare. Senare skulle Elvira med vemod berätta om roddturerna på fjärden utanför Drumsö och besöken i Vexala, där hon hade roligt ihop med kusinerna på Rundtas.
Men Edward började vantrivas i det nordiska klimatet. Samtidigt kände man i Finland allt mer av den politiska oron och det pågående världskriget. Strax efter februarirevolutionen i Ryssland 1917 sålde familjen Sundell huset på Drumsö för att flytta till Nya Zeeland.
Inför avresan vistades Edward med sin familj i Vexala. När besked kom att gränsen mot Sverige strax skulle stängas, blev det bråttom att ta sig till Kovjoki, därifrån färden gick vidare med tåg norrut. Bara någon timme innan gränsen i Torneå stängdes lyckades familjen komma över till Sverige. Först efter en flera månader lång äventyrlig resa med olika båtar västleds anlände de via Oslo, New York, San Francisco, Hawaii och Fiji till Nya Zeeland.
Förutom en liten reskassa hade familjen inte kunnat ta sina besparingar ut ur Finland. När de långt senare fick tillgång till sina pengar hade dessa bara en åttondel av sitt forna värde, så i det nya hemlandet var det bara att bita ihop tänderna och börja om igen.
Edward var vid den här flytten 45 år gammal och Elvira skulle fylla tolv. Familjen bosatte sig i Napier på ostkusten på nordön, där föräldrarna genast började arbeta för uppehället och barnen sattes i skola. Sedan köpte familjen 3000 tunnland skogsmark nära Toatoa ungefär hundra kilometer norrut.
Detta blev familjen Sundells nya hemtrakt, en svårtillgänglig miljö med branta berg och djupa raviner, där man själv fick bygga de broar som behövdes. En slitsam tillvaro började med Edward ständigt i arbete på farmen och Hilda i arbete i staden, för att Elvira och Hugo skulle ha råd att fortsätta skolgången. Två år i secondary school blev det, Hugo var primus i klassen, Elvira ”helt vanlig” med sina egna ord.
Efter skolan började Hugo arbeta på farmen. Elvira arbetade tre år på ett kontor, sedan blev farmen också hennes arbetsplats, där en av hennes sysslor var jakt på vildsvin som fått smak på lamm.
1922 anlände också den tidigare nämnde Alexander Hermanson med sin familj till Nya Zeeland. Tillsammans köpte familjerna 1800 tunnland mark där de etablerade en bolagsfarm vid namn Vexala Farm. Här arbetade familjerna strävsamt ihop i många år.
I slutet av trettiotalet reste Hugo till Indien som missionär. Där dog han tragiskt efter att bensintanken på hans bil exploderat.
Några exempel på Elvira Sundells släktingar:
- Gurli Dumell, kulturprofil, vars far är 4:e kusin med Elvira.
- Björn Vikström, biskop, vars mormor är 4:e kusin med Elvira.
- Michael Djupsjöbacka, tidigare kommundirektör, vars mor är 5:e kusin med Elvira.
- Lars-Johan Sandvik, kyrkoherde, vars farmor är 5:e kusin med Elvira.
- Linus Torvalds, it-nörd, vars morfar är 6:e kusin med Elvira.
- Andy Sundqvist, artist, vars farmorsfar är 6:e kusin med Elvira.
- Gösta Willman, stadsdirektör, vars farmor är 7:e kusin med Elvira.
- Juha Sipilä, statsminister, vars farfar är 7:e kusin med Elvira.
- Marketta Widjeskog, tidigare lärare och kommunpolitiker, vars farfar är 7:e kusin med Elvira.
- Juha Tainio, tidigare radio-redaktör, som är 8:e kusin med Elvira.
- Olof Palme, tidigare stats-minister, vars farmor är 10:e kusin med Elvira.
Vem var Elvira? Glimtar ges i det som finns skrivet av Vexala byaforskare och det som berättats av dem som träffade henne.
Elvira bildade aldrig egen familj, utan bodde kvar och arbetade på farmen med föräldrarna. Edward dog 83 år gammal 1955, då Elvira fyllt 49. Elvira tog med det huvudansvaret för farmen, modern insjuknade i Parkinsons sjukdom. Vid det laget hade de köpt en gård också i Opotiki, ett tiotal kilometer norrut.
Här bosatte sig mor och dotter, och här dog Hilda Sundell 97 år gammal 1976. Elvira var då 70 år och skötte farmen ännu några år, innan hon slutligen sålde familjens livsverk.
Man kunde tro att Elvira med detta skulle gå in i ett stilla pensionärsliv, men det blev motsatsen. Nu hade hon äntligen tid att göra sådant hon drömt om. Det spartanska livet under många år hade tydligen bidragit till ett fett bankkonto. Det berättas också att hon gjort lyckosamma affärer i aktier och att hon kunde sälja mark till ett bra pris när samhällena runt farmen expanderade.
1987 köpte hon en villa på havsstranden vid Waiotahi Beach med utsikt över Stilla havet. Genom åren hade hon varit en flitig läsare och hade ett stort intresse för länder och folk. Hon började resa extensivt, sökte upp sin födelseplats i Sydafrika, sjön vars vattenyta hennes far en gång sänkt, den plats i Indien där brodern Hugo begravts.
Elvira kryssade runt Sydamerika och Afrika, besökte Galapagosöarna, Alaska, Hawaii, Fjärran Östern, åkte tåg över Kanada och USA och med transsibiriska järnvägen genom Ryssland. Givetvis besökte hon också Vexala. På grund av sviktande syn anställde hon två vårdarinnor som beledsagade henne.
Under besöken i Vexala förde Elvira på tal att hon ville bidra till ett hus till minne av hennes far och sig själv. Helst hade hon sett att hennes släktgård hade bevarats, men så blev inte fallet. I stället uppfördes med medel hon donerade det så kallade Emigranthuset Elvira på byagårdens tomt.
Emigranthuset, invigt 2004, inrymmer bland annat byaforskarnas arkiv och tillhandahåller övernattning för sex personer och mötesutrymme för 30. Elviras gjorde sitt sista besök i Vexala som 93-åring 1999 och dog i januari 2000.
Huvudkälla är artikeln ”Emigrant Elvira Sundells berättelse”, skriven av George E. Sundqvist i Vexala by – förr och nu, den fjärde i ordningen av Vexala byaforskares publikationer, utgiven 2001.
