Teija Koskenmäki på besök i hemtrakten i Härmä
Jan Sandvik

Föräldraskap kan inte outsourcas

Ond bråd död och obegripligt vidriga gärningar är kriminalkommissarie Teija Koskenmäkis vardag. Öppenhjärtigt berättar hon om vad som driver henne. Budskapet framför allt är att föräldraskapet inte kan outsourcas: ”Barn behöver vuxna människor som är närvarande och som de kan lita på.”

”Jag tvingades acceptera att denna utmaning klarade jag inte av ens med min vilja”

 

Teija3_webb.jpg

Teija Koskenmäki talar engagerat om föräldraskapets betydelse. Föräldrarnas uppgift är att förbereda barnen för deras framtida liv, säger hon.

 

Teija Koskenmäki har alltid varit fascinerad av människans ondska. Som kriminalkommissarie och undersökningsledare vid Helsingforspolisens enhet för utredning av vålds- och sexualbrott möter hon exempel på ondskans konsekvenser i stora mått.

”Jag kan inte förstå att någon vill göra en annan människa illa, och till och med njuta av det. Det strider mot naturen”, säger hon. Men hon vill veta orsaken.

Teija föddes och växte upp i Härmä i en familj med fyra barn. Mamman var kock, pappan ingenjör. Ibland var det stormigt i hemmet. Föräldrarna var intelligenta och båda hade stark vilja, det kunde gå hett till.

Med sig hemifrån fick Teija klara levnadsregler: respektera dig själv, var ärlig, var en människa för en människa. Lögn, stöld och fusk godtogs inte.

”Småsaker kunde avfärdas med några svordomar, men i viktigare frågor var ärlighet ett absolut krav. Föräldrarna framhöll också att pengar inte för med sig lycka. En viktig princip var att man inte sparkar en som ligger. Och att det alltid öppnar sig en ny möjlighet för den som är ärlig.”

”Min pappa brukade säga att den är en åsna som nöjer sig med att tro saker. Fakta ska alltid kontrolleras, det finns inga självklarheter.”

 

Uppror och ofog
Teija är en stark kvinna och där brås hon på sin Vasafödda konstnärliga mamma.

”Men det finns också mycket av min pappa i mig. Till exempel förmågan att lyssna till tystnad. Av honom lärde jag mig att tystnad kan vara glad, sorgsen, förväntansfull.”

Hemma rök Teija ofta ihop med sin lillebror, också rent fysiskt. Även i skolan räckte energin till mer än väl, ibland ville skrattet aldrig ta slut: ”Jag var livlig och social, emellanåt stökig. Om något enligt min mening var på tok, så kunde jag inte hålla käften.”

Till lärarna hade Teija ett slags hat-kärleksförhållande, och hon tror att känslan var ömsesidig. Skolan klarade hon galant.

Tonåren var kaotiska. Teija rörde sig mest med kamrater som var några år äldre än hon. Hon gjorde en massa dumheter och testade gränserna rejält.

”Som många andra flickor i den åldern var jag självdestruktiv. Jag var en stolt rebell som hade svårt att erkänna att saker var farliga, men på något sätt behöll jag ändå något slags sunt förnuft”, berättar hon.

När Teija gick på nian tog hon jobb på ett bageri, och det jobbet skötte hon parallellt med studierna under hela gymnasietiden. En fördel med arbetet var att det begränsade möjligheterna att göra ”dumheter”.

”Ibland kunde läraren under lektionen kommentera syltfläckar på mina underarmar”, skrattar Teija. Hon höll sig vaken med kaffe och tobak, kunde gå till jobbet på natten och fortsätta till skolan direkt på morgonen. Från skolans sida tog man så småningom kontakt med föräldrarna.

”Mamma och pappa tyckte att jag kunde ha kvar arbetet, men på det villkoret att jag skötte skolan ordentligt. I dag är jag tacksam för att de lät mig fortsätta – att de litade på mig.”

Jobbet gav Teija självsäkerhet, känslan att vara en människa som klarade sig själv. Att ta ansvar och tjäna egna pengar var viktigt. En del av hennes ungdomskompisar valde ett liv utanför lagen. Ännu i dag tänker Teija ofta på dem.

 

Polis, psykolog, journalist?
Hur kom det sig att Teija blev polis?

”Det yrke jag först drömde om var journalistens. I mina vilda fantasier föreställde jag mig spännande uppdrag i krigszoner ute i världen.”

I vuxen ålder har Teija i enlighet med skrivintresset bidragit med långa och klargörande artiklar om polisarbetet i tidningen Murharyhmä: Tosiasiaa törkeästä väkivaltarikollisuudesta (Mordgruppen: Fakta om grov våldsbrottslighet). Hon har också varit ansvarig utgivare och chefredaktör för polisens egen tidning POKU. Men hos studievägledaren på högstadiet nämndes polisyrket inte ens som ett alternativ.

I stället tyckte studievägledaren att psykolog kunde vara det rätta yrket, och det siktade Teija också mot länge. Hon deltog i urvalsprovet för psykologstudier, men fick inte tillräckligt med poäng. En dag viftade Teijas pappa med en tidning. I den fanns en annons om utbildning vid polisyrkeshögskolan.

”Pappa tillämpade omvänd psykologi. Han sade att jag alldeles säkert inte skulle klara de fysiska testerna.”

Teija sökte både till polisskolan och armén. Båda välkomnade henne, men valet var lätt: ”Undervisningen vid Polisyrkeshögskolan verkade först lite som hjärntvätt, men småningom började allt kännas rätt. Och där fanns många härliga typer.”

Teija utexaminerades år 2000. Efter praktik i Kajana fick hon anställning vid Helsingforspolisen, där hon snart fick börja arbeta med utredning av massbrott. Teija blev också den första kvinnan i undersökningsavdelningen ”bilgrupp”.

”Av någon anledning har jag lätt att samarbeta med män. Jag gillar grabbarnas historier och påhitt, och jag ger dem svar med samma mynt.”

Följande kliv på karriärstegen blev våldsbrottsutredningen, som utreder misshandelsbrott, mord och sexualbrott. Redan i polisskolan hade Teija känt att det var hennes grej.

 

Hemmamamma i främmande land
Att ifrågasätta ligger i Teijas natur: ”Jag analyserar och för en dialog med mig själv hela tiden. Jag försöker se saker ur olika perspektiv.”

Teija blev mamma för tio år sedan: ”Jag har förstås också ifrågasatt moderskapet. Hos alla föds kärleken till ett barn inte automatiskt från barnets första andetag. Kärleken är en känsla som växer fram så småningom. Också föräldraskapet fostrar, det är ett ansvarsfullt arbete.”

2007 flyttade Teija med sin dåvarande man och deras gemensamma barn till Japan i tre år med anledning av makens jobb. Åren var den lyckligaste tiden i Teijas liv. Hon trivdes som hemmamamma och studerade japanska vid sidan om vardagssysslorna. Hon lärde sig språket så bra att hon utan besvär kunde föra diskussioner i vardagen.

”Jag njöt av att få göra saker i lugn och ro, lite friare och på mitt eget sätt.”

Men om japanerna förundrade sig över Teijas märkvärdiga metoder, till exempel att låta barnet sova utomhus i vagn, så fanns det minsann mycket som verkade förbryllande också för Teija.

”I Japan har en kvinna inte så stort värde. Det var till exempel alldeles vanligt att japanska män satt och bläddrade i pornografiska tidningar på tåget eller på parkbänkar, omgivna av lekande barn.”

Den uppenbara bristen på respekt för kvinnor i Japan var en av de saker som ibland fick Teijas österbottniska blod att koka.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone