Föräldraskap kan inte outsourcas

”Det vi lämnar efter oss är hur vi bemött och be handlat andra människor.”

Djupdykning
Teija uppfattar sig som en förhållandevis balanserad människa. Samtidigt har hon en dragning till det extrema, som djupdykning.

Tillsammans med två väninnor har hon dykt mycket både i Finland och ute i världen. Utan den hobbyn skulle hon vara betydlig fattigare på upplevelser och möten med intressanta människor. Dykningen gav också en effektiv övning i att tåla obekväma förhållanden. Hon har lärt sig hur hon reagerar i extrema situationer och vilka hennes starka och svaga sidor är.

”Jag insåg att jag i en kritisk situation inte skulle kunna lämna en panikslagen dykarpartner för att rädda mig själv. Det ligger helt enkelt inte i min natur”, berättar Teija, som av det skälet bestämde sig för att avstå från grottdykningar: ”Att dyka i grottor kräver en sund egoism.”

I dag är dyksporten emellertid historia, efter att Teija drabbats av neurologisk dykarsjuka – två gånger inom samma år. Någon klar orsak till sjukdomen kunde inte hittas. Teija fick dykförbud av läkare och lade bort dykardräkten. Riskerna var för stora.

I stället försökte Teija sig en tid på fridykning.

”Men en lungbristning satte punkt också för den aktiviteten. Dykning var min passion, och att överge den hobbyn var ett hårt slag. Jag tvingades acceptera att jag mötte en utmaning som jag inte kunde klara av ens med min vilja”, berättar Teija.

Hjälp av terapi
En annan väsentlig erfarenhet är den skilsmässa som hennes äktenskap slutade i. Hon valde att gå i terapi, ett av de bästa beslut hon fattat under sitt liv.

”Genom terapin fick jag ett mer objektivt perspektiv på saken. Särskilt vad gällde frågan om barnens bästa. I Finland har många tyvärr fortfarande föreställningen att man måste vara tokig för att gå i terapi.”

Utan terapi skulle Teija, enligt sin egen uppfattning, ha gjort många fel. Första året efter skilsmässan upplevde hon en ”skilsmässopsykos”. I ett sådant tillstånd är det svårt att agera förnuftigt.

”Terapin hjälper en att förlåta både sig själv och sin före detta partner för fel som gjorts på grund av känslor”, säger Teija och fortsätter: ”Vid en skilsmässa ska barnen inte behöva ha dåligt samvete för att de tycker om båda föräldrarna. Barn har rätt till dem båda. En dålig make behöver inte vara en dålig förälder.”

Under terapin blev Teija också medveten om nya sidor hos sig själv. Hon insåg att det låg i hennes natur att ta på sig andras bördor och ansvar. En förstående människa ända till döden.

”Men jag kan inte klä mig i hjältemantel och rädda världen.” Teija förstod att hon i slutändan bär det totala ansvaret endast för sina barn och sig själv: ”Jag lärde mig också att skilja på förståelse och godkännande. Man kan förstå någonting, men behöver inte godkänna det.”

”Jag har varit vittne till flera skilsmässoprocesser där relationen mellan parterna helt har upphört. När barn är inblandade känns en sådan ’enkel’ lösning inte rätt”, säger hon.

Barnen bör prioriteras
Kan man förebygga att ett barn eller en ung människa blir offer för ett sexualbrott?

”Om ett barn inte upplever ett tomrum, så driver det inte omkring planlöst eller hamnar på dåliga stigar. Ett barn vill vara nära en vuxen människa. Varje förälder borde tänka efter om det finns någon pålitlig människa för barnet att ty sig till. Om det är du. Sedan bör du som förälder fråga dig varför just du är den viktigaste människan för barnet.”

”Om du på värdeskalan måste sätta barnet på andra plats efter ditt arbete, din hobby eller något beroende, så är det nog skäl att tänka efter två gånger”, säger Teija bestämt.

”Uppfostran och disciplin är inte ett problem så länge man kan diskutera och lyssna till barnets synpunkter. Genom att diskutera visar du att du är intresserad av ditt barn och av barnets vardag och funderingar och av barnets åsikt. Ett barn måste också få komma till tals. Många gånger kan även föräldrarnas problem lösa sig om barnen får berätta vad de tycker.”

”Barn kan ofta prioritera på ett genialiskt enkelt sätt, men för att upptäcka det måste man lyssna till dem.”

Teija beskriver familjen som en arbetsplats: ”Föreställ dig att du kommer till en arbetsplats där ingen förväntar sig någonting av dig eller intresserar sig för hur du utför jobbet. Barnets värld måste konkretiseras för den vuxna. Mycket ofta gäller samma lagar i familjen som i en arbetsgemenskap.”

I sitt arbete har Teija sett att föräldrar ofta är mycket angelägna om att hävda sina rättigheter gentemot barnen. Och att många föräldrar alltför lätt flyr sitt ansvar.

Vi måste lära oss diskutera
Är föräldrarna nuförtiden för slappa?

”Emellanåt känns det faktiskt så. En ung människa som först vid 18 års ålder får höra ordet nej har nog inte fått så bra verktyg inför vuxenlivet.”

”Föräldraskap kan inte outsourcas eller köpas. Vår uppgift som föräldrar är att förbereda barnen för deras framtida liv. Också utanför hemmet finns det gränser som inte får överskridas. Föräldrarna är inte barnens kompisar.”

Själv rekommenderar hon alltså diskussion: ”Det är bara genom att tala med varandra som man kan berätta om känslor. Också konsten att diskutera kan man lära sig. Om man inom familjen kommunicerar enbart via WhatsApp sittande i olika rum, så är man nog på fel spår.”

Hennes egna barn har fått mycket självständighet. Men vissa saker har inte varit förhandlingsbara. Till exempel vistas man inte på nätet då man har gäster i huset.

”Jag vill få barnen att förstå att närvarande människor alltid går före den virtuella verkligheten. Det får man förresten ibland påminna sig själv om också. Barnens mobiler lägger vi undan i köket över natten.”

Teija tillåter heller inte sina barn att besöka andra barn, om hon inte känner deras föräldrar.

”Som motvikt till begränsningarna har mina barn vissa friheter: de får vistas hos sina vänner och rätt fritt ta med kompisar hem. Böcker får de läsa i sängen så sent de vill. Det finns inget vi inte får tala eller fråga om, inga hemligheter.”

”Jag gör så gott jag kan, men jag strävar verkligen inte efter någon Mother of the Year-pokal. Jag hoppas att mina barn inser att jag som förälder inte alltid har rätt. Kärlek är inte en synonym till felfrihet. Föräldraskapet är en inlärningsprocess.”