Det vanliga österbottniska förstärkningsordet grymt (med uttalet ”grömt”) är ett vittnesbörd om att vårt språk inte alltid är riktigt logiskt.
I en sats som ”Hon va grömt snäll me bå:nen si:n” (Kronoby) har ordet tappat sin vanliga betydelse ’ondsint, elak, hårdhjärtad’ och fungerar enbart som ett neutralt förstärkningsord. Det motsvarar alltså till betydelsen standardspråkets väldigt, också det ett förbleknat förstärkningsord.
Likadant förhåller det sig med en lång rad andra förstärkningar, både i våra dialekter och i svenskt standardspråk.
Hemskt är ett annat typiskt urvattnat standardspråkligt förstärkningsord, också om användningen har minskat till förmån för just väldigt. I våra dialekter tycks ordet aldrig ha varit särskilt frekvent. Ordbok över Finlands svenska folkmål ger ändå ett exempel, hämtat ur Herman Vendells ordbok över Pedersöre-Purmo-målet (1895): ”hemst mytsi fålk”, vilket åtminstone i mina öron inte låter riktigt genuint.
Andra förstärkningsord med negativ klang är förfärligt och rysligt och de nordösterbottniska finska lånorden kolkog och julma (båda med betydelsen ’hemsk’ o.d.). Bilen var ”kålkkå dy:r” (Karleby) och en karl hade en ”jolma grömma kåntt på ryddzi” (alltså en väldigt stor ryggsäck; Terjärv).
Ett annat eventuellt lånord är substantivet rosk, ’skräp’, som används som förstärkningsord i nordligaste svenska Österbotten: ”en råsk bra:-an stsi:drar” (Karleby). Skidlöparen i fråga var antagligen ”råsk rada”, mycket snabb.
I Öja betecknas några grund i havet som ”råsk hö:g”; de är med andra ord väldigt höga. Det förstärkande rysligt är typiskt åboländskt och nyländskt men förekommer också i sydligaste Österbotten.
Det intressantaste ordet är det inledande grymt. Redan i lite äldre svenska kunde det användas som förstärkningsord. Den svenska författaren Esaias Tegnér karakteriserade sålunda 1824 en mångkunnig kollega i Svenska Akademien som ”grymt lärd”. Sedan dess har ordet bara undantagsvis använts som förstärkning, innan det i sen tid har återuppstått – och det med besked!
Moderna svenska ordböcker ger exempel som ”hon är grym på datorer” med syftning på en skicklig datorhanterare. ”Han är en grym cyklist” kan det heta om en framgångsrik tävlingscyklist. Vardagligt är grymt numera ett allmänsvenskt förstärkningsord: ”hon är grymt bra”, ”huset är grymt snyggt”. Den här återuppväckta användningen tycks ha tagit sin början i sen tid, på 1970-talet.
Oberoende av standardspråket har våra dialekter – kanske genom århundraden – använt samma ord grymt som förstärkning till många sorters adjektiv. Vendells Pedersöreordbok ger ”he är grömt ka:lt (:kallt) i da:”. ”He va grömt sva:ga i:s” är god Terjärvsvenska.
Rosk som betydelseförstärkare har redan nämnts. Också andra ord med starkt negativ klang kan användas för att förstärka ett följande adjektiv. Det allmänspråkliga skit har som förled i olika adjektiv helt tappat sin egentliga betydelse. En maträtt kan alltså vara skitgod och en vacker flicka eller pojke kan betecknas som skitsnygg. Så åtminstone i Sverige.
Ett till betydelsen närliggande ord är gorr. I österbottnisk dialekt betecknar ordet diverse motbjudande företeelser: tarminnehåll hos slaktdjur, var, upphostat slem och blöta orenligheter av olika slag.
I Österbotten används gorr ändå som förstärkningsord, med totalt förbleknad betydelse. I Karleby kan en ungdomlig åttioåring betecknas som ”går gambel”. I Terjärv finns det hemman som är ”går grömm”, alltså mycket stora. I Närpes kan en framgångsrik växthusodlare bli ”går ri:k”.
Också i det här fallet finner man en intressant parallell i Sverige, nämligen i den kända göteborgska förleden gôr– (där ô betecknar en vokal som ligger någonstans mellan ö och å). Gôr är samma ord som vårt gorr.
Ordlistor över språket i Göteborg ger många exempel: gôrbra, gôrgod, gôrmycket osv. Orden stämmer exakt med vårt österbottniska språkbruk, bortsett från att göteborgarna skriver ihop komponenterna. Det som i Göteborg (och i andra delar av Västsverige) är gôrbra är alltså hos oss ”går bra:” osv.
Något direkt samband mellan konstruktionerna föreligger ändå inte. Det handlar bara om två identiska påhitt på två helt skilda håll.
En lång rad förstärkningsord har anknytning till djävulen, himlen och andra religiösa begrepp. Standardspråkets satans (”en satans god affär”) och djävla (”en djävla elak käring”) och liknande hoppar jag över. I stället vill jag nämna ett par ord med anknytning till Jesus: jestanamns (”ho hadd så jistanams grann ö:rpinglor”, alltså vackra örhängen; Esse) och jestas (”ho var så jestas grann”; Terjärv).
Fan själv uppträder som förstärkning i bestämd form: ”he va en fa:nes trangan sond”). Gud förekommer i till exempel förstärkningsordet gudsjämmerlig: ”ha va så gyssjämmeli sto:r”, Esse. Herren uppträder som herrans: ”så härrans mytji” (Oravais), ”så härrans gla:d” (Korsnäs).
Biblisk anknytning har också förstärkningsorden himla, himlade och himmelens: ”ja va så himmelens arg” (Korsholm, med motsvarigheter på många håll).
Participformen förbannat är ett vanligt förstärkningsord både hos oss och i Sverige. Varianterna förbankat, förbajskat, införbajskat kan användas med förstärkande innebörd: ”ha va förbankka arg” (Terjärv), ”he to: förbajska så:rt” (: gjorde ordentligt ont, Terjärv), ”ha va så innföbaiska svi:nso” (:osnygg, Pedersöre).
Det förstärkande förbålt anförs i dialekt-ordboken bara från Malax: ”he va så föbå:lt mytji fålk tä:r”.
Ett ord som många har undrat över är hovlös. Här handlar det förstås inte om en amputerad häst, utan om det ord hov som vi har i det numera mindre vanliga uttrycket utan hov, där ordet har betydelsen ’måtta’.
Det som är hovlöst är alltså måttlöst, det saknar rimliga proportioner. Dialektordboken ger ett par fraser där ordet ingår som förstärkande adverb: ”an vart håolöist förmö:jin” (Oravais), ”an je ho:lest tjinkåt” (: kinkig; Korsnäs)
Det österbottniska förstärkningsordet obart är en gåta. Det behandlas i SAOB, där etymologin betecknas som ”oviss”. Ordet finns förstås ändå med i vår dialektordbok: ”he va o:ba:rt ka:lt (:hiskligt kallt) i gå:r” (Esse). ”He jåol åoba:rt ont” (Vörå).
Det gör mig obart ont att inte lyckas komma vidare med ordet.
