Boken Bortom GMO – Vetenskap och växtförädling för ett hållbart jordbruk (Fri Tanke förlag 2015) är skriven av tre professorer – Roland von Bothmer, Torbjörn Fagerström och Stefan Jansson – som med en vetenskaplig utgångspunkt vill visa hur genetiskt modifierade organismer (GMO) kan göra världen bättre.
Forskare världen över har tagit fram mängder av kunskap om hur arvsanlag styr egenskaper. Parallellt har tekniken för att förändra arvsanlag utvecklats exponentiellt.
Det forskarvärlden tycks ha glömt, eller kanske inte lyckats så bra med, är att informera om kunskapsutvecklingen. Miljöorganisationer fortsätter att gå anti-GMO-linjen. Livsmedelskedjor väljer att inte sälja GM-produkter. Hos allmänheten lever en oro för risker med gentekniken kvar från tiden då tekniken var ny och forskarna inte visste så mycket om konsekvenserna av den.
Under 1990- och 2000-talet har EU utvecklat ett regelverk med omfattande krav på säkerhetsanalyser av GM-grödor.
”I dag har ett mycket stort antal olika GM-växter tagits fram i forskningslaboratorier över hela världen och tusentals offentligt finansierade forskare och forskare i många företag har dagligen studerat GM-växter. Åtskilliga forskningsmiljarder har lagts ned på att analysera eventuella risker”, skriver författarna som finner att ingen av de befarade riskerna med tekniken har realiserats.
Majs enda EU-grödan
Den enda GM-grödan som jordbrukare får odla i EU är majs som motstår angrepp av insekter som annars gnager sönder stjälkarna. Varje EU-land beslutar självt om GM-majsen får odlas i landet. Den odlas mest i Spanien och i mindre omfattning i Tjeckien, Portugal, Slovakien och Rumänien.
I Sverige och Finland odlar vi alltså inga GM-växter kommersiellt. GM-grödor upptar i dag tolv procent av världens jordbruksarealer, främst i USA, Argentina, Brasilien, Kanada, Kina och Indien.
USA, Indien och Kina är länder där människor är relativt positiva till GMO. Danskar och rumäner är mycket negativa, spanjorer och holländare har en mer positiv attityd.
En metastudie av enkäter visar dock att Europa är mindre negativt till GMO än man tidigare trott. Vissa observerade attitydskillnader beror troligen på att frågor ställts på olika sätt i olika länder. På politisk nivå är Österrike, Luxemburg och Grekland starkt emot GMO. Finland och Sverige är de två EU-länder som oftast röstat ja för marknadsgodkännande av GM-produkter.
En gammal historia
Domesticering och växtförädling har pågått sedan människan blev jordbrukare för 10 000 år sedan. Vilda växter genomgick genetiska förändringar när de blev odlade. Sedan har kulturväxterna anpassats ytterligare efter våra behov.
Målet har varit, och är, stora skördar, grödor som inte blir uppätna av insekter eller förstörda av bakterier och virussjukdomar, växter som smakar gott och innehåller den näring vi behöver, grödor som inte behöver sprayas med gifter mot skadegörande organismer.
Vi behöver olika sorter av grödor som går att odla där det är kallt, varmt, torrt eller blött. På platser med långa eller korta perioder av dagsljus.
Exemplet jordgubben
Jordgubben, Fragaria ananassa, är resultatet av en korsning mellan två vilda arter i Fragaria-släktet. Genom korsningen har jordgubben fyrfaldigt ökat antalet kromosomer till 56 från de 14 som dess vilda släkting smultronet, Fragaria vesca, alltså har.
Kromosomtalsfördubblingar är en av flera olika typer av genetiska förändringar som kan ske spontant. I växtriket medför ett ökat antal kromosomer ofta större celler och ibland större frukter. Det har vi utnyttjat i utvecklingen av odlade grödor.
Konstverk kan avslöja hur växtförädling med tidens gång förändrat frukter. En målning från 1600-talet visar små vattenmeloner med ljust fruktkött och stora svarta frön. Vattenmelonerna vi köper i butiken i dag är större, rödare och har små frön.
Förutsättningarna för odling förändras. Därför behöver vi hela tiden fortsätta att förädla grödor. Frågan är vilka tekniker vi ska låta växtförädlarna använda. Fördelarna med gentekniken är att processen går snabbare och ger högre precision, genom att man kan sätta in ”nytt” DNA i en art.
Konsekvenser för oss
I små länder med kallt klimat, som Sverige och Finland, har GMO-frågan en särskild aspekt.
Växtförädlingsföretag i Sverige hade förr ett statsfinansierat uppdrag att ta fram sorter av grödor som passar för odling i Norrland. Marknaden är så liten att det inte fanns kommersiellt gångbara möjligheter att syssla med förädling av till exempel vallfrö, korn och havre för de nordliga förhållandena. Uppdraget var finansierat av samhället, som ett led i en rikstäckande jordbrukspolitik.
Nu är allt detta nedlagt, och möjligheterna att ta upp verksamheten igen små, på grund av den kostsamma tillståndsprocedur som de moderna växtförädlingsteknikerna kräver. Det innebär att för överskådlig tid kan norra Sverige och Finland inte hoppas på någon riktad växtförädling.
Författarna till boken Bortom GMO ställer sig frågan varför det blivit så låsta positioner mellan olika aktörer i GMO-debatten. De efterlyser en seriös diskussion där man bemödar sig om att bygga på den kunskap som numera finns i ämnet.
I deras egen bok står ett förord från Kungliga Vetenskapsakademien som en vetenskaplig kvalitetssäkring.
Indianerna först med jordgubbsväxter
Indianerna var först med att odla en ”jordgubbsväxt”, det nordamerikanska smultronet, Fragaria virginiana. Men de första amerikanska smultron som kom till Europa var smultron från Chile, Fragaria chiloensis, Detta skedde 1714 genom den franske officeren Amédée-François Frézier (1682-1773), som besökt Sydamerika bland annat just i syfte att hämta hem intressanta växter.
Det berättas att Frézier under hemresan från Chile till Marseille under sex månader på havet lyckades hålla liv i fem smultronplantor. Två plantor fick medhjälparen Roux de Valbonne för att han avstått en del av sitt dricksvatten, så att de fem plantorna överlevde. Via de fem smultronplantorna spreds växten snabbt till övriga Europa. Problemet var att dessa chilenska smultron aldrig bar frukt, då Frezier bara fått med sig honplantor hem.
Emellertid hemförde kolonisatörerna en annan jordgubbe från Nordamerika, indianernas Fragaria virigiana. Den uppfattades inte som speciellt märkvärdig, men när hanplantor av dessa odlades tillsammans med de chilenska honplantorna blev resultatet det vi nu kallar jordgubbe, Fragaria ananassa, ”ananas-smultron”. Denna nya växt blev storfruktig som chiloensis, men var i smaken mer lik virginiana.
Jordgubben blev snabbt populär, och snart inleddes systematisk växtförädling av den på olika håll.
