På sin nittonårsdag den 20 september 1941 fick Gösta Karlsson, bondson i Purmo, inkallelseorder. Sedan tre månader var fortsättningskriget mot Sovjet på gång.
Göstas storebror Verner, som deltagit i vinterkriget 1939-1940, var redan återkallad i krigstjänst och någonstans vid fronten. I det förra kriget hade Verner blivit svårt sårad. Ett granatsplitter trängde in i huvudet, men hejdades i tillräcklig grad av hjälmen för att han skulle överleva.
Uppbådet skedde för Göstas del i samlingshuset i kyrkbyn i Purmo. De flesta av de kallade 18–19-åringarna blev antagna. En militärläkare var närvarande liksom den lokala skyddskårschefen, Gunnar Kling, som själv snabbt svarade på de frågor som läkaren ställde till de uppbådade. Läkaren hann ofta inte ens ställa frågorna, förrän svaren var nedskrivna.
Sextio år senare beställde Gösta fram uppbådshandlingen gällande honom själv från krigsarkivet. Han konstaterade att alla svar i handlingen var fel. Handlingen saknade också underskrift, Gösta hade inte fått ta del av dess innehåll. Skyddskårschefen kände till att Gösta hade lungproblem, men såg till att läkaren inte undersökte honom.
Fem dagar efter uppbådet skulle Gösta infinna sig i tjänst. Hans far Viktor ringde garvaren och affärsmannen Borg i Esse och beställde ett par rejäla stövlar åt sonen. Dagen innan Gösta skulle i väg till militärutbildningen cyklade han till Esse och hämtade stövlarna.
Första anhalt var Bennäs station. Ett antal kreatursvagnar fylldes där av civilklädda pojkar.
Efter en ordentlig kvart var tåget framme vid Kovjoki station. Skrikande underbefäl tog emot. I civila kläder marscherade skaran till Nykarleby, där uppställning gjordes vid lärarseminariet och ynglingarna fördelades i kompanier.
Så inleddes Gösta Karlssons militära bana.
I det fortsatta får vi ta del av några episoder som Gösta var med om under de kommande tre åren. Det hör till saken att Gösta var en trägen dagboksskrivare, en vana han tillägnat sig i tolvårsåldern. Det går därför att detaljerat följa honom i spåren också i stridssituationer.
Detta inledande avsnitt härrör från hans andra resa till fronten i Svirområdet, där det kanonkompani som han hörde till var stationerat inom det svenskspråkiga 61:a infanteriregementet.
Göstas första resa till fronten hade slutat med en lång sjukhusvistelse, efter att han hamnat mitt i en påssjukeepidemi som så när tog hans liv. Sjukhusläkaren hade skickat hem den utmärglade patienten till Purmo ”för att äta upp sig”.
Nu är Gösta alltså för andra gången på väg till krigsfronten i en oxvagn. Skillnaden är att alla i vagnen utom han själv denna gång är finskspråkiga. Han förstår inte mycket av vad de säger. Det råder stark köld, kaminen i vagnen måste hela tiden eldas. Soldaterna har sovplatser på britsar i två våningar i vagnen, som hålls låst utifrån, för att ingen ska smita.
