I stridens öga

40 soldater i vagnen hade räddats. Men det var inte lönt att försöka förklara saken.

Högsnår i Purmo, Göstas uppväxthem.

Högsnår i Purmo, Göstas uppväxthem.

Gösta Karlsson, 20 år

Gösta Karlsson, 20 år

 

På kvällen kom lastbilar och förde oss till Keuru station där vi kommenderades in i oxvagnar, 40 i varje vagn. Många vagnar fylldes.

En ung fänrik var chef i vår vagn. Under kvällen anlände ett lok och tog tåget till Jyväskylä, där vi skulle vänta någon timme. Dörren var öppen och alla sökte sig ut, om det var med fänrikens medgivande eller inte var för mig oklart. Jag försökte säga honom, att jag inte går ur vagnen utan sköter eldningen. Han förstod säkert vad jag sa och nickade tillbaka och försvann även han.

Jag satt alltså kvar och väntade och höll i gång elden i kaminen i vår järnvägsvagn. Efter en timme eller två kommer manskapet med fyllda kassar i händerna. En del var redan högljudda. Öppnade flaskor stack fram ur mantelfickorna. Några var redan i fyllan och måste hjälpas upp i vagnen.

Där satt och låg mitt ressällskap på sina britsplatser och drack och skränade. Även fänriken sökte sig till sin plats på övre britsen för att tömma sin flaska. Sången och oljudet kom i gång. Snart somnade en och annan, ja de flesta.

Efter att konduktören hade räknat passagerarantalet låste han dörren från utsidan. I mörkret satte sig tåget i rörelse, men stannade vid vissa stationer för att låta andra tåg passera. Det gick ryckigt och jag satt och eldade så att kaminen var röd, även skorstenen.

Snart började en och annan få trängande behov och kröp upp för att ställa sig vid den lilla lucka där behoven skulle uträttas. En del lyckades med sitt förehavande, medan andra ramlade omkull och svor. Jag hade sett fyllhundar tidigare, men en sådan röra som den finska ärorika armén nu presterade hade jag aldrig upplevt tidigare.

Jag skötte eldningen och fick vara i fred. Tåget rullade på i sakta mak. En del av sällskapet sov, en del lallade och pratade, en och annan började hosta och kasta upp.

 

Tiden gick och jag satt på britsen mittemot kaminen. Fänriken sov på britsen ovanför. Mitt i allt började han hosta och spy också han. Så ser jag hans ben hängande utanför britskanten. Snart kommer händerna fram och han försöker gripa tag i den eldröda skorstenen.

Jag blir dödsförskräckt, hoppar upp och stöter med händerna mot hans bröst i sista sekunden, så att han flyger omkull på ryggen och spyr på nytt.

Vilken stank i vagnen, och äcklet håller på att ta överhand. Också jag kräks. Många kastar upp och många är pissnödiga.

Mot morgonkvisten blev det äntligen lite lugnare. I min kropp var stor oro och tankarna snurrade. Vad skulle ha hänt om jag inte skulle ha reagerat så snabbt? Det var en reflexhandling, utan att jag hann tänka. Efteråt kom reaktionen och frossan. Fänriken kunde ha bränt sig till döds. Sannolikt hade han stjälpt omkull kaminen med dess brinnande ved och mängder med glöd. Eld hade troligen utbrutit och en kraftig rökutveckling hade varit följden. Dörrarna var låsta utifrån. Pojkarna sov i fyllan.

Ensam hade jag inte kunnat göra något utan rönt samma öde som de övriga. Finlands armé hade förlorat 40 man. De övriga i vagnen förstod ingenting och inte var det lönt att jag på svenska skulle ha förklarat något. Räddningen låg helt på mitt ansvar och detta förstärkte min vilja att aldrig inta starka drycker.

Jag hade ingen klocka och visste inte vad tiden var liden. Men mitt i allt växlade tåget in på något sidospår för att slutligen stanna. Jag vågade inte somna även om sömnen trängde på.

När dagen började ljusna kom en järnvägstjänsteman och låste upp dörren. Frisk luft strömmade in. De som vaknade sökte sig efter hand ut för att göra sina bestyr i snödrivan och de flesta såg bedrövliga ut. En del försökte tvaga bort spyorna från kläderna med snö. Få lyckades.

Den unga fänriken var tydligen ovan med spriten och såg skamsen ut då jag försökte förklara vad han höll på att göra mitt i natten. Han förstod sannolikt vad jag sade, men sa inget ord på svenska. Dock fick han ur sig ett hörbart ”kiitos”.

 

Soldater på väg till fronten i oxvagn. I Göstas fall förekom ingen musik

Soldater på väg till fronten i oxvagn. I Göstas fall förekom ingen musik.
Bild: Purmo lokalhistoriska arkiv

 

Sex veckor senare, i april 1942, har Gösta med sitt kompani börjat anpassa sig till tillvaron djupt inne i de östkarelska skogarna. Det drar ihop sig till en av de blodigaste striderna på frontavsnittet. Uppgiften för Gösta och hans kamrater är att hitta en lämplig plats för gruppens kanon.