Gruppchefen Gösta Sundqvist tog ut mig, Nils Lövqvist, Hans Nygård, Nils Högnäs samt Arne Östman. Vi begav oss i väg till höger om vägen där en tät granskog skyddade mot insyn. Ibland måste vi stanna och huka oss när kulskärvar sopade ner kvistar från träd. Omkring 100 meter från den ryska korsugruppen sökte vi oss mot vägen i syfte att där hitta en lämplig kanonplats.
Vi lade oss intill vägvallen, som gav oss ett visst skydd. För att få bättre överblick över terrängen mellan oss och korsugruppen reste sig Gösta Sundqvist upp samtidigt som han kastade upp sitt gevär och fällde den ena av fiendens vaktposter, som siktade på honom med sitt gevär bakom en asp kanske 20 meter från vägen. Den andra vakten försvann.
Gösta var en van fältskytt och snabb i handling. Vi såg ut en plats där kanonen kunde få lämpligt fäste för sina sporrar. Sedan gällde det att hitta en plats i grandungen för ammunitionen och patronbärarna. Ett befäl kom smygande ur grandungen med maskinpistol på magen men hann tack och lov observera att vi tillhörde de egna.
Vi sökte oss tillbaka till korsun och gjorde kanonen i ordning. Strax före klockan 3 drack vi lite surrogat och tuggade på det hårda brödet. Sedan i väg med kanonen, som vi sköt framför oss i månskenet. Nedfallna grenar från träd och en och annan avskjuten gran måste försiktigt avlägsnas innan kanonen fördes fram. I god tid var den på plats riktad åt rätt håll.
Allt hade kunnat ske oförmärkt, tack vare de smällar som ekade i ett i omgivningen. Ett par man måste ta vakt vid kanonen och vi patronbärare bar ut ammunitionen. Plötsligt dök en skäggig farbror med en rulle telefonledningar upp mellan granarna. ”Va jär ni jär”, frågade farbrodern. Det var Arne Kronqvist från Lillby, grannbyn i Purmo, i färd med att dra ut telefonledningar inför det kommande slutstriden.
De som inte behövdes vid kanonen under väntetiden anvisades en tom korsu som skydd för granaterna. De pojkar som smög sig dit möttes av en ryss i dörröppningen. Pojkarna hajade till och trodde att deras öde var beseglat. Någon tände en tändsticka och man kunde konstatera att ryssen i dörren var död och korsun i övrigt tom. Troligen hade ryssen sårats och släpat sig till korsuöppningen men där dött i sittande ställning.
Exakt klockan 5 öppnades alla spjäll från vår sida och strax därefter kom svaret. Det blev en strid på liv och död. Alla vapen spelade, även om artilleriet inte kunde beskjuta det lilla område där vänner och fiender låg intill varandra.
Vår kanonchef öppnade eldgivningen och sköt först av några träd för att få full insyn till korsuöppningarna där ryssarna höll till. Eldgivningen måste ske i etapper för att eldröret skulle få tid att svalna. Vi patronbärare skulle hela tiden mata fram mera ammunition. Ibland hördes kulor smattra mot kanonskölden, men ingen skadades av manskapet.
Våra granatkastare hade en utomordentlig eldledare. Han stod strax intill en korsu som tidigare hade erövrats tillsammans med en grupp infanterister som väntade på att få storma korsubacken. I tur och ordning sökte vi skydd i korsun.
När vår viceplutonchef var i tur att söka sig i skydd, valde han en genväg och rusade i väg med långa kliv, trots att Gösta Sundqvist varnade honom. Lite mer än halvvägs hoppade han till och svor. En kula hade gått igenom hans lår och kamrater måste krypa fram och dra undan honom. Han fördes till förbandsplatsen och var borta från gruppen några veckor.
Striden fortsatte och den nämnda eldledaren stod i korsugången och ledde elden direkt mot ryssarnas korsutak och strax bakom dem. Liggande i skyddet på golvet strax till höger om ingången kunde jag studera eldledaren, då han orädd ledde elden med korta korrigeringar.
Plötsligt tjöt det till och eldledaren kastade sig ned på samma sida som jag. Granaten landade i korsunedgången. Dörren och trävirket flög in i korsun med ett brak, men splittret träffade väggarna och ingen skadades. Enligt uppgift blev den tuffa och lugna sergeant, som ledde elden, fänrik samma dag.
Efter krevaden i korsugången gavs order om stormning av området bakom korsutaken. De finskspråkiga pojkarna, betydligt äldre än vi ungdomar, rusade ut med maskinpistoler i händerna. En del hade handgranater och ett par drog sina knivar och utanför korsun satte de upp ett vrål och deras maskinpistoler spelade, blandat med smällar från handgranaterna.
Den svåraste striden var över. Vår kanon deltog inte i slutskedet, men de granater som sopats in i ryssarnas korsuöppningar hade drivit ut eventuella överlevande bland ryssarna och deras maskingevär hade tystnat. Ett par fångar togs, någon var sårad. Det var unga pojkar som var vildsinta och inte skulle ge sig och detta var inte bra i stridens hetta. Jag tror att de inte kunde tas om hand.
Klockan 12 på dagen hade striderna förflyttats in i ödemarken bakom kullen. Vår grupp fick order om att flytta upp kanonen på korsubacken för den händelse ett nytt anfall skulle komma från ryssarnas sida. Vi var tvungna att dra undan tätt liggande stupade söndersargade fiender.
När vår viceplutonchef sårades sändes från kommandot något underbefäl som ersättning, men kommen till platsen klarade hans psyke inte av att se eländet. Han fördes bort av Bror Bäck, som i stället utsågs till ersättare. Vi var hungriga och körkarlen Kalle Sjöblom kom med mat åt oss, en kall, tjock ärtsoppa som vi skar i skivor med kniv och åt med våra brödbitar. En safthink hade han med, så vi kunde också fylla våra fältflaskor. Ärtsoppan åt vi bland högar av lik. Hungern var svår, så det gick.
Nils Högnäs och jag ställde oss vid kanonen efter att ammunition hade tillförts, och mitt i allt kom då fältprästen vandrande. Han hade gått längs vägen där omkring 30 egna låg döda i sina vita snökåpor, en del nedblodade. Prästens uppgifter var bland annat att granska de stupade och ta den ena halvan av den dödsbricka, som var och en hade runt halsen. Sedan måste han ordna så att de döda kom bort från platsen, lades i kistor och sändes till sina respektive hemorter.
Prästen gjorde alltså en runda längs kullen och såg på de fallna ryssarna. Han uttalade för sig själv orden: ”Vilket välgjort arbete!” Min vaktkamrat knuffade mig i sidan och frågade: ”Hör du var prästen säger?” ”Jo jag hör.” Så kom prästen närmare oss och nu var hans ord: ”Vilket underbart arbete!”
Kanske prästen inte trodde att vi skulle hörde vad han sa, men vi då ännu 19-åriga pojkar, som för något år sedan hade konfirmerats, förundrade oss över det vi hörde. Jag tror att den gamla barnatron vacklade. Efteråt, även i det civila, när Nils och jag träffades hälsade vi på varandra med orden: ”Vilket välgjort arbete.” Varvid den andra svarade: ”Ja, vilket underbart arbete!”
Efter mer än två års ställningskrig i Svirområdet har regementet fått order om förflyttning mot Viborg och Karelska näset, där ryssarna då förbereder en enorm offensiv i syfte att en gång för alla erövra Finland.
