Billig eller dyr el? Utvecklingen under det senaste året är ett bra exempel på hur svårförutsägbart elpriset är.
Månaderna september – december 2022 rörde sig månadsmedelpriset på elbörsen för Finlands del på nivån 11,5–24,6 cent/kWh (utan påslag eller skatter), i januari – april 2023 var priset mer än halverat, 6,1-8 cent/kWh, för att i maj – juli halveras en gång till, till nivån 2,7–4,3 cent/kWh.
Den här utvecklingen följer i stort prisutvecklingen också i Mellansverige (elområde SE3), men en sak sticker ut: att priset på Finlands sida låg lägre både i april, maj och juni i år. Det finländska elpriset har tidigare kunnat ligga under det mellansvenska någon enstaka månad, men aldrig tre månader i sträck.
Bland orsakerna till de låga finländska elpriserna under perioden finns uppenbart en: Olkiluoto 3 var till sist i full drift.
Halvvägs in i augusti förändrades läget dramatiskt. Vissa dygn var elpriset i Finland högst i Europa. Något dygn var medelpriset i Finland 24,4 c/kWh, medan det i Mellansverige var 2,4 c/kWh. Någon dag in i september kom det finländska elpriset åter ner till den svenska nivån.
Saken förklaras av en kombination av faktorer. Olkiluoto 2 kopplades oplanerat från nätet, samtidigt som den ena av Lovisareaktorerna stängdes ner för den årliga revisionen – samtidigt som dessutom transmissionskapaciteten mellan Finland och Sverige var starkt nedsatt, delvis oplanerat också det.
Dels minskade alltså elproduktionen väsentligt, dels var alternativen för kompletterande elanskaffning extra begränsad.
Exemplet visar att Finland både har en stor fördel och en stor nackdel av sitt läge i det europeiska elsystemets nordöstra hörn. Så länge Finland inom landets gränser producerar den el som landet förbrukar, styrs elpriset i huvudsak av inhemska faktorer. Vid elunderskott bestäms Finlands elpris i huvudsak av faktorer utomlands.
Ett annat exempel på hur snabbt förutsättningarna kan förändras gäller vindkraften. Byggkostnaderna har skjutit i höjden.
I juli överraskade Vattenfall med att avbryta det omfattande havsvindkraftsprojektet Norfolk Boreas öster om England, bara ett år efter att bolaget vunnit prisauktionen för projektet. Kostnader på 5,5 miljarder kronor (460 miljoner euro) skrivs nu ned.
”I den nya osäkra marknaden har vi sett kostnadsökningar på upp till 40 procent. Det gäller hela marknaden, inte bara Vattenfall”, förklarade bolagets vd Anna Borg.
En julinyhet från den danska regeringen var att det upphaussade projektet att bygga en energiö i Nordsjön läggs på is.
”Energistyrelsen uppskattar att statens kostnader för det aktuella projektet uppgår till mer än 50 miljarder DKK. Projektet är därmed långt ifrån lönsamt, vilket är ett tydligt villkor för projektet i de politiska överenskommelserna”, sägs i den danska regeringens pressmeddelande.
En vecka in i september meddelades att antalet bud vid en utlyst auktion gällande sju brittiska vindkraftsprojekt blev noll. ”Ingen tycks längre tycks tro på deras lönsamhet”, konstaterade BBC.
Andra nyheter i samma stil är att det danska storbolaget Ørsted gjort nedskrivningar motsvarande 2,1 miljarder euro på grund av havsvindkraftprojekt och att också den stora danska tillverkaren av vindkraftverk Vestas gjort miljardförluster. Båda företagen har sett sina aktier rasa 30 procent på kort tid.
Mer förväntat är kanske att Tyskland fortsätter att kämpa med konsekvenserna av sin omställning, Energiewende. De höga elpriserna syns nu i att en allt större del av industrin gör sina nyinvesteringar utomlands. Konjunkturen i Tyskland beskrivs som den sämsta sedan 1990-talet, och mycket av detta tillskrivs den dyra elen.
Inrikespolitiskt har Tyskland i år även präglats av ett slags ”värmekrig”, som bland annat handlar om att tvinga tyska fastighetsägare att installera värmepumpar, ett förslag som drivits av den gröna näringslivs- och klimatministern Robert Habeck. Trots omfattande protester röstade den tyska förbundsdagen ja till det impopulära förslaget i början av september.
Till saken hör att Tyskland uppenbart är på väg att avsevärt missa sina utsläppsmål för 2030. Trots fortsatt stark volymutbyggnad av vindkraften och solkraften låg den fossila andelen av energiproduktionen i landet 2022 på samma nivå (43,6 procent) som 2016 (43,9 procent).
Det som skedde under sexårsperioden var att kärnkraftsproduktion på 50 TWh togs ur bruk (ned från 80,2 TWh 2016 till 32,8 TWh 2022). Skulle denna fossilfria elproduktion ha funnits kvar, skulle de fossila utsläppen 2022 ha legat tio procentenheter lägre.
En effekt av den ökande andelen vind- och solel är också stigande kostnader för balanseringen av det tyska elsystemet – 2,1 miljarder euro år 2021 – och utöver det 1,3 miljarder euro för specialåtgärder för att hålla elsystemet inom driftsäkerhetsmarginalerna.
Den tyska paradoxen fick sitt logiska symboliska uttryck i vintras då ett antal vindkraftverk i Garzweiler i västra Tyskland monterades ned – för att ge plats åt utvidgningen av den intilliggande brunkolsgruvan.
Mot den här bakgrunden kan det vara klokt att ta förutsägelser om den kommande utvecklingen av energibranschen och elpriset med en nypa salt. Väder och politik är notoriskt oförutsägbara, och båda påverkar energitrenderna mer än något annat.
Som artikeln här intill visar går det alltså ännu i september inte att veta med någon säkerhet hur den kommande vinterns elpriser ser ut. Rimligtvis bör den som hoppas på låga elpriser hoppas på att vintern blir riktigt varm, blåsig och regnig.
