Far och son är lika som två bär. Stiliga, gladlynta och leende. Det pulserar positiv energi i deras DNA. Humor strör de som en krydda ut i samtalet när tillfälle ges.
Mellan de här två männen i Jakobstad råder ingen som helst negativa strömmar. Vem bryr sig om småsaker, när man varit med om saker större än livet självt?
För två år sedan fick Johannes Klemets en transplanterad njure av sin far Niklas Klemets. En far skänkte sin son ett nytt och friskare liv. På vägen har den tacksamme sonen emellertid genomgått hela skalan av omtumlande känslor.
Niklas beskriver transplantationen som ”ett intressant äventyr”:
”När kirurgen redogjorde för transplantationsprocessen, lät det som byte av en reservdel på bilverkstan. Man plockar ut en grej från kärran, till exempel ett läckande avgasrör. Sedan putsar, filar och svetsar man röret, sätter det på plats, och vips spinner motorn som ny”, säger han.
Men det gick inte precis så. Organbytet gick för båda rent fysiskt visserligen nästan så bra som det kan gå. Men för Johannes har det alltså varit omtumlande och även traumatiskt.
Att så plötsligt bli sjuk, ovissheten om liv eller död, smärtorna, biverkningarna från medicinerna, den ständiga dialysen, mottagandet av njuren – plus allt vad det innebär att sätta arbetslivet på paus för en lång tid och att därefter bygga upp ett nytt liv med de nya förutsättningarna – det är bara några av prövningarna.
Johannes beskriver processen med ord som ”jordskred” och en ”resa till det okända”.
Det var 2016 som Johannes kropp började visa tecken på att något inte stämde.
”Jag var trött. Vristerna svullnade. När jag tryckte fingret mot vaden, blev där en grop kvar som inte ville försvinna.
Johannes arbetade vid den tiden som grafiker i företaget Cambridge Program i Helsingfors. Han tänkte att svullnaden och tröttheten kom av stillasittande arbete.
”Jag tog för det mesta lätt på saker och ting. Men mamma var orolig. När jag besökte henne i Jakobstad tjatade hon om att jag måste gå till hälsocentralen, vilket jag lyckligtvis gjorde. Läkaren konstaterade att mitt blodtryck var skyhögt.”
Inom ett par timmar bar det av i ambulans till Vasa centralsjukhus.
”Då undrade jag, hoppsan, vad i all världen är det som händer?”
Johannes diagnostiserades med en obotlig njursjukdom, IgA-nefrit, en typ av inflammation i njurarna som också kallas glomerulonefrit. Immunsystemet tolkar de egna njurarna som kroppsfrämmande organ.
”Vid det laget trodde jag fortfarande att diagnosen, som läkaren uttalade i sympatisk samtalston, inte kunde vara så allvarlig.”
Med undantag av astma och allergi under barndomsåren hade Johannes alltid varit frisk.
Sedan släppte läkaren bomben. Johannes skulle komma att behöva en ny njure inom fem eller senast om tio år.
”Tillsammans med min förra fru Marika lät vi då Johannes veta att vi nog skulle klara av det här. Jag förklarade för läkaren att jag var beredd att donera min egen njure så snart pojken behövde en”, berättar Niklas.
Förutsättningen var att njurarna skulle matcha varandra.
”Jag skyddades av min obekymrade livshållning. Men en ångestrysning kröp ändå längs ryggraden”, medger Johannes.
I det skedet kunde ännu ingen ana vad som förestod. Ingen hade heller tagit in att en allvarlig sjukdom i familjen alltid på ett eller annat sätt påverkar också de övriga familjemedlemmarna.
