Efterkrigstidens Finland präglades av en skriande brist på livsmedel och andra förnödenheter.
”Det saknades mat, kläder och skor, det var en absolut livsnödvändighet att odla och försöka vara självförsörjande. Svarta börs-handeln var enorm också i våra trakter. Många minns att de fick paket med baslivsmedel och lyxvaror som kaffe från hjälpande familjer i framför allt Sverige.”
Åren direkt efter krigets slut var också kämpiga på ett socialt plan. Den Sovjetstyrda kontrollkommissionen spred systematiskt illvillig propaganda i Finland.
”Veteraner och lottor var långt ifrån populära. Finland hade förlorat och fredsvillkoren var hårda. Åren har kallats ’den tysta tiden’, man skulle inte prata om sina upplevelser vid fronten. Veteranerna utmålades som krigstokiga fascister och lottorna som karltokiga horor.”
Hon nämner Väinö Linnas roman Okänd soldat från 1954 som fick stort genomslag i det nationella krigstraumat.
”Linna gav en upprättelse för männen, unga män som med vapen i hand hade stridit mot den stora fienden. Romanens beskrivning av lottorna däremot bidrog till att göra deras situation ännu värre. Först på 1990-talet började lottornas rykte aktivt höjas, men det tog alltså 50 år innan de fick en upprättelse efter att de ägnat flera år av sina liv åt att hjälpa sitt land.”
Efter Lapplandskrigets slut 1945 har Finland skonats från krig, men minnena kommer fram varje år när vi firar vår självständighetsdag. Mindre kriser har satt sina spår, kanske främst lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Vi har blivit en del av EU och en stor gemensam inre marknad med ett trettiotal andra länder i Europa. Där, någonstans i EU-apparaten, besluts vilka regler som ska gälla i hela unionen.
Sofie Strandèn-Backa är inte odelat förtjust över utvecklingen.
”Jag skulle hellre se att besluten fattas nära de människor som berörs. Det är svårt med demokrati, eftersom demokratiska beslut utgår ifrån vad de flesta tycker, inte nödvändigtvis utifrån vad som är bäst. Livsvillkoren är väldigt olika i olika delar av EU. Det är inte bra att sådant som påverkar mångas liv bestäms på hög nivå.”
En sak som hon delar med många andra fårfarmare i EU är farhågor för vargattacker. Hon hanterar dock risken med en viss ambivalens.
”Lagstiftningen sätter gränser för hur man får försvara sina får. Det vore helt förödande för oss om vi blev utsatta för vargangrepp. Samtidigt som jag inte har några problem med vargen som djur vill jag kunna skydda mina får och försvara dem, eftersom jag ser dem som mina.”
Sofie har i tre år bedrivit kulturhistorisk forskning om berättande om varg, hur människor under olika perioder förhållit sig till varg och hanterat varg och vargangrepp.
”Under vissa tider har vargen till och med hållits juridiskt ansvarig, till exempel på medeltiden hängde man vargar som straff för att de hade dödat boskap. I dag uppfattar de flesta att vargen är en biologisk varelse som inte kan ställas till svars för sina handlingar.”
Hennes fårhage har än så länge förskonats från vargangrepp och här råder en harmonisk stämning. Hon presenterar de nyfikna lammen som kommer och tuggar på reporterns byxben.
”Här är Simon och det här är Margit. Jag känner dem alla och alla har ett namn. Känn vilken fin ull de har! Det kommer att bli fint garn av det här”, säger Sofie Strandén-Backa.
”Många av soldaterna var bondpojkar som vara vana att arbeta hårt från tidig ålder. De var fysiskt starkare än de flesta är i dag och inte bortskämda med ett överflöd av mat.”
Hemma fick kvinnorna bära en dubbel börda, när en stor del av samhällets arbetskraft låg vid fronten.
Sofie ser med blandade känslor på EU: ”Jag skulle hellre se att besluten fattas nära de människor som berörs. Livsvillkoren är väldigt olika i olika delar av EU. Det är inte bra att sådant som påverkar mångas liv bestäms på hög nivå.”
