För många år sedan medverkade jag i ett tv-program om våra dialekter. Bland annat skulle jag utforma en fras som sedan skulle översättas till olika dialekter. Min konstruktion kom att lyda så här:
Vår hund har grävt ner ett gammalt ben bredvid björken.
Orden valdes med tanke på de skulle fånga in ett maximalt antal lokala särdrag.
Här några kommentarer baserat på en färsk rundfråga på Facebook, som gav över hundra svar.
Ordförrådet i texten är inte särskilt intressant; hund, gräva, gammal, ben och björk ingår vårt allmänsvenska ordförråd och är urgamla germanska arvord. Intressantare är den varierande utformningen i fråga om uttal, böjning och ordföljd.
Som man kan vänta sig är Karleby/Nedervetil-versionen den mest påfallande varianten: Honde vå:r ha grävd ne:r en gambelan bein breive bjerttsi. Här görs det ingen skillnad mellan genus: både hund, ben och björk har en-genus i dialekten.
Också adjektivböjningen är förenklad: adjektivattributet gammalt har en form på –an (gambelan), en form som i andra nordösterbottniska dialekter kombineras med maskulina substantiv. Redan i granndialekten i söder, Kronobymålet, böjs attributet enligt huvudordets genus: i gambeli bein, in gambelan hond och in gambelin bjerk heter det enligt språkets lagar.
I sydligare dialekter (Korsholm och söderut) ser det lite annorlunda ut med it gamalt (gambelt) bein, alltså med –t-former av adjektivet.
Objektet för vår hunds grävande är ett gammalt ben. De olika formerna av ordet är språkhistoriskt och dialektgeografiskt belysande. Alla mina informanter anger att ordet uttalas med diftong, vilket är att vänta, eftersom ju hela svenska Österbotten har bevarat fornsvenska diftonger (i till exempel bein, bröut och gröit), ett av våra ålderdomligaste språkdrag med rötter i förhistorisk tid. I södra Finland finns diftongerna bara ställvis kvar.
Diftongen i ben uttalas ei inom området Karleby–Malax jämte Lappfjärd och Sideby. I övriga södra Österbotten (Malax–Närpes) används ett öppnare uttal, som brukar återges med äi.
Inledningsorden ”vår hund” har för det mesta återgivits med hondn vå:r (våran, våra, vå:n), alltså med possessivpronomenet placerat efter substantivet och böjt enligt dettas genus. Traditionellt ställs ett possessivpronomen före huvudordet bara när det är betonat, alltså vår hund.
Så var det redan i fornsvensk tid och likadant är det i våra dialekter, men ett antal kommentarer tyder på att systemet kanske håller på att förändras; utformningen vå:r hond och dylikt med standardsvensk ordföljd förekommer i svar från Jeppo, Korsholm, Petalax och Lappfjärd.
Översättningarna av har grävt varierar i hög grad. Till en del beror detta på att gräva kan böjas antingen starkt eller svagt. I fornsvenskan var verbet starkt och kunde böjas på samma sätt som fara. Senare har det övergått till svag böjning: gräva, grävde, grävt.
I mellanösterbottnisk dialekt finns rester av den gamla starka böjningen kvar, med preteritum gro:v och supinum grivi. Enligt mina rapportörer har hunden grivi bara i Oravais och Vörå. På alla andra håll har den grävt, med ett uttal som är mycket varierande.
Jag nämner ett par typer: grävd har sin tyngdpunkt i norra Österbotten, grä:vd i mellersta och södra Österbotten och gr(i)e:vd i södra Österbotten. Olika varianter har noterats av mina informanter, till exempel greod (Karleby), greävd och gre:ft (Malax).
Också ”björk” ger mycket att fundera på. Ordbok över Finlands svenska folkmål använder två parallella uppslagsformer, björk och bjärk. För Österbottens del kommer bjärk i första hand. Enligt dialektordboken verkar beläggen med ö-vokal representera ett nyare språkbruk.
I mitt material uppges ö-former från Pedersöre, Munsala, Oravais, Korsholm, Petalax och Lappfjärd. Här är det väl standardsvenskan som har spelat in. Normalformen i bestämd form singularis är bjärttjen och liknande. Den rapporteras från Kronoby i norr till Lappfjärd i söder.
”björk” har feminint genus (liksom trädbeteckningar i allmänhet) och har alltså mestadels den regelrätta slutartikeln –en. I mellersta Österbotten lyder den bestämda formen däremot bjärttjin. Ordet böjs alltså på samma sätt som till exempel det maskulina bark (med den bestämda formen barttjin).
Det här sammanfallet har gjort det svårare att hålla isär maskulinum och femininum, vilket säkert har bidragit till den pågående övergången från femininum till maskulinum i samma trakter.
I Terjärv och Esse bortfaller –n i den bestämda formen av feminina ord, i stället öppnas slutljudet. Resultatet blir alltså bjärtsä. Den radikala förenklingen av genussystemet i Karleby och Nedervetil har lett till bjärttsi som historiskt sett är en neutrumform.
Uttalet med tje-ljud av olika slag är resultatet av så kallad norrländsk förmjukning, vilket bland annat innebär att k har övergått till ett tje-ljud framför en främre vokal. Fenomenet har i Sverige varit vanligt ända ned till Mellansverige och är allmänt också i norskan. Svaren på min österbottniska enkät är samstämmiga: den bestämda formen av björk/bjärk uttalas genomgående med förmjukning.
Resultatet av min hund-/rundfråga visar att de österbottniska dialekterna lever ett friskt liv, även om en och annan nymodighet tränger sig på.
