Merja hade stor tur. Hon överlevde som genom ett under. Men rullstolen gillade Merja inte.
”Jag steg ur den på skrangliga ben och försökte gå medan jag stödde mig mot sjukhusets väggar. Ibland låg jag på golvet.”
Efter två månader skickades Merja hem tillsammans med en rollator.
”Jag tänkte inte börja använda mig av den. Jag var ju bara 53 år gammal!”
”Jag var från första början klar över att Merja skulle komma att göra allt för att rehabilitera sig. Alltså var det ingen överraskning att hon dumpade rollatorn”, kommenterar Gunder.
Merja anser att hon inte fick tillräckligt med stöd och vårdtjänster och att inte heller FPA hjälpte till.
”FPA räknar med tre invaliditetsklasser. Jag hör till den första: den som inte får stöd. Jag är förstås glad över att inte tillhöra den andra eller den tredje klassen. Men även vi som hänförts till den första invaliditetsklassen kan behöva stöd och rehabilitering”, menar Merja.
Värst var enligt Merja att vårdpersonalen inte stöttade henne mentalt när nöden var stor.
”Någon borde ha talat om vad som hänt mig. Jag skulle ha behövt en lugnande person vid min sida. Läkarna gjorde sitt bästa, men det stannade vi det.”
Tillbaka i hemmet drabbades Merja av depression, en följd av sjukdomen. Depressionen tärde på självkänslan.
”Alla som får en sådan här sjukdom drabbas av depression i varierande grad, det är klart. Livet förändras så radikalt. Det förstår ingen som inte har upplevt det själv.”
”Merja fick en lätt afasi och stammade en aning i början. Vissa ord mindes hon inte alls”, berättar Gunder.
Han jobbade då fortfarande i sin tjänst, men hjälpte Merja så mycket som möjligt.
”Merja sov fortfarande när jag gick till jobbet vid sjutiden. Där undrade jag ofta om hon alls skulle vakna. Det gick nog tre år innan jag slutade vara orolig”, säger han.
Gunder lade en plankstump på golvet så att Merja skulle kunna balansera på den och träna upp sin förmåga att gå på egen hand. Men Merja ville inte ha för mycket hjälp.
”Jag är ganska envis. En som inte alltid gillar att någon börjar ge råd. När man klättrar i träd, måste man göra det själv.”
Ett år efter insjuknandet bröt Merja isolationen. Till att börja med gick hon med käpp.
”En del trodde säkert att jag var berusad, eftersom jag gick så vingligt. Jag lät det inte störa mig.”
Snart tog Merja ytterligare ett jättesprång framåt. Hon hoppade nämligen upp på en cykel. Gunder höll på att tappa hakan. Läkaren hade inte gett tillstånd till något sådant. Men Merja bestämmer som sagt själv över vad hon gör. Med en stor svart hjälm på huvudet trampade hon på som vilken cyklist som helst så att däcken skrek i kurvorna.
”Det hade inte hjälpt om jag så bundit henne vid stolen”, konstaterar Gunder.
Något av det viktigaste anser Merja vara att hon på ett tidigt stadium började hjälpa andra som fått dåliga erfarenheter av olika rehabiliteringsåtgärder.
Ett viktigt steg var att utbilda sig till erfarenhetsaktör både hos Hjärnförbundet och organisationen OLKA, som organiserar kamratstödsverksamhet på volontärsbasis vid sjukhusen
Merja tog tåget och gav sig oförväget i väg med käpp och resväska till utbildningen. Seminarier arrangerades runtom i Finland. Det gjorde henne gott. Att hjälpa andra hjälper en själv, vet Merja.
Gunder vande sig vid att skjutsa Merja till Hjärnförbundets arrangemang.
”Det gjorde jag gärna. Där såg jag många som var illa däran. Jag kände en väldig tacksamhet över att Merjas hälsotillstånd blivit så mycket bättre”, säger han.
Under många år har Merja nu också hjälpt patienter på Malmska sjukhuset i hemstaden.
