Två ord som jag funderat på ända sedan mina barnaår i Karleby är ”kå:lå” och ”kå:lband” med betydelserna ’pärla’ resp. ’pärlhalsband’.
Jag insåg tidigt att orden inte kunde höra ihop med vare sig det kortvokaliska kol (för då skulle sammansättningen ha fått formen ”kålaband”) eller växtbeteckningen kål, som ju uttalas med lång vokal. I mitt arbete med Ordbok över Finlands svenska folkmål (FO) blev jag lite klokare och kom till att ursprunget ska sökas långt i söder, nämligen i ordet korall.
Svenska Akademiens stora ordbok (SAOB) satte mig på spåret. I ordbokens redovisning för gamla skrivformer av ordet hittas nämligen bland annat formen korl ’korall’ från 1500-talet. Benämningen på halssmycket skrevs korelband i fornsvenskan, senare har bland annat formen korlaband förekommit. Uppslagsformerna i FO har därför blivit de etymologiskt riktiga korla och korlband.
Korallen är ingen pärla, men bearbetade stycken av korall har länge använts som halsband. Dagens österbottniska ”kålband” består av pärlor av skiftande ursprung: äkta eller odlade pärlor, trä- eller plastkulor – eller kanske rentav stycken av äkta korall.
FO:s arkivmaterial visar att orden har en överraskande begränsad spridning. Motsvarigheter fanns i äldre svenska, men i dag är orden gångbara bara i nordligaste svenska Österbotten.
”Frisk” har två vitt skilda huvudbetydelser i våra dialekter. Den vanligaste överensstämmer med den allmänsvenska, alltså ’inte sjuk, rask, kry’. Mer påfallande är frisk som – använt om en maträtt – har betydelsen ’obetydligt saltad, saltfattig, alltför lite saltad’. Den här betydelsen förekommer särskilt i norra svenska Österbotten, och ordet uttalas då med lång vokal. När frisk har sin mer ”normala” betydelse är vokalen vanligtvis kort.
Frisk är ett medeltida inlånat tyskt vrisch med betydelsen ’färsk, ny’. Det kunde användas om bland annat matvaror som var färska och inte konserverade genom exempelvis torkning, rökning eller insaltning. ”Friskt kött” var alltså mer eller mindre nyslaktat och osaltat kött.
Rietz dialektlexikon från 1867 noterar friskmat från Kvevlax, ”färsk mat som ej smakar af salt”. En fortsatt betydelseutveckling av frisk till ’saltfattig, alltför lite saltad’ är inte särskilt sökt. Sammansättningen friskvatten (uttalat med långt i) nämns i FO från Munsala, Replot och Korsnäs. Betydelsen är ’sötvatten’ (i motsats till mer eller mindre salthaltigt havsvatten).
Med ledning av SAOB:s olika betydelsemoment kan man skissera utvecklingen också för det allmänsvenska frisk: ny, färsk, obegagnad → som äger sin naturliga beskaffenhet, som är i gott skick, ofördärvad → som är vid god hälsa, kry, rask. Andra och lika naturliga utvecklingar har gett upphov till ordets mångskiftande betydelser i dagens svenska.
Kommer vårt ”häv” från finskan, undrar en läsare. Det finska häävi har ju samma betydelse och används liksom det svenska häv i nekande uttryck med betydelsen ’(inte) särskilt bra’ och liknande. Den finska ordboken Kielitoimiston sanakirja belyser språkbruket med frasen Eipä ole häävi asunto, vilket rätt väl råkar motsvara FO:s språkprov intt e he na hä:vin stygo som jag antecknade i Terjärv för många år sedan.
Den andra frasen i den finska ordboken lyder Ei heidän toimeentulosta kovin hääviä ole som har en nära motsvarighet i FO:s ti hadd intt e så hä:ft, också det från Terjärv.
Det finlandssvenska häv kan användas om företeelser av skilda slag, och också om personer: an je int nain he:v arbiska:r (Vörå), e va int na he:ft me fötjensten (Korsholm). Ordet är allmänt i finlandssvenskt språk men nämns inte i de vanliga standardsvenska ordböckerna. Den historiska ordboken SAOB säger att det numera är ovanligt och ”bygdemålsfärgat”.
Svaret på frågan är negativt: häv är av nordiskt ursprung; finskans häävi är inlånat ur svenskan. Häv förekom redan i fornsvenskan, där med bland annat betydelsen ’duktig’. I fornisländskan hade hæfr betydelsen ’användbar, nyttig’. I norska dialekter används hæv ’duktig, rask, nyttig, förträfflig’.
Etymologin är inget problem: häv är bildat till verbet hava och har ursprungligen helt enkelt angett att någonting är värt att ha.
