”Äro icke alla barn lika dyrbara och lika berättigade?”
Saker började nu hända. Barnaroven hade blivit en inrikespolitisk fråga. Den 6 oktober 1881 tillsatte senaten en särskild vargkommitté, vars huvudförslag blev att med statliga medel anställa särskilt lämpade jägare ”för utrotande af vargar i de sydvestliga delarne af landet”. Även finsk militär, 100 man, skulle ställas till disposition, och skottpeng på hela 500 mark per vuxen varg föreslogs (senatens beslut blev 200 mark).
Dagen efter publiceringen av Topelius artikel agerade jordbrukschefen vid senaten, geheimerådet Oskar Norrmén, genom att per telegraf värva major A.R. Thuring, då bosatt i Uleåborg, för att leda aktiviteterna mot vargarna. Kort därefter anslog senaten 7000 mark för jakten. Den 10 december ryckte Thuring ut i fält i Åbo med åtta så kallande lukascher och femton gardister.
De ryska lukascherna var ryktbara som jägare, ofta med anställning hos ryska gods-ägare för att hålla bort rovdjur. En särskild debatt uppstod efter beslutet att anlita lukascher i stället för finländska jägare, bland annat Topelius ansåg att den nationella hedern krävde att man i Finland skötte saken själv. Alex Hintze protesterade: Jägare är och bör, som i alla sporter, vara kosmopoliter. Man bör använda den kompetens som finns, inte styras av en idealistisk bild av den finländska mannen.
Lukascherna visade sig kunna sin sak. De kände vargarnas beteendemönster och var goda skyttar. De sades att de kunde härma vargarnas ylande så ljudtroget att vargarna ibland svarade.
Den 2 januari 1882 lyckades lukaschen Ivan Pakljan ringa in ett vargpar med ovanliga stora spår i Nousis och sedan skjuta honan, ”ett ovanligt gammalt djur, med utslitna tänder och raggig, smutsgul päls”. Stabskaptenen Tarasevitsch fick träff på hanen, som dock undkom, för att tolv dagar senare möta sitt öde genom gift, utsatt av en smed i Virmo, Matti Hillberg.
Denna varghanne vägde 57 kilogram. Med all säkerhet var det dessa två vargar, eller i varje fall den ena av dem, som ägnat sig åt barnarov.
Skinnet av varghonan bereddes till matta som present till jordbruksministern Norrmén. Hanen stoppades upp och fanns länge till påseende på senatens jordbruksexpedition, varefter den hamnade på Zoologiska museet.
Sammanlagt fälldes sju vargar i Åboland vintern 1882 under Thurings befäl. Jakten på varg pågick vid det laget storskaligt över hela landet. Enligt Finlands officiella statistik dödades 1185 vargar åren 1878–1882 och 440 vargar åren 1883–1889. Efter det var vargen i stort utrotad i Finland frånsett Uleåborgs län (som inkluderade Lappland), där man under 1890-talets senare del ännu dödade 12–18 vargar per år.
Enligt statistisk årsbok dödades 1878–1880 i Vasa län (inkluderade det senare Mellersta Finlands län) 27 vargar, därefter bara två vargar under resten av 1800-talet (1882 och 1893).
På 1700-talet dödade vargar som framgått ett stort antal människor i Vasa län. Under 1800-talet finns i länets kyrkböcker däremot bara två noteringar om vargoffer: i Töysä 1818 och Ylistaro 1878. I båda fallen togs barn av varg strax utanför hemdörren.
Finns det en förklaring till denna scenförändring i länet? Ledde de blodiga 1700-talserfarenheterna till att de österbottniska byarna som ett samarbete mobiliserade mot vargen? En indikation på det är att storskaliga vargskall genomfördes i vart fall åren kring 1800.
Bland annat beskrivs hur en lång drevkedja utgick från Härmä med deltagare av manfolket från varje gård. Kedjan ska ha sträckt sig ända från Ekola (Ekos) i norr till utbyarna i söder och drev vargar (och säkert också andra djur) västerut mot Vörå. I Bastubacka, Alikärri (Alkärr) och Vakkuri. (Vackus) tog vöråborna vid och förde drevet vidare till Maxmo och Kvevlax, varefter den sista etappen gick till kusten, där rimligtvis skyttar stod beredda.
Ett annat vargskall inleddes den 12 april 1803 och gick i motsatt riktning. Enligt rapport av landshövdingen Carl Fredrik Krabbe organiserade de statligt anställda skallfogdarna i Mustasaari, Nykarleby, Jakobstad, Kronoby och Gamlakarleby ett drev, som inleddes från havsstranden och gick inåt landet. Följande dag avlöstes kedjan av folk från Lillkyro, Storkyro, Laihela, Lappo, Lappajärvi, Kortesjärvi och Purmo. På så sätt kördes vargarna i väg mot Mellersta Finland.
