I december 1982 samlades GSM-gruppen till sitt första officiella möte, på Televerket i Stockholm – i samma byggnad som NMT-gruppens premiärmöte tolv år tidigare. En brokig skara på trettioen representanter från elva länder var närvarande. För ordföranden Thomas Haug var en fråga viktigare än någon annan: det mål som eftersträvades fick inte bli en halvmesyr, som att försöka ”harmonisera” de befintliga analoga systemen i Europa. Målet måste vara att skapa något nytt, i praktiken ett digitalt system. I detta fick Haug också den stora majoriteten på sin sida.
En mer praktisk fråga gällde valet av arbetsspråk i utvecklingsarbetet. Inom NMT hade man inte behövt tolkar, men inom de europeiska teleförvaltningarnas samarbetsorgan CEPT, som var huvudman för GSM-gruppen, skulle enligt reglementet tre språk användas parallellt: franska, tyska och engelska. Alla möten skulle därför tolkas. Thomas Haug bestämde sig för att försöka undvika detta:
”Att arbeta genom tolk är ofta besvärligt och ibland omöjligt, till exempel när man diskuterar tekniska definitioner. Inom telekomvärlden är det dominerande språket engelska, jag var övertygad om att det skulle underlätta förhandlingarna om vi höll oss till det språket.”
Ingen i GSM-gruppen förespråkade tolkning, men utifrån ställdes krav att gruppen skulle följa regelverket. ”Vi löste problemet så att jag avslutade varje möte med frågan om någon i gruppen önskade tolkning vid nästa möte. Det var det aldrig någon som gjorde. På det sättet kunde vi besluta om undantag för ett möte i gången. Det hade inte förbjudits i stadgarna”, berättar Thomas Haug.
Att mobiltelefonifrågan blivit en ingrediens i storpolitiken framgick 1983 av att Frankrike och Tyskland då inrättade ett gemensamt fransktyskt närings- och finansråd och ställde sig i bräschen för skapandet av den inre marknaden, det som senare formaliserades i 1992 års Maastrichtfördrag. Ett konkret mål blev att snabbt lansera ett analogt fransktyskt mobiltelefonsystem i 900 MHz-bandet.
Stora resurser östes in i detta, men i praktiken var det utsiktslöst att på kort tid uppnå något som motsvarade NMT. En utvärdering 1984 av fem förslag, som utarbetats av den fransktyska industrin, resulterade i att projektet avblåstes.
Den fransktyska strategin blev att i stället försöka ta kommandot i GSM-arbetet. Sommaren 1985 undertecknades ett nytt fransktyskt samarbetsavtal, snart breddat genom ett avtal med Italien (juni 1985) och Storbritannien (april 1986).
Även EEC tryckte på. I februari 1985 föreslogs från det hållet att ett särskilt GSM-sekretariat skulle inrättas, med bemanning av heltidsanställda europeiskt finansierade experter.
Kampen om lokaliseringen kom här att stå mellan Köpenhamn och Paris. Frankrike föreslog att sekretariatet skulle placeras i Montparnasse, på behörigt avstånd från Montrouge (där det franska televerket huserade) och ännu längre från Issy les Moulinaux (där forskningscentret CNET hade sitt högkvarter). Budskapet med det var att GSM-folket skulle få jobba i fred utan inblandning utifrån. I en sluten omröstning segrade Parisalternativet.
Under första delen av åttiotalet handlade mobiltelefonin om flyttbara telefoner, i praktiken släpbara eller möjligen bärbara i en stabil axelväska. Frågan var när mobiltelefonerna skulle bli så lätta att de kunde hållas i handen.
Detta lopp vann det amerikanska storbolaget Motorola. Den första handhållna mobiltelefon som lanserades kommersiellt var bolagets DynaTAC 8000X i mars 1983. Följande år lanserade Mobira (helägt av Nokia just från 1984) en ”bärbar” NMT-telefon benämnd Mobira Talkman. Denna vägde 4,8 kg, en enkel match för en stark individ, hade ett dygns passningstid och gav upp emot en timmes taltid. Priset motsvarade en tredjedels personbil, men telefonen blev en succé från första dagen och såldes i 12 000 exemplar redan första året.
1987 lanserade Nokia nästa succé, Mobira Cityman på 790 gram, kallad ”tegelstenen”. Batteriet tömdes efter 4-5 samtal och behövde laddas dagligen, men nu fanns det en telefon som man verkligen kunde stoppa i fickan (om det var en mycket stor ficka).
Frågan blev med det hur liten en GSM-telefon skulle kunna bli. Alla i branschen visste att det var långt mer komplicerat att konstruera en digital handtelefon än en analog variant.
I slutet av 1986 skulle de fransktyska utvecklingsprojekten inom digital radioteknik leverera sina slutförslag. Kandidaterna representerade företagen Alcatel/SEL, LCT, Philips och Bosch. Också förslag från övriga kandidater var välkomna. Testplatsen blev Paris.
De nordiska aktörerna hade dittills inte förstått allvaret i det fransktyska samarbetet, enligt Östen Mäkitalo:
”Vi var tvungna att snabbt skaka fram egna kandidater. Så vi träffades – Televerket, Ericsson, Mobira/Nokia och våra kollegor i Norge – och kom fram till att vi skulle utveckla var sin systemlösning. Vi sade att det var viktigt att smalbandiga system för radioförbindelserna skulle vinna testerna, eftersom vi då skulle kunna använda samma infrastruktur som i NMT-systemet. För oss blev det livsviktigt att vinna den här tävlingen.”
De nordiska aktörerna anmälde sig till testerna. En och annan drog på munnen åt den norska kandidaten Elab, ett litet laboratorium knutet till Norges tekniska högskola. Med förundran betraktade Elabs två teknikutvecklare Torleiv Maseng och Odd Trandem hur konkurrenterna från de stora firmorna kom med hela karavaner av lastbilar. Deras egen utrustning rymdes i två små trälådor.
Testerna ägde rum under åtta veckor, en vecka per kandidat, och visade snabbt att den digitala lösningen var överlägsen den analoga. Ljudkvaliteten vid en hastighet på 13,4 kb/s höll den nivå som krävdes som standard i de publika fasta näten. ”Det var en grundläggande fråga som länge hade legat oavgjord på bordet i GSM-arbetet, men med de här testerna var den äntligen löst”, säger Thomas Haug.
Det framgick att två av de fransktyska kandidaterna bygg-de sina förslag på radiotekniken bredbands-TDMA (kanalbredd 2 MHz), de två övriga på smalbands-TDMA (kanalbredd 300 KHz). De nordiska systemen byggde alla på smalbands-TDMA.
Segraren i Paris blev… Elab. Det som avgjorde saken var att Torleiv Maseng hade fått fram den bäst fungerande utjämnaren för sin moduleringslösning.
Masengs hemliga vapen var Viterbis algoritm, presenterad av den italiensk-amerikanske ingenjören Andrew Viterbi 1967. Masengs förtjänst var att hitta dess tillämpning som kanalutjämnare vid demoduleringen av signalen. En annan medhjälpare hade Maseng och Trandem i superdatorn Cray, som hade anskaffats till Norges Tekniska Högskola i Trondheim hösten 1986.
Framför allt var Elabs system bäst på att hantera det signalkaos som uppstår då radiosignalerna reflekteras och studsar mot byggnader och andra hinder i topografin. ”I Norge med sina berg har vi stora naturliga utmaningar”, konstaterar Torleiv Maseng, som tillsammans med Odd Trandem hade gjort mängder av mätningar av radiosignalernas beteende runt Orkdalsfjorden utanför Trondheim.
”Problemet uppstår om många bits blir ’hängande’ i ekon, så att mottagaren hör många bits samtidigt. Det är samma fenomen som gör att psalmer måste sjungas långsamt i kyrkan. Sjunger man i snabbt tempo blir sången en enda gröt på grund av akustiken, som kastar runt ljudet åt alla håll”, säger Torleiv Maseng.
