Att kunskaper om teknikstandarden för GSM blivit hårdvaluta fick Torleiv Maseng nu uppleva. Han gratulerades från alla håll, och så fick han oväntat besök på sitt laboratorium i Trondheim. Tre personer visades upp till Masengs lilla rum, där de nätt och jämnt fick plats.
”De var alla vice presidents i Nokia. Jag hade aldrig sett så fina visitkort. Antenner stack fram ur alla fickor. Det visade sig att de ville köpa GSM-lösningen, i varje fall de delar som vi hade varit med och utvecklat. När jag sade att det säkert inte gick för sig, frågade de om de kunde köpa hela laboratoriet.”
”De satt hos mig en timme. Taxin väntade utanför på tomgång. Men Nokiacheferna fick förstås återvända tomhänta”, säger Torleiv Maseng.
För den politiskt hårt uppbackade kandidaten Alcatel/SEL var resultatet i Paris en katastrof. ”Deras system var tekniskt mycket kompetenta, men de frågade till exempel inte hur systemen skulle utfalla ekonomiskt för operatörerna”, kommenterar Thomas Haug.
Ännu var saken dock inte avgjord. Efter de tekniska testerna skulle politiken acceptera resultatet. Det bubblade av prestige. Arenan var GSM-mötet i Funchal, Madeira, den 16-20 februari 1987.
Madeiramötet har i GSM-historien fått legendariska dimensioner. För- och nackdelarna med bredbands- och smalbands-TDMA diskuterades till mycket sent på kvällarna. Thomas Haug berättar hur svultna delegater en gång när klockan passerat midnatt gjorde en raid igenom kylskåpen i konferensköket. Det enda de hittade var sardinburkar, dock ett stort lager. ”Allt gick åt. Om våra värdar lade märke till sardinförlusten, så sade de i varje fall inget.”
Tretton av de femton representerade länderna förespråkade smalbands-TDMA enligt det nordiska konceptet och hänvisade till testet – men Frankrike och Tyskland vägrade avvika från bredbands-TDMA.
”I ett läge verkade utgången bli att båda systemen skulle väljas. Det skulle ha haft den absurda effekten att Europa skulle ha splittrats i en fransktysk del, som inte skulle kunna kommunicera med övriga länder. Teknikerna från Frankrike och Tyskland erkände utan omsvep att vår lösning var bättre, men gjorde klart att om de kom hem och sade att nordborna vunnit skulle de mista jobbet”, berättar Thomas Haug.
Räddningen hette Stephen Temple, brittisk representant i förhandlingarna. Hans lösning hette working assumptions. Genom att beskriva GSM-gruppens slutsatser som arbetsantaganden behövde Madeiramötet inte slutligt peka ut den vinnande kandidaten. Och detaljer som innebar förbättringar skulle kunna inkluderas efteråt.
Tyskarna gjorde sedan på hemmaplan en egen analys av för- och nackdelar med de två teknologierna och bekräftade, den 17 mars, genom den tyske kommunikationsministern att också Tyskland gick in för smalband.
Sedan återstod bara Frankrike, som insisterade på fortsatt teknisk utveckling. Motståndsfickan kunde lokaliseras till Alcatel, som accepterade faktum först efter ett klarläggande att smalbandsalternativet skulle förverkligas vare sig Alcatel deltog eller inte.
Den 19 maj 1987 signerades överenskommelsen i Bonn av kommunikationsministrarna eller deras företrädare i de femton berörda länderna. ”Den dagen skålades det i champagne hos både Ericsson och Nokia”, berättar Nina Eldh, som då arbetade som informationschef för Nokia i Bryssel.
Lanseringsdatum för GSM-telefonin bestämdes till 1 juli 1991. Efter långa diskussioner bestämdes att GSM skulle behållas som namn på systemet. Men den tolkning man nu, utan entusiasm från GSM-gruppens sida, började sprida var att GSM härefter inte skulle beteckna Groupe Spécial Mobile utan Global System for Mobile Communications.
Bäst utan politiker
Thomas Haug fick många gånger anledning att konstatera att teknikutveckling fungerar bäst när teknikerna får göra sitt jobb utan att politikerna detaljstyr. Frågan aktualiserades bland annat då en objuden gäst dök upp på ett GSM-möte i Oslo i februari 1985.
”Det var dansken Jørgen Richter, som representerade EEC. Vi var i gruppen väl medvetna om att EEC såg med stort missnöje på att standardiseringen skedde inom CEPT. Man menade att vi i GSM måste göra om vår plan och att en kraftig infusion av pengar skulle kunna snabba upp verksamheten. Vid Oslomötet kastade Richter fram lockbetet att EEC ville bekosta vårt sekretariat och hålla den med lokaler och annat i Bryssel.
Vi var i CEPT överens om att till varje pris försöka hålla EEC på armlängds avstånd och avböjde erbjudandet så artigt vi kunde.
EEC:s vilja att lägga sig i detaljer visade sig också i form av en rad andra förslag som påstods bidra till att skapa ett europeiskt mobiltelefonsystem. Tyvärr var förslagen helt ute i det blå. De tog inga hänsyn till faktiska svårigheter som vi i GSM- och NMT-grupperna hade arbetat med i många år.”
