Det händelserika året 1991 ägde bakom kulisserna även ett annat drama rum. Det handlade om att Ericsson höll på att köpa Nokia.
Nokias stora planer under åttiotalet hade nästan störtat företaget i fördärvet. Ericssons koncernchef åren 1990–1998 Lars Ramqvist berättar att diskussionerna om att förvärva Nokia började 1989: ”Vi tittade strategiskt på saken. Ett problem vi identifierade var att det skulle bli svårt att lägga ned den radio- och TV-verksamhet som Nokia hade i Tyskland. Vi hade varit i samma bransch själva och visste hur svår den var.”
I början av 1991 kom saken upp efter att någon av Ericssons ägare informellt frågat om det gick att köpa Kansallisbankens aktier i Nokia, vilket skulle ha gett ett ägande på 20–25 procent. Storägarna i Nokia var i det här skedet Finlands två ledande affärsbanker, Föreningsbanken och Kansallisbanken och med dem associerade företag. De två bankerna såg i den aktuella bankkrisen hur avgrunden öppnade sig och sökte sig fram till ett gemensamt agerande.
I kontakterna förestods Kansallisbanken av Peter Fagernäs och Föreningsbanken av Björn Wahlroos, vice vd:ar i respektive företag. ”Det pratades i olika sammanhang om vem som skulle köpa vems aktier. Det var mycket tramsande”, säger Björn Wahlroos.
I september 1991 fördes seniora förhandlingar vid ett möte på Arlanda. Priset 140 mark per stamaktie föreslogs, vilket var 40–50 procent över den dåvarande börskursen.
”Idén var i slutskedet att Ericsson skulle ta över hela Nokia genom att köpa Föreningsbankens, Kansallisbankens och Pohjolas aktier och lägga bud på resten. Komplikationen var att man från Ericssons sida inte ville ha hela Nokia utan lämna konsumentelektronikverksamheten utanför affären. Vår hållning var att det handlade om allt eller inget – vi kunde ju som aktieägare inte gå in och agera operativt i företaget”, berättar Björn Wahlroos.
Den 10 oktober 1991 avgjordes saken i en telefonkonferens. Ericssons styrelse accepterade köpesumman, men villkoret var att konsumentelektroniksidan skulle stå utanför affären. Vilket var en komplikation som de finländska säljarna alltså inte klarade att hantera.
Björn Wahlroos: ”Peter [Fagernäs] blev vit i ansiktet, det var dåliga nyheter för Kansallisbanken. Vi kunde på Föreningsbanken ta det mer med jämnmod. Vi sade till Ericsson att vi skulle återkomma.”
Det gjorde man inte. I stället köpte Föreningsbanken de Nokiaaktier som Kansallisbanken satt på. Då finanskrisen senare tilltog ytterligare köpte Föreningsbanken sin konkurrent helt och hållet.
I januari 1992 tillträdde Jorma Ollila som Nokiachef.
”Försöket att sälja Nokia till Ericsson var en medelstor hemlighet i Finland fram till slutet av nittitalet”, enligt Björn Wahlroos. Nokias officiella historiker Martti Häikiö nämner att händelserna efterlämnade ett djupt trauma i Nokialedningen.
Björn Svedberg, vd för Ericsson under hela åttiotalet och därefter företagets styrelseordförande, berättar att man från bolagets sida noga följde utvecklingen i Finland:
”Jag gjorde mig som styrelseordförande förstås en del tankar. Jag tänkte att det skulle kunna bli svårt att styra Nokia med svenska ägare. Den strategi som skulle ha kunnat bli aktuell var att Nokia skulle ha tagit hand om mobilerna, medan den systemtekniska sidan skulle ha behållits i Sverige.”
I all tysthet upprätthöll också hans efterträdare Lars Ramqvist kontakter med Jorma Ollila. Ett diskussionsämne var om det fanns vinster i någon form av samgående. Björn Svedberg: ”Jag såg att Nokia hade mycket kraft i sig. Såvitt samarbetet gällde teknik skulle det vara enklare att jobba ihop med Nokia än med någon annan i branschen. De var tuffa i förhandlingar, men vi kunde alltid lita på varandra.”
I en avslutande artikel berättas om dramatiken när följande mobiltelefonstandard, känd som 3G, drevs fram i ett tätt samarbete mellan Ericsson och Nokia.
Intervjuerna med de i texten citerade gjordes av artikelförfattaren åren 2007–2009. Östen Mäkitalo avled 2011 och Matti Makkonen 2015.
