Pentti Virrankoski, som skrivit den viktigaste biografin över Anders Chydenius, lyfter ändå fram brodern Samuel som Anders kanske viktigaste lärare. Uppenbart var Samuel en briljant forskartyp, vid 26 års ålder utnämnd till docent i kemi och mineralogi, med eget kemiskt laboratorium vid Åbo Akademi.
”Samuel var effektiv, snabb och intelligent och betraktades närmast som en genial vetenskapsman och ingenjör”, enligt Virrankoski. Tragiskt nog omkom Samuel Chydenius 1757, trettio år gammal, då han i samband med strömrensningsarbeten föll i älven ovanför Niskakoski i Kumo älv. Båten krängde till när ankarstenen slängdes överbord. Som duktig och stark simmare orkade Samuel en stund stå emot den starka strömmen, men drogs till sist ner i forsen och drunknade.
En särskild begåvning hos Anders Chydenius var formuleringskonsten. ”Öfning i Vitterhet har roat mig alt ifrån Studente åren, och jag har altid med granskning läst allehanda vittre arbeten”, berättade han själv. Som tjugoettåring engagerades han av de ledande männen i Gamlakarleby att tala på den fest som hölls i synodalsalen i skolhuset med anledning av kronprins Adolf Fredriks tredje sons, Fredrik Adolfs, födelse, ”til åhörarenas fulla nöije”.
Anders Chydenius hade med vanliga mått mätt goda förutsättningar för att bli både professor och biskop, vilket dock hade krävt att han hade satsat på en karriär i Åbo. Nu valde han i stället 24 år gammal att i samband med prästvigningen 1753 bli predikant i Nedervetil.
Det var en mycket liten församling, med ett femtiotal gårdar inklusive nybyggen, där befolkningen dock visste vad den ville. På eget initiativ utan tillstånd byggde man kyrka 1751 och fick följande år regeringens tillstånd att grunda en kapellförsamling. Anders Chydenius befann sig hela det året i det närbelägna Gamlakarleby, och nedervetilborna visste att det var honom de ville ha.
Pentti Virrankoski beskriver Nedervetil som en angenäm trakt, och familjen Chydenius var numera också väl förankrad här. Anders mor Hedvig dog 1754, fadern gifte följande år om sig med pastorsänkan Katarina Nyholm och fick två barn med henne. Brodern Jacob prästvigdes i slutet av 1754 och förordnades att bistå fadern i Gamlakarleby. 1755 gifte sig systern Maria med pedagogen Johan Tengström i samma stad, medan Anders gifte sig med den nittonåriga Beata Magdalena Mellberg, dotter till en rik köpman i Jakobstad.
Virrankoski tror att Beata Magdalena måste ha varit sällsynt duglig på hushållningens område: ”…man kan rent av fråga sig, om den praktiskt och ekonomiskt sinnade Anders Chydenius ens verkligen skulle ha kunnat förälska sig i en på hushållningens område helt oförmögen ung kvinna.”
Att som predikant, senare med titeln kaplan, med begränsade resurser bygga upp en församling från noll krävde idéer och driftighet, men det var som framgått vad Anders Chydenius hade. För försörjningen måste han få i gång ett eget lantbruk, vilket föranledde honom att snabbt dika upp två kärr för odling av säd och annat, som vitkål, kålrot, morot, palsternacka, persilja, selleri och rödlök. Han skaffade tillsammans med sin far merinofår från Sverige och sålde snart avelsdjur.
När de första potatisarna hämtades till socknen av soldaten Juho Virberg, då denne återvände till Kaustby från Pommerska kriget 1762, var det givetvis något Anders Chydenius hakade på. Tillsammans med två bönder grundade han ett bolag för tobaksodling, den första skörden på två tunnland 1763 ska ha varit synnerligen god.
Virrankoski noterar att Anders Chydenius, tros att han ofta gisslade laster, lustar och osunda seder, aldrig inkluderade tobaken i den kategorin.
Anders nördskap kom i kanske ännu högre grad att uttryckas i det man kan kalla medicinsk verksamhet. Närmaste fältskär fanns i Gamlakarleby och var enligt Anders värdelös.
Närmaste apotek fanns i Vasa, vilket i ett lokalt perspektiv var ohållbart. Anders började därför, baserat på studier av den modernaste litteraturen och de kemiska kunskaper han tillägnat sig, producera egna läkemedel.
Han skaffade instrument och råvaror och inrättade ett litet kemiskt laboratorium där han tillverkade kvicksilverklorid, salpetersyra, saltsyra, ammoniak och annat, vilket allt lämpade sig för olika medikament. Han gjorde också ett försök att få fram opium genom att suga saft i sockerbitar ur prydnadsvallmons knoppar.
En specialitet var ett egentillverkat ögonvatten, utmärkt för svaga och rinnande ögon. Han vågade sig även på kirurgi, genom att skära ut ”kräft knutar och flenhus [cystor], ofta på nog farliga ställen, och i synnerhet at operera på ögonen och skära ögon låcken på sårögda, med nästan otrolig lycka [framgång]”, enligt egen utsago. Ryktet om Anders Chydenius medicinska konst spred sig så att patienter reste långa vägar för att besöka honom.
1761 blev ett medicinskt märkesår, genom att Vasas distriktsläkare Barthold Rudolf Hast då kom på vaccinationsresa till Gamlakarleby och introducerade variolationen, en föregångare till vår tids vaccinationsmetod.
Smittkoppor var ett gissel, men med den nya metoden gavs en möjlighet att åstadkomma immunitet mot sjukdomen.
Saken krävde dock fördomsfrihet och mod. Var togs ur smittades hudblåsor, huden på den friske rispades upp och varet fördes in under huden. Omkring 2 procent utvecklade sedan sjukdomen så svårt att de dog, men de övriga tillfrisknade snabbt och hade då blivit oemottagliga för smittan.
Anders Chydenius blev en aktiv förespråkare för metoden. Motståndet var stort, då detta ansågs vara ett ingrepp i Herrens styrelse. Anders vädjade till föräldrarnas samvete, men det tog en tid innan han hittade ett argument som bet: att det var 5–6 gånger dyrare att begrava ett barn än att vaccinera det.
Han fick till sist lov att vaccinera 23 barn i åldrarna 2–11 år i Nedervetil, vilket genomfördes av den nämnde läkaren Hast. Alla tillfrisknade snabbt. Kort därefter tog en smittkoppsepidemi 27 ovaccinerade barns liv i trakten. Det blev genombrottet. Ryktet om Chydenius vaccinationsinsats nådde även Stockholm, vilket föranledde det kungliga majestätet att uttrycka sin nådiga tillfredställelse över det visade pionjärskapet.
Det finns inte utrymme här för en närmare redovisning av Anders Chydenius politiska insatser. Men några exempel på hans retoriska metod är på sin plats. Så här kunde han försvara landsbygdsproletariatet och ge ord åt de människor som slets ut av arbete:
”Detta slags Hjeltar kännas nog igen af sina invända fotblad, darrande knän, krokuga ryg, grofva händer, stela fingrar, magra lemmar, lutande hufvud och skrynckloga anleten, som alla vitna, om dessa förtjent Lagrar med lek, eller såfvit sig til meriter.”
Hur hittar man ett motargument i stapelfrågan, när beskrivningen går så här:
”Handelen liknar aldeles en ström: vattnet faller alltid nederåt, och handelen drifves af intet annat än vinningslystnaden. Kunna icke de andra Städerne med större vinst segla utomlands, än til Stockholm, så tycks Förbudet däremot vara lika onödigt, som at ställa vakt vid en älf, att han ej skal få löpa upföre…”
Under de aderton månader som Anders Chydenius vistades i riksdagen, innan hans motståndare lyckades utesluta honom, hann han hålla ett nittiotal anföranden och skriva ett halvt dussin pamfletter. För eftervärlden står Den Nationnale Winsten ut som en klassiker, genom sina grundläggande principer för liberalism och marknadsekonomi, däribland handels- och näringsfrihet, detta ett årtionde före Adam Smiths nationalekonomiska verk Nationernas välstånd 1776:
”Ju mera det gifves i et Samfund tilfälle för en del, at lefva af andras möda, och ju mindre andra få sjelfva nyttja frukten af sitt arbete, ju mera dödas idogheten: de förra blifva öfvermodige, men de senare förtviflade, och båda två försummelige […]
Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om de ej snart skola slakna af. De gifvas aldrig under oket; men när de af frihet, snäll [snabb] afsättning och egen vinst uplifvas, blifver den naturliga trögheten öfvervunnen, som med hugg och slag aldrig i längden kan fördrifvas.”
Anders Chydenius största politiska insats bestod ändå i att han gjorde slut på censuren i Sverige och drev fram offentlighetsprincipen. Han skriver i sina memoarer att han från början ”var fast i den satsen att få Censuren i alla politiska mål aldeles häfven”.
Detta förutsatte en lång och komplicerad parlamentarisk process, där det både gällde att övertyga genom argument och att visa taktisk förslagenhet. I riksdagsbehandlingen hänsköts frågan för beredning till ett särskilt bildat utskott, ”Tredje utskottet”, där Chydenius bland femton ledamöter var den som drev diskussionen framåt och såg till att bli den som formulerade det slutliga betänkandet.
När tryckfrihetsordningen inklusive dess offentlighetsprincip slutligen antogs, den 2 december 1766, var det den första i sitt slag i världen. Lika självklart som det var för Anders Chydenius att fri konkurrens gynnar den ekonomiska utvecklingen, lika självklart var det för honom att det bästa argumentet vinner, om åsikterna fritt får ställas mot varandra.
