Anders Chydenius liktal vid en avrättning 1786
Att Anders Chydenius trots sitt nördskap präglades av sin tids värderingar framgår av en episod, då han den 12 april 1786 anlände till Kronoby. Han var då 57 år, beskrivs som en gammal man och var sedan länge kyrkoherde i Gamlakarleby, efter sin far. Anledningen till Kronobybesöket var avrättningen av tre dödsdömda, där Anders på tjänstens vägnar hade att följa de dömda till stupstocken och hålla likpredikan.
Domen, stadfäst av hovrätten i Vasa, gällde soldaterna Mathins Hjelt, Abraham Frod och Petter Lindström, som i Terjärv hade rånat, mördat och mordbränt barnaläraren Johannes Mattsson och dennes hustru.
På Kronoby avrättningsplats var samlad en stor folkskara, som nyfiket följde hur bödeln i tur och ordning högg av högra handen och huvudet av de tre männen. Därefter gick en susning genom folkhopen, då ” till stupstocken trädde en sextioårig gråhårig präst och började tala med av sinnesrörelse darrande men klar och tydlig röst”.
Det var alltså Anders Chydenius, som inledde:
»Nu har dessa tre mördares blod strömmat. Det ryker ännu för att mota det hämdeskri som de mördades blodsröst nedkraft ifrån himmelen: jorden skall uppsluka det, att afplana den förbannelse som menlöst blod befläckat den med.»
Härefter följde en noggrann berättelse om dådet. Mordet hade begåtts mycket kallblodigt. Först mördades barnaläraren, som försökte att komma ut ur stugan. Hustrun bad om nåd, men Hjelt, som »hade bedövat sina öron och förhärdat sitt hjärta, stack henne med det grymma vapnet: bajonetten, som förfärdigats att begagnas emot rikets fiender».
Efter att ha rånat penningarna, ringarna och klockorna antände rånarna stugan och flydde. Men »Herrens namn vare evigt lovat och ärat! som hade genom små omständigheter uppenbarat dessa hemska brott, och beredde illgärningsmännen deras förtjänta straff».
Enligt en berättelse ”darrade den gamle, då han betänkte, vad allt som ingick i mordet. Däri ingick månget dyrt förbunds och mången dyr eds brytande”, som dopförbundet, konfirmationen och faneden.
»Såsom soldater hava de vid en upprullad fana med ed svurit: att så sannt Gud hjälpe dem till kropp och själ; vilja så vara konungen och fosterlandet trogna och skydda dem till sista blodsdroppe. Men o! förfärliga menederi! dessa fridens och frihetens försvarare de sticka själv kniven i en oskyldig medbroders hjärta.»
Anders Chydenius åberopade det ena bibelstället efter det andra som påbjöd dödsstraff för mord: »Hans blod, som människoblod utgjuter, bör genom en människa utgjutas.» Han lyfte upp sin hand och pekade på de avrättades kvarlevor, som ångade i den tidiga vårluften:
»Deras hand och hufvud skola stå på stegel, deras kroppar på hjul skola blifva himmelens fåglar till rof, och korparna skola uthugga deras ögon. En förfärlig syn för vandringsmän, som färdas förbi denna afrättsplats!»
Som alla avrättningsplatser låg denna vid allmän landsväg och kunde ses av förbiresande.
Predikan blev allt längre. En noggrann beskrivning följde om hur Guds ord med avseende å dessa mördare har besannats: De hade som barn snattat, som ynglingar utövat dryckenskap, varit ostyriga och lata. Ynglingar som växer upp utan tukt utvecklas småningom till våldsmän och mördare.
Anders Chydenius vände sig till föräldrarna:
»Eder förmanar jag: hållen icke edra barns första förbrytelser betydelselösa, huru ringa de än i sig själva äro. En styv nacke bör nedböjas i barndomstid. Ingen damm kan förhindra översvämmande vatten, intet medicin kan hjälpa en döende.»
Budskapet till de församlade unga männen:
»O, I unga! Umgåns med människor, som hava goda seder: undviken syndigt sällskap och förbannen varje steg, som I tager i drinkarenas, kortspelarenas och hädarenas sällskap.»
Till de äldre husbönderna:
»Vad kunde jag i dag säga till eder såsom varning? Jag hyser tvivel angående eder bättring, emedan jag såg senaste vecka eder stå på Gamla Karleby stads torg och I lyssnaden utan minsta sinnesrörelse till dessa olyckliges skrik – och vad ännu svårare är, eder förhärdelse är så stor, att I just samma dagar druckna åkten på stadens gator.»
Slutorden till hela folkskaran ljöd:
»Betrakta i detta blodiga skådespel ondskans och ogudaktighetens grufvelighet, och se här lasternas förskräckliga ändalyckt! Taler om denna förskräckeliga händelse med rysning för de hemmavarande! Förtäljer den flera gånger för edra barn och barnabarn, och förkunner dem att lättjans, olydnans och liderlighetens lön är förskräckelig. Låter den minsta synden, som föranleder till större, vara så förskräckelig i edra ögon såsom själfva bödelsyxan!»
Avslutningsvis tog Anders Chydenius upp en psalm och bödeln började med likens behandling enligt sitt reglemente.
Baserat på beskrivningar i Georg Schaumans biografi över Anders Chydenius 1908 och en artikel i Kansan Kuvalehti 1929. Tack till Elof Granholm, som lyft fram berättelsen ur glömskan.
