I fjol förändrade Matti Räsänen och hans forskargrupp bilden av den senaste glaciationscykeln i Finland. Vårt land täcktes av inlandsis bara under slutskedet av denna period.
Nyligen fick slutsatsen stöd av en annan, nordisk studie. Inlandsisen började breda ut sig över södra Finland för ungefär 28 000 år sedan och nådde sitt maximum 7 000 år senare, för att övergå i den nuvarande värmeperioden för ungefär 11 700 år sedan.
Det tyder på att Finland under större delen av den pågående glaciationscykeln, som går 120 000 år bakåt i tiden, obrutet varit beboeligt för djur och människor.
Matti Räsänens forskargrupp baserar sina resultat på en så kallade sekvensstratigrafisk analys av istidslagringar från sedimentlager på platser som Kauhajoki (Harrinkangas), Närpes (Risåsen) och Oulainen.
Den nya nordiska studien, publicerad i tidskriften Boreas, bygger på en sammanställning av alla vetenskapligt publicerade data (5 477 observationer från 2 505 platser) gällande inlandsisens tillväxt och avsmältning under den senaste glaciationscykeln i Europa.
Resultatet redovisas i en serie kartor som med 1 000 års intervall visar förändringarna i isens utbredning. Ismaximum nåddes det 21:a årtusendet räknat bakåt i tiden – se kartan uppe till höger.
Som jämförelse markeras på kartan nedtill isens ungefärliga utbredning under perioden 34 000–39 000 år bakåt i tiden. Hela Finland och större delen av Sverige var då som synes isfria.
På basis av studierna bedömer Matti Räsänen att den föregående nedisningen över Finland ligger så långt tillbaka som Saaleperioden, den glaciationscykel som föregick den nuvarande och avslutades av värmeperioden Eem för omkring 120 000–130 000 år sedan.
”Efter Eem har klimatet i södra Finland säkert varierat betydligt mellan de här nedisningarna. Ibland hade vi ren tundra med dominans av gräsväxter och låga buskar, ibland subarktiskt klimat med björkskogar. Troligen dominerade ett torrt inlandsklimat med kalla vintrar och varma somrar”, säger Matti Räsänen.
Eftersom havsytan under en stor del av denna tid låg 40–70 meter lägre än i dag, kunde man säkert ta sig rätt torrskodd mellan dagens Finland och Sverige.
”Bottniska viken bestod av ett antal sötvattensjöar, och mellan dem rann kanske en och annan å. Vintertid var de istäckta och säkert enkla att överskrida för djur och eventuella människor.”
Att mammutar, myskoxar och renar fanns i Finland och Sverige vid denna tid vet vi genom fynd. Varför inte också ullhåriga noshörningar?
”Det finns säkert många fynd att göra i det material som inlandsisen fört med sig och efterlämnat till exempel i åsarna och moränmaterialet. Förr när man grävde med spade upptäckte man rätt ofta saker av intresse. Med dagens grävmaskiner görs sällan några fynd”, säger Matti Räsänen.
Vad menas med istiden?
I vanligt språkbruk används begreppet ”istid” i flera betydelser.
Geologiskt lever vi just nu i en istid – en istid som inleddes med kvartärtiden. Denna tog sin början för omkring 2,6 miljoner år sedan och kännetecknas av regelbundet återkommande cykler där (långa) perioder av nedkylning, som bildar glaciärer, följs av (korta) perioder av uppvärmning som smälter isen (interstadialer/interglacialer).
I en och en halv miljon år, alltså fram till för omkring en miljon år sedan, var dessa cykler ungefär 40 000 år långa. Sedan förändrades cyklerna till att omfatta drygt 100 000 år. Den pågående cykeln inleddes för omkring 120 000 år sedan med en nedkylning som avlöstes av en värmeperiod (den pågående) för 11 700 år sedan.
Med andra ord har vi haft en mängd glaciationscykler under den pågående istiden. Men i det vanliga språkbruket är det ofta bara den senaste av dem som åsyftas när ordet ”istid” används. Ett sätt att vara mer precis är att tala om ”den senaste nedisningen”.
Huvudförklaringen till dessa periodiska förändringar i jordens klimat anses vara Milankoviccyklerna. Se nedan!
Därför har vi istider
Istidscyklerna förklaras av variationer i styrkan hos den solstrålning som träffar jorden. Den förste som knöt istiderna till detta var den serbiske vetenskapsmannen Milutin Milankovic (1938). Han förklarade solstrålningens variationer med de förändringar som sker i jordens banrörelse och rotation och i jordaxelns lutning:
- Jordbanan är inte rund, utan elliptisk. Variationerna i jordbanan sker med en tydlig periodicitet med tre huvudsakliga delkomponenter, med egna perioder på 95 000, 124 000 respektive 405 000 år – den totala variationen i jordbanan bildas som en kombination av de tre. Skillnaden i solinstrålning mellan extremvärdena är så mycket som 23 procent.
- Axellutningen varierar – det vill säga vinkeln mellan jordaxeln och jordbanans plan. En stor axellutning ger stora temperaturskillnader mellan årstiderna, medan ingen axellutning alls skulle innebära att vi inte hade några årstider överhuvudtaget. Axellutningen varierar mellan 22,1 och 24,5 grader med en periodicitet på ungefär 41 000 år (just nu ligger vi på 23,5 grader).
- Jordaxelns och jordbanans riktning förändras. Den punkt på himlavalvet dit jordaxeln pekar vrids långsamt runt i en cirkel – ett varv tar omkring 26 000 år. Också jordens ellipsformade bana runt solen genomgår ett slags precession – ellipsen ändrar gradvis riktning och fullbordar ett helt varv på ungefär 112 000 år. Båda dessa rörelser ger som nettoresultatet en cykel på omkring 21 000 år.
21 000 år sedan
Ismaximum under den senaste glaciärbildningen.
34 000 – 39 000 år sedan
Glaciärer finns bara över Norge, västligaste Sverige och Kolahalvön. Havsytan låg ungefär 70 meter lägre än i dag, Nordsjön och Östersjön var till stor del fastland. Här antyds kustlinjen utgående från 100-meters kurvan för havsdjupet idag. Kartorna baserade på Hughes et al i tidskriften Boreas.
