När detta skrivs är det midvinter med 20 minusgrader utomhus. Här inne har jag därför tänt en värmande brasa. Som brastände (tändor, med österbottniska belägg från området Kronoby–Munsala) har jag använt ”tveittar” från vedbacken, spill från vedhuggningen i somras.
I ordböckerna hittar man ordet under uppslagsformen tvet eller tvett. Det är vida spritt i de nordiska språken, både nutida och historiska. I vår österbottniska variant har den fornsvenska diftongen ei bevarats.
Våra ”tveittar” utgörs av hugg- eller hyvelspån, vilket i dialektordbokens arkiv får sin belysning med fraser som dessa: ”han hövla så tveitta pyra” (:yrde, Karleby), ”ja pa täli tveittan förän ja ska la opp eldin” (Korsholm). Ordet bygger på ett urgermanskt verb med betydelsen ’skära, hugga’.
Ett annat substantiv med liknande betydelse upptas i Ordbok över Finlands svenska folkmål, nämligen kana. Som betydelse uppger ordboken ”flisa, spåna som uppkommer som avfall vid täljning, huggning, hyvling o.d.; i pl. spån”.
Ordet är känt från hela vårt språkområde, med fasta Åland som ett påfallande undantag. Uttalsformen är ”keno” eller ”köno” i norra Österbotten, ”kano” i södra. Södra Finland har mestadels ”kanu”. Det österbottniska ”keno” är ett resultat av samma ljudövergång som vi finner i t.ex. ”ledo” och ”svelo” av lada och svala.
Jag har försökt spåra kana i olika etymologiska ordböcker, men hittills utan resultat. Inte heller har jag lyckats utröna den exakta betydelsen. Hur skiljer sig egentligen ”tveittar” från ”kenor”. Enligt min språkkänsla utgörs ”tveittarna” av lite finare material, men där kan jag ha fel.
Säkert är i varje fall att det modd som finns i vedlidret betecknar avfall av finkornigt slag. Ordet är i norra Österbotten kortstavigt: ”måd” med den bestämda formen ”mådi”. Vår dialektordbok ger betydelsen ”smått avfall av trä såsom sågspån, spånor, stickor o.d. i vedlider eller på vedbacke”.
Ordet är med den här betydelsen vanligt i Österbotten. I svenskt allmänspråk har betydelsen hos modd efter hand inskränkts till ’snösörja’. Ordet är efterled i flera sammansättningar. Från min barndom minns jag sammansättningen fickmodd som syftar på det skräp som lätt samlar sig i byxfickor. Min mor ondgjorde sig ibland över moddet i fickorna när mina byxor skulle tvättas.
Modd anses bygga på ett inlånat lågtyskt modde. Ordet finns i alla de nordiska språken. Betydelsen är i första hand ’(smått) avfall, skräp’. Till grund ligger kanske en germansk ordrot med betydelsen ’gnaga’. Den äldsta betydelsen kan alltså har varit ’någonting söndergnagt’.
Utgrävningarna i vedlidret ger ytterligare ett par ord. Substantivet mår (kortstavigt neutrum) är ett österbottniskt ord för diverse småskräp. Från Maxmo anför dialektordboken en mer preciserad betydelse: ’sågspån’. Ordet bygger förstås på verbet måra i betydelsen ’smula sönder, krossa, finfördela’.
Substantivet mörja är en benämning på skräpet (stickor, sågspån och dylikt) i vedlidrets understa och kanske redan förmultnande avlagringar. Ordet är i den här betydelsen känt från Munsala i norr till Lappfjärd i söder. I svenskt allmänspråk är mörjan en ”sörjig massa”. Ordet är gammalt och bygger på verbet mörja ’krossa, smula sönder’.
Skräpet i vedlidret kan sammanfattningsvis betecknas som rosk. Det här ordet tycks vara ett så kallat pingponglån; det har lånats fram och tillbaka mellan två språk.
Rosk är till ursprunget nordiskt, det har lånats in i finskan och sedan lånats tillbaka till svenskan. Pingpong! De äldsta beläggen för rosk i Söderwalls fornsvenska ordbok är från slutet av 1400-talet, vilket visar att ordet inte är något sentida lån från finskan.
