Rymden är en mansdominerad bransch. Själv inledde Anna sin karriär som doktorand på NASA:s flygande forskningsstation SOFIA och upplevde en hel del fördomar – både ifrågasättande av hennes kompetens och det faktum att hon är kvinna.
Hon berättar om första gången hon besökte NASA:s forskningsstation i egenskap av doktorand: ”Vakten i porten frågade om jag var sjukskötare.”
I dag känner Anna Parikka att hennes kunskaper uppskattas. Samma vecka som intervjun görs har hon övervakat uppskjutningen av de nyaste SpaceX-satelliterna. De båda konkurrentföretagen samarbetar kring uppskjutningen.
”Däremot kan jag ibland känna mig gammal. Många av mina kolleger är strax över 20 och kommer in direkt efter avslutade studier. Samtidigt gillar jag tankesättet att ta in unga och låta dem lära sig genom att ges ansvar.”
Mångas dröm om kommersiella rymdresor är redan verklighet, och resor till Mars är inte speciellt långt borta, tror Anna Parikka.
Mycket inom dagens rymdforskning handlar om att nå allt längre bort och tänja gränser, men hon hoppas att framtidens rymdprogram i stället ska rikta in sig på nya hållbara lösningar, på upptäckter som på sikt kan hjälpa oss att ta vara på vår egen planet.
”Mycket av det vi i dag tar för givet har sin grund i rymdforskningen, som till exempel GPS-systemet. Jag tror att vi inom den närmaste framtiden kommer att få se nya banbrytande system och tekniska innovationer som underlättar vår vardag. Men exakt vad det blir kan vi i dag inte föreställa oss.”
En sak Anna Parikka uppskattar med rymdforskningen är att den alltid varit väldigt internationell. Nationer samarbetar för att nå önskade resultat. Själv har hon till och med varit en del av ett projekt som understötts av både Kina och Taiwan.
”Intresset för astronomi har fört länder samman. Kriget i Ukraina är en stor förlust också för vår bransch”, säger hon.
Anna Parikka är född och uppvuxen i Borgå. Båda hennes föräldrar är finskspråkiga, men hennes morfar hade svenska som modersmål.
”Tyvärr valde han att prata enbart finska med min mamma. Det här var strax efter kriget och av olika anledningar ville han inte skylta med svenskan. Men mamma förstår svenska bra, och hon kommer att bli glad att få läsa den här intervjun på svenska.”
Anna säger att hon hade en vanlig barndom. Hon var intresserad av matematik och språk, men också av allt möjligt annat.
När hon och hennes syster var små hade familjen en husvagn och reste mycket i Europa, och där någonstans lades grunden till en livslång nyfikenhet. Ämnen som geografi och språk blev plötsligt intressanta och när hon som nioåring skulle välja sitt första främmande språk blev det svenska.
Engelskan kom av sig själv och efter det valde hon alla språk man bara kunde. Franska och ryska kom först och i gymnasiet blev det spanska, tyska och senare italienska och japanska – just den japanska kulturen och de japanska skrivtecknen har fascinerat henne särskilt.
I dag behärskar hon tio språk. Utöver det har hon även nosat på persiska och nu senast baskiska.
Det vi brukar kalla språköra är Anna alltså definitivt utrustad med. Själv säger hon att det blir lättare ju fler språk man lär sig. Efter många år utomlands är svenskan lite rostig, men hon tar alla chanser hon kan för att öva och ville till exempel gärna göra den här intervjun på svenska.
”I december var jag och min man med på en av National Geographics expeditioner till Antarktis, och där passade jag på att sjunga svenska snapsvisor tillsammans med den svenska hotellchefen. Jag lyssnar också mycket på svenska podcaster, men också på andra språk.”
Hon märker att hon gärna söker sig till finska och nordiska sammanhang också i sitt nya hemland. På grund av pandemin och restriktionerna har sådana aktiviteter legat nere, men nu har hon tagit reda på att det finns ett finländskt sällskap i Washington.
”Jag njuter av att fira självständighetsdagen och jul på finskt vis, men förstås kan det aldrig ersätta känslan av att vara hemma i Finland. Det jag saknar mest är maten, framför allt nypotatis. Det finns ingenstans på jorden man förstår sig så på nypotatis som hemma.”
