Anna Parikka trivs ändå i USA. Hon och hennes amerikanske make Daniel har nyligen köpt ett gammalt hus i Bluemont. Samhället är litet och här finns knappt någon service överhuvudtaget – men det var huset som fick dem att landa just här.
”Huset är byggt på 1830-talet och för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Det är ganska risigt och framför allt otroligt dragit och kallt, men här känner vi oss hemma. Det enda som ligger på oss just nu är att skaffa en generator.”
”Kommunaltekniken här är inte som hemma, vi har till exempel en egen brunn. Och när strömmen är borta, ligger allt nere.”
Sitt greencard fick hon beviljat strax innan hon började jobba på Oneweb och nu har hon också bestämt sig för att ansöka om amerikanskt medborgarskap. Det handlar inte om att bli amerikan i sitt tänkande eller att överge sitt finska medborgarskap – utan snarare om att medborgarskapet öppnar så många nya dörrar.
”För att få fast jobb till exempel på NASA krävs att du är amerikansk medborgare.”
Just nu är det alltså USA och Oneweb som gäller. Det blir många resor per år till huvudkontoret i London, men samtidigt har Anna möjlighet att jobba hemifrån. Det var den akademiska karriären som ledde henne hit, och i dag är hon glad att hon tog steget ut i företagsvärlden.
”Det fina med forskningen är det ständiga lärandet, men samtidigt är man i den akademiska världen ganska fast i strukturer och ständigt beroende av utomstående finansiering. Ibland fastnar man också i känslan att man har all tid i världen för sina projekt.”
För henne själv blev detta ett stressmoment.
”Jag ville vidare, och helst snabbt. Redan under SOFIA-projektet fick jag en känsla av att ha landat på rätt plats. När andra kände att det gick för fort fram, var jag ivrig att få använda mig av det jag hade lärt mig.”
Anna berättar om sitt första möte med rymden:
”När jag var i tioårsåldern åkte min kompis pappa på en arbetsresa till USA och besökte rymdcentret i Houston. Med sig hem hade han frystorkad astronautglass till sin dotter och till mig.”
Då och ännu många år senare kändes det som en utopi att arbeta med rymden. Senare har Anna Parikka faktiskt en gång skickat in en ansökan till ett astronautprogram, utan att gå vidare till följande omgång i urvalsprocessen. Den gången var det 23 000 personer som sökte.
Det närmaste Anna kommit rymden är 13 kilometer upp ombord på forskningsstationen SOFIA.
”Min roll är helt klart att vara här nere och se till att allt löper som det ska. Jag trivs bäst i rollen som problemlösare.”
Anna Parikka vill inte låta sig placeras i något fack. Hon säger att hon landade i rymdforskningen av en slump och att hon lika gärna hade kunnat välja en annan karriär. Men samtidigt var det något med astronomin och rymden som fascinerade henne, något som kittlade hennes drivkraft att ständigt lära sig mera.
”Hittills har vi bara utforskat en minimal del av rymden och vi kommer aldrig att lära oss allt. Det känns otroligt spännande!”
