Gustav Hägglund, general och tidigare kommendör för försvarsmakten, har presenterats i Katternötidningen förr (3/2014). Då bjöd han generöst på detaljer ur sitt liv.
Bland annat berättade han om sin farfar Johan Alfred Klåvus, ”Klåvus-Janne”, som växte upp i Nybränn, Purmo, och i tjugoårsåldern tillsammans med sin mor drog söderut, där han sedermera blev arbetsledare vid Statsjärnvägarnas verkstad och facklig ordförande i Helsingfors.
Han berättade om sin far Johan Woldemar Hägglund, generallöjtnant, under vinterkriget kommendör för Fjärde armékåren och känd för den klassiska frågan ”Kestääkö Kollaa? (Håller Kollaa?).
Och han berättade om hur han föddes som sladdbarn, hur familjens hem i Viborg förstördes under vinterkriget och hur han som evakuerad tillsammans med mamma Anna-Lisa och systrarna Greta och Brita växte upp i Joensuu, Kuopio, St Michel och Pertunmaa.
Låt oss höra hur Gustav Hägglund lärde sig svenska. De var ingen lätt sak.
”Mina föräldrar var helt tvåspråkiga, pappa hade gått i svensk lärdomsskola, mamma i finsk. Min pappas svenska var bättre än finskan, där han gjorde en del objektfel. Meningen var att vi skulle tala svenska hemma, men därav blev inget, mitt umgänge var helt finskspråkigt och jag började i finsk folkskola i St Michel.”
På andra klassen, i oktober, beslöts att familjen skulle flytta till Helsingfors, troligen delvis för att sonen skulle lära sig svenska. Gustav, som i familjen kallades Gösta, sattes i Topelius folkskola.
”Jag kunde då inte ett ord svenska. Min pappa förberedde mig på att lärarinnan skulle komma att ställa mig två frågor: Vad heter du? – Då skulle jag svara Gösta Hägglund. Sedan skulle hon fråga: Hur gammal är du? – Då ska du svara åtta år. Det här tränade pappa och jag på.”
Lärarinnan började mycket riktigt med att ställa en fråga:
”Hon frågade hur gammal jag var. Jag svarade ’Gösta Hägglund’, och det stod jag fast vid trots att hon protesterade.”
”Det här var kanske mitt livs hårdaste test, att gå till skolan och inte kunna ett ord svenska.”
Den första dagen följde mamma dessutom Gustav till skolan.
”Det var lite genant att vara mammas pojke, och jag förstod att mina nya kamrater kommenterade saken, fast jag inte begrep orden. För att vara på den säkra sidan så måttade jag ett slag mot den närmaste killen så att han stöp. Han råkade vara den starkaste i klassen, så efter det fick jag vara i fred.”
Men att lära sig svenska ordentligt tog tid. Efter folkskolan började Gustav på mammas försorg i Svenska Normallyceum, känt som Norsen. Mamma var klassiskt intresserad, så valet blev den klassiska linjen med latin som ett centralt läroämne.
”Min modersmålslärare Ivar Isidor Westman, som sen blev rektor för skolan, skrev som kommentar på mina uppsatser vanligen: ’Innehållet gott, språket vedervärdigt.’ Jag hade svårigheter i synnerhet med rättstavningen.”
Senare har Gustav förstått att han hämmades av en lätt dyslexi, som framför allt syntes i stavningen av svenska och engelska. I femtonårsåldern hade han lärt sig hantera saken. I studentexamen blev Gustav primus. Nu kommenterade Ivar Isidor Westman sin elevs modersmålsuppsats: ”Om det här inte är laudatur, så utdelas det inga laudaturer.”
”Jag skrev om Nietzsche. Jag hade tidigare författat en hemuppsats om honom, så jag kände hans historia väl. Jag var så pass slug att jag skrev att jag varit mycket imponerad av honom i början, men efterhand hade insett att den berömde filosofen nog var på fel linje.”
