Under sin långa militära karriär har Gustav Hägglund haft stor hjälp av sina språkkunskaper: finska, svenska, tyska, engelska, franska och latin.
”Men min franska är ganska dålig. Under Brysseltiden hade jag en fransk privatlärare, men fast jag nog förstår språket bra, blev det lite övermäktigt att tala det”, urskuldar han sig.
Hur med ryska språket?
”Ryskan var obligatoriskt ämne i kadettskolan i två år, men vi höll på principen att i umgänget med ryssarna så räckte det med två fraser: Stoj, ili budu streljat! (Stanna, eller jag skjuter!) och Ruki verh! (Upp med händerna!). Lite samma attityd som när ryssarna försökte förryska oss i början av 1900-talet.”
”Det här har jag ångrat senare, det var idiotiskt att slarva bort två års utbildning på det sättet.”
Gustav Hägglund har gjort en karriär som ingen annan officer i Norden. De nordiska länderna har haft ett sextital försvarschefer efter andra världskriget. Men ingen av dem har dessutom varit ordförande för Europas försvarschefer och chef för två stora FN-operationer i Mellanöstern.
Gustav menar att hans framgångar i hög grad återfaller på föräldrarna: ”Nog går det tillbaka på attityden i hemmet och särskilt mamma. Hon sa alltid att du klarar säkert det här!”
Till exempel skickades Gustav vid femton års ålder till Tyskland för att arbeta tre månader på en farm. Ingen talade där något annat än tyska, och föräldrarnas tanke var just att detta skulle ge sonen effektiv språkträning.
”Mamma lade med mig 300 D-mark, som då motsvarade en lantarbetares månadslön, som säkerhet, så att jag skulle kunna ta mig hem igen, om jag hamnade i nöd.”
En annan beskrivning av vad som väglett Gustav Hägglund kan vara pliktmedvetenhet: ”Man ska utföra det man har som sin uppgift. När jag arbetade för FN var min slogan: Name it, we do it. Det gällde att nå resultat och det skapade förtroende.”
”Jag har också alltid tänkt att jag inte representerar Gustav Hägglund, utan det finska försvaret, och då kan jag inte drälla i fyllan på Esplanaden. I mina utlandsuppdrag har det gällt att uppträda så att Finland inte kommer på skam.”
Tonen satte han i det första utlandsuppdraget i den finska bataljonen på Sinai. Företrädaren hade inte skött sig.
”Ensio Siilasvuo, som den tiden var chefssamordnare för FN:s fredsbevarande uppdrag i Mellanöstern, och två andra generaler ringde inom en timme och sa att nu måste jag fara till Sinai. Vad skulle jag dit för, jag skulle precis börja som bataljonschef i Dragsvik? Du måste dit och rädda Finlands ära. Jag fick säga Yes Sir.”
”På plats i Sinai 1978 fick jag börja med att förklara för den finländska truppen att för det första duar ni inte mig, för det andra börjar ni klä er och uppträda som soldater ska. Här är nio andra nationaliteter som bildar sig sin uppfattning om Finland på grund av er.”
Gustav Hägglunds ledarskap gjorde intryck inom FN, som 1985 krävde att få just honom till ställningen som force commander i Golan. Antingen skulle Finland lansera Hägglund som kandidat eller så skulle uppdraget gå till Sverige.
Frågan nådde fram till Gustav Hägglund själv när han, under sin tid som chef för Nylands brigad, fick ett telefonbud mitt under ett lunchsamtal med den svenska ambassadören.
”Jag undrade vem som vågade avbryta oss. Det var försvarsmaktens kommendör Jaakko Valtanen som frågade om jag var beredd att ta ett nytt FN-uppdrag i Golan. Jag svarade att jag behövde fundera på saken och tala med hustrun. Jo, det finns gott om tid, ända till kvällen, förklarade Valtanen. Och tillade att det nya uppdraget nog också skulle innebära befordran till generalmajor. Jag hade då varit överste i bara ett halvt år.”
”Jag hade bestämt mig för att inte åka på något nytt utlandsuppdrag utan att min hustru Ritva var med. Hon gav sitt ja på ett villkor: ’Då får du lov att livnära mig resten av livet.’ Det lovade jag, och sedan skötte hon hemmafronten. Utan det skulle vårt liv inte ha fungerat.”
Från Golan förflyttades Gustav Hägglund sedan på begäran av FN:s generalsekreterare till Libanon, ”för att rätta till problemen där”.
