Gustav Hägglunds karriär hör ihop med en god familjesammanhållning. Förutom hustrun Ritva följde även barnen Sami, Marianne och Christel ofta med i utlandsuppdragen.
”Det gav dem en internationell kompetens. Våra USA-vistelser, då jag studerade vid USA:s kommendörshögskola och senare vid Harvard, gav dem en perfekt engelska. Men när Marianne följde med till Damaskus blev jag lite förskräckt. En lång, blond och intelligent flicka blev i den miljön enormt uppvaktad. ”
Christel kom för sin del att bidra till ett historiskt beslut.
”Hon frågade när hon var 15–16 år gammal: Pappa, varför får inte jag gå in i armén, när min bror får det? Jag hittade inte en enda rationell förklaring till att det var så. I stället blev jag anhängare av kvinnlig vapentjänst, vilket också introducerades under min tid som försvarsmaktens kommendör. Nog måste varje människa oberoende av kön ha rätt att försvara sin familj och sitt land.”
Men familjen har för Gustav inneburit också stor sorg. Sami, sonen, dog 2010 i magcancer, 49 år gammal.
”Jag kommer aldrig över det. Sami var min bästa kompis och samtalspartner. Vi hade gemensamma intressen, jakt och fiske, och var väldigt mycket ihop. Vi hade också samma yrke, han var överstelöjtnant och skulle utan vidare ha varit general nu om han fått leva.”
”Man väntar sig att föräldrarna någon gång ska dö, till och med makan eller maken, någondera dör ju först. Men att ett barn dör, ens framtid och arv, det går egentligen inte att hantera”, säger Gustav Hägglund.
Rysslands anfallskrig i Ukraina har aktualiserat många av de frågor som genom åren upptagit Gustav Hägglund. Bland dem Natofrågan.
”Jag var medlem i försvarsledningen när Finland inledde militärt samarbete med Nato, först som chef för huvudstaben 1990-1994 och sedan som kommendör 1994-2001. Strax därpå åkte jag till Bryssel för att träffa Natos militärkommitté och hålla föredrag om Finlands försvar. Jag var då den första icke-Nato-försvarschef som talade i kommittén.”
”Mitt anförande väckte uppmärksamhet då jag inte gnällde om stöd, utan med stolthet beskrev Finlands prestation att som det enda krigförande landet på kontinenten under andra världskriget ha avvärjt en ockupationsmakt. Dessutom var vi fortfarande i stånd att mobilisera över en halv miljon välutbildade soldater.”
Vid samma tid kom EU äntligen till skott i fråga om den punkt i Maastricht-fördraget, som fastställde att EU skulle ha gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och en försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till gemensamt försvar. Just 2001 tillsatte EU sin första militärkommitté.
När ordföranden skulle utses, kom Gustav Hägglund på tal.
”Det här är det enda val jag deltagit i. De som skulle välja var EU:s försvarschefer. Från danskt och tyskt håll ombads jag kandidera. Jag frågade presidenten [Tarja Halonen] och försvarsministern [Jan-Erik Enestam] om det var förpliktande att gå in i spelet. Jag hade tänkt pensionera mig och kanske engagera mig i näringslivet. De sa att det var min plikt.”
Gustav Hägglund ställde upp och vann med åtta röster mot sju.
”Efter valet påstod elva av försvarscheferna att de hade röstat på mig. Det säger kanske något om politiken. Min italienske motkandidat skällde ut sina Natokumpaner för att de hade valt en kandidat från en icke-allierad stat och svikt hans land.”
Under Gustav Hägglunds treåriga ordförandeskap skapades redskap för EU:s krishantering: en 100 000 man stark lista på soldater som medlemsländerna höll redo för krishantering, fyra staber redo att leda dem och en styrka på 1 500 man i hög insatsberedskap.
”2003 genomförde vi två krishanteringsoperationer, en observatörsmission i Makedonien och en pacificeringsoperation i östra Kongo. Året därpå initierade vi överföringen av Nato-operationen i Bosnien till EU.”
”Men därefter har inte mycket hänt i militär krishantering, snabbinsatsstyrkan har inte aktiverats en enda gång och operationerna har varit marina samt små insatser i Afrika.”
Inte heller Gustav Hägglunds förslag om en fusion EU-Nato ledde någonstans.
”Européerna trodde att evig fred rådde och var inte intresserade av försvar. I stället ville de i fulla drag njuta av fredsdividenderna under USA:s paraply.”
