Idén till piratstationen kom från USA och aktualiserades under en av Jack Kotschacks många resor i landet. En herre vid namn Gordon McLendon i Texas drev framgångsrikt sju radiostationer i USA, det maximala antal som de federala lagarna tillät för en ägare.
McLendon ville expandera, men måste då göra det utanför sitt hemland. Via en gemensam bekant fick han höra om Jack Kotschack och bjöd denne till Dallas i juni 1959.
McLendons framgångsrecept var program med en bred och folklig linje och varierad musik, blandat med nyheter, tävlingar och aktiviteter, allt i syfte att ge en närvarokänsla och skapa kontakt med lyssnarna.
I Sverige hade tidigare en annan pionjär testat myndigheter och politiker med ett privat radiostationsinitiativ, nämligen Lewi Pethrus, ledare för pingstvännerna. Efter att alla vägar på hemmaplan stoppats samlade pingstvännerna in en stor summa pengar för att köpa in sig i en sändare i frizonen Tanger i Nordafrika.
Detta förhindrades av Riksbankens valutafond, som inte tillät att pengar skickades ut från landet i ett sådant syfte. Lewi Pethrus kommenterade bittert att i Sverige fick man föra ut pengar för att köpa in gangsterfilm och tecknade serier, men inte till en radiosändare med kristna förtecken.
Även Jack Kotschack fick en propå från Lewi Petrus, men tackade nej. Radio Nord skulle vara fridlyst från religion och politik.
Vägen från idé till förverkligande av Radio Nord blev lång. Tack vare McLendons och medfinansiären Clint Murchison Jr:s tillgångar var pengar inte en större fråga, men de praktiska arrangemangen fick till stor del lösas den hårda vägen.
I Hamburg hittades en gammal fraktskuta, den tremastade stålskonaren Olga, som efter omfattande arbeten kunde tas i bruk som en flytande piratradiostation, omdöpt till Bon Jour.
Fartyget flaggades i Nicaragua genom förbindelser till maktfamiljen Somoza. Ägarbolaget chartrade sedan fartyget till ett bolag i Liechtenstein, vars generalagent i Stockholm var Radio Reklam Produktion AB, ägt av Jack Kotschack ensam.
Den 21 december 1960 var Bon Jour med sändarutrustningen monterad äntligen på väg mot den planerade destinationen. Premiären skulle ske två dagar senare. Som den PR-man han var lät Jack skicka telegram till 2000 prominenta svenskar med besked att Radio Nord, Europas modernaste radiostation, strax skulle vara i etern.
Vid Ölands norra udde mötte full storm. Ingen hade tänkt på att utrusta Bon Jour med radiotelefon. På land gick Jack fram och tillbaka i sitt kontor, allt mer desperat över att inget hördes från fartyget.
Klockan två på julannandagens morgon mottog två fyrvaktare en SOS-signal med lampa. När lotsarna nådde Bon Jour blev uppgiften att under dramatiska förhållanden få de fjorton i besättningen över till lotskuttern. En nyhetsman spolades överbord, men räddades efter att någon lyckats greppa tag i hans fot.
I stället för den triumf Jack sett framför sig fick han nu finna sig i kvällstidningarnas försmädliga rubriker om att Radio Nords första sändning bestått av nödsignaler.
Trots allt fick Bon Jour inte avgörande skador. Nästa destination blev Åbo, i syfte att reparera fartyget vid Crichtons varv. Detta stoppades, skulle det visa sig, av Wärtsiläkoncernens högsta chef, bergsrådet Wilhelm Wahlfors.
Anledningen var att denne satt i Rundradions styrelse. Uppenbarligen kom en vädjan från vännerna i Sverige. Ingen hjälp skulle ges till piratbåten. I all hast ströks ett inslag om Bon Jour som hade gjorts för Rundradions nyhetsprogram. Inslaget låg klart och hade till och med annonserats ut, då kontraorder kom att det inte fick sändas.
Genom agerande av Crichtondirektören Lennart Bergroth, i praktiken en obstruktionsgärning mot sin chef, kunde Bon Jour i stället tas om hand i Kalkhamnen i Pargas. De finländska telemyndigheterna höll sig noga underrättade och informerade i telegram kollegorna i Sverige om vad som försiggick på varvet.
Den svenska regeringen hann nu besluta om en förordning som gjorde det olagligt för ett fartyg med sändningsutrustning att vistas på svenskt territorialvatten. Bon Jour kunde härefter alltså inte angöra den svenska sidan, såvitt det inte handlade om en nödsituation.
Nästan alla de stora tidningarna i Sverige stödde sin regering. De ville absolut inte ha konkurrens om annonspengarna. På ledarsidorna efterlystes åtgärder också i Finland. Annars skulle ju Bon Jour kunna fortsätta sin subversiva verksamhet på finländskt vatten.
Bland de problem Jack hade att lösa fanns hur de förinspelade program, som skulle sändas från Bon Jour, skulle fås över från fastlandet till fartyget. Lösningen blev ett flygplan, som dagligen åkte ut till fartyget och fällde ner en kapsel som sedan fiskades upp av besättningen.
