Den 10 juni 1944 fick 3:e brigaden order om att omedelbart bege sig från Salla till Karelska näset. Jack placerades med sitt kompani för att försvara positionerna mellan sjöarna Kipinolanjärvi och Kuolema-järvi. Den 17 juni bröt fienden igenom och drev de finländska trupperna bakåt mot Viborg, dit många ankom den 19 juni på kvällen.
Efter detta datum finns bara ett ord i Jacks militära papper: Karkuri. Desertör. Dagen därefter föll Viborg nästan utan strid.
Enligt Heikki Ylikangas, som forskat om just dessa händelser, flydde Jack vid två tillfällen i sällskap med en fänrik Veikko Myllyoja och håller det för möjligt att den senare efter det andra flykttillfället sköts av de egna.
Sammanlagt deserterade 759 soldater från 3:e brigaden under sommarmånaderna 1944. Henrik Meinander skriver att totalt 29 000 soldater i kaoset på Karelska näset perioden den 9–30 juni deserterade ”eller av annan orsak miste kontakten med sina truppförband”.
Jan Kotschack ägnar ett antal sidor i sin bok åt att referera och försöka förstå nyanserna i den finländska diskussionen om desertörer. ”Krigstida desertörer och deras öden är fortfarande hett stoff”, sammanfattar han.
Boris Rubanovitsch, krigsveteran och judisk förgrundsgestalt i Helsingfors, gav karakteristiken att Jack ”till naturen var en äventyrare, som älskade livet”. Därför stack han i väg.
Genom villkoren vid vapenstilleståndet den 19 september 1944 behövde Jack inte räkna med efterräkningar för deserteringen. Den 30 november antecknades i hans militärbok att han hemförlovats.
Stockholm var ingen dålig bas för en person av Jacks typ. Efter ett halvår i staden bjöd han, som en tidig Bindefeld, 70 utvalda till fest i sin trerumslägenhet för att fira sin trettioårsdag. Klädkoden var aftondräkt och gästerna internationella.
Snart var Jack i USA och fick in en artikel i New York Times affärssektion om hur det i Sverige och Finland rådde stor efterfrågan på olika slags importvaror. Han mottog besök av så många affärsintresserade att han inte ens hann lämna det hotell där han bodde.
Året därefter fick han exklusivt tillträde till affärsmannen Milton Reynolds, en jude som gjort världssensation med nyheten kulspetspennor. När de skildes, var de överens om att Jack skulle hjälpa Reynolds att öppna fabriker i de största europeiska länderna.
I samma veva hann han gifta sig med – och snart skilja sig från – Barbara Segal, dotter till Samuel Segal, jude även han och mycket förmögen efter att ha uppfunnit de berömda lås som bär hans namn, Segallåsen.
Jacks tredje äktenskap skulle visa sig hålla och bli lyckligt. Bruden hette Ingeborg Håkansson och var dotter till chefen för Svea Film. Efter att deras förstfödde, sonen Jan, sett dagens ljus 1952 beviljades Jack svenskt medborgarskap.
Filmbranschen med dess glamour och fester i internationella miljöer passade Jack som hand i handske. Vid mottagningarna minglade han sig osvikligt fram till den ena kvinnan vackrare än den andra. Marilyn Monroe, Sophia Loren och Brigitte Bardot är bara några av dem han ses hålla om på bilderna i sitt fotoalbum.
Jack kom själv att producera en biograffilm, Ingen morgondag, baserad på Mika Waltaris roman, till stor del inspelad i Finland. En flopp, trots berömda skådespelare som Jarl Kulle, Allan Edwall och Lars Ekborg.
Jan Kotschack kan inte säga att han lärt känna sin far bättre efter allt forskningsarbete genom åren.
”Människan bakom dramatiken är på många sätt fortfarande mörklagd. Jack Salomon framstår snarast som om han alltid var på flykt. Hela tiden nya kickar: kvinnor, affärer, kläder, klockor. Han slog sig aldrig till ro, eller kanske det är mera riktigt att säga att han aldrig fick ro. Samtidigt är det förstås hans enorma självförtroende som präglar bilden av honom. Han tog sig alltid fram, i vilket sammanhang som helst.”
Ett oväntat omdöme om sin far fick Jan efter att han hållit ett föredrag om honom på det judiska museet i Stockholm. En man långt bak i lokalen steg upp och förklarade att Jack betytt oerhört mycket för den judiska församlingen.
Jan kunde inte tro på det han hörde. På högtiden Yom Kippur, försoningsdagen, i september 1944 hade Jack sökt sig till synagogan i Stockholm för att tacka Gud för att han överlevt kriget. Han släpptes inte in. ”Tyvärr, det är mycket folk och vi känner inte igen dig”, fick han höra. Efter det besökte Jack aldrig mer synagogan.
Senare skulle Jan få en förklaring. Jack hade med sin höga profil och oräddhet gjort stort intryck på det judiska samfundet i Stockholm. Många nyanlända judar hade legat lågt och så omärkligt som möjligt försökt smälta in i det svenska samhället.
Jack visade med sin attityd att det fanns andra förhållningssätt. Han förstärkte självkänslan och ingöt mod hos sina fränder. Med en sådan självklarhet att han inte ens såg det själv.
Huvudsaklig källa angående Radio Nord är Jan Kotschacks bok Stick iväg, Jack! Historien om Radio Nord, Premium Publishing, 2009.
