Sångens mäktiga kraft

Inte en dålig mamma

Till all lycka insåg Sarah själv att allt inte stod rätt till.

”Inte ska väl livet vara glädjelöst om allt är OK. Det är helt enkelt inte normalt.”

Sarah började googla engelskspråkiga sidor och hittade massor av medsystrar med samma känslor och erfarenheter.

”Jag började motarbeta skammen. Jag vägrade att vara en dålig mor, också om jag inte gillade att vara mamma.”

Sarah tog tag i problemet, processen hade inletts.

 

sid27_bild

Sången var som en resa tillbaka till barndomen och hjälpte Sarah Tiainen att komma ihåg vem hon egentligen var.
Bild: Jan Sandvik

Via identitetskris till präst

Sarah föddes i Sverige och levde sitt första ett och ett halvt år i Sundsvall. Familjen var inte religiös. Innan Sarah fyllde två år flyttade familjen tillbaks till Karleby. Sarahs farfar, som var spelman, tog med sig flickan till församlingens sång- och musikstunder ända från det hon var liten.

”Jag älskar att sjunga. Det har varit en kär hobby som jag emellanåt till och med fått betalt för”, säger Sarah, som beundrar bland annat Carola Häggkvist.

Ungdomen var en aktiv tid. Sarah deltog i det ena och det andra: hon var hjälpledare inom evangelisk-lutherska kyrkan, medlem i studentkommittén och ordförande i en ämnesförening. Puberteten var turbulent. Ett slags uppvaknande upplevde Sarah en dag då hon i blåsigt höstväder cyklade hem från skolan. Tankarna snurrade i huvudet, alltför mycket tog på krafterna.

”Men så med ens kom jag ihåg att jag där hemma hade Nya testamentet.”

Sarah började läsa skrifterna.

”En sten föll från mitt hjärta. Jag kände att jag inte längre var ensam och att allt inte behövde förklaras. Gud kallade på mig.”

Vad som följde var en ny identitetskris. Sarah funderade fram och tillbaka över vilka följder tron på Gud skulle föra med sig och kämpade emot i ett par år. Den inre kampen pågick ännu under teologistudierna. Sarah kunde inte i sina vildaste tankar föreställa sig att hon en gång skulle bli präst.

”Jag kände ingen som helst kallelse att bli ens religionslärare.”

I det svenskspråkiga Österbotten levde fortfarande en stark tradition att endast en man kan vara präst.

”Det går inte så där bara att bortse från det man själv och omgivningen fått lära sig”, förklarar Sarah.

 

Ibland måste man helt enkelt sätta ner foten.