”En hobby över generationsgränserna”
Släktforskning är en bra hobby över generationsgränserna, säger Päivi Kjellman och Gun-May Öhman, som lokalt leder kurser om hur släktforskning kan använda redskapen i DNA-analyserna.
”De äldre har kunskaper om släkten och sägnerna. De yngre är ofta duktiga på att söka kunskap på Internet”, säger Gun-May.
”Det var så jag kom in i detta. Pappa var intresserad av släktforskning, så då han blev pensionär gick vi en släktforskningskurs tillsammans. Han hade kunskapen och jag dator (detta var före internettiden).”
”Pappa berättade en sägen om Tjäru-Jack, som mördade en släkting. Han visste inte om sägnen var sann, nu vet vi att det var min anmoders syster som blev mördad. Det tog inte lång tid förrän jag hittade en berättelse om Tjäru-Jack i tidningen Karlebynejden. Tjäru-Jack blev skickad till Sibirien. Sägnen berättar både att han dog, men också att han skaffade ny familj där.”
”Om Tjäru-Jack hade familj och det finns ättlingar, ska sägnen i dag kunna bekräftas med DNA-forskning”, säger Gun-May.
Att som släktforskare ge sig in i DNA-världen kan vara en utmaning. Den erbjuder mängder med nya pusselbitar och redskap, men det krävs också att man lär sig använda dem.
Päivi nämner ordet endogami, som benämning på att alla är släkt med alla. Detta är, som framgår av huvudartikeln, typiskt för Österbotten, Västerbotten och stora delar av Finland och komplicerar tolkningen av genetiska släktskap.
Gun-May nämner som exempel på endogamin att hon och maken Ronny är släkt med varandra 56 gånger om.
”Det visste vi inte när vi stod framför prästen. Närmaste släkting finns på fem generationers avstånd, de flesta ligger 12-15 generationer bort. Generna har blandats och splittrats upp och sammanfogats igen och blandar nu bort de verktyg som DNA-testbolagen lagt in i dataprogrammen.”
Många som deltar i Päivis och Gun-Mays kurser är nyblivna pensionärer som ’alltid’ varit intresserade av historia, men inte tidigare haft tid. En annan grupp har fått ärva gamla hemmanspapper och upptäckt att de inte vet vilka personerna i handlingarna är. Ofta är de frustrerade, för att de inte ställde frågor så länge föräldrarna levde.
”För många som upplevt sorgen av att maken eller makan dött har släktforskningen blivit den bästa terapin”, säger Gun-May.
Deras tips till dem som har “fastnat” i sin släktforskning är att kontakta någon släkt- eller bygdeförening i nejden.
”Där finns kunnigt folk eller så känner de till någon som vet. Det är en fördel med att alla känner alla. Släktföreningarna har ofta också mycket material som inte finns i tryck.”
Det finns också Facebookgrupper där man kan fråga om allt möjligt om släktforskning. Många vill ha läshjälp av gamla skrifter. Utlänningar frågar om sina finländska anor. Många behöver hjälp med hur man använder programmen.
En sak kan garanteras den som låter DNA-testa sig. Man får besked om ett stort antal, ofta flera tusen människor, som man är släkt med.
”Jag fick ganska nära match med en amerikanska. Hon hade en bra namnlista och ett släktträd kopplat till sitt konto. Till min stora förvåning visade sig hon vara min man Ronnys småkusin”, berättar Gun-May Öhman.
”Ronnys farfars bror hade emigrerat och dött ung. Hans son togs om hand av fosterföräldrar och fick ett nytt släktnamn. Nu håller vi kontakt med vår amerikanska släkting.”
”Släktforskningen ger nya vänner, för det behöver man inte ens vara släkt. Man kanske hittar varandra ändå i ett gemensamt sökande och innan men vet ordet av har man inlett ett intressant samtal”, säger Päivi Kjellman.
