Sirkku Kamunen, linjemontör på Herrfors Nät i Ylivieska.
Eva-Stina Kjellman

Sirkku hittade en ny karriär

Sirkku Kamunen är närvårdaren som blev el­montör.
   ”Nu får jag jobba utom­hus hela dagarna med väldigt varierande arbets­­­uppgifter. Och jag gillar den raka kommunikationen”, säger hon.

Sirkku Kamunen gick i sin mammas och systers fotspår och utbildade sig till närvårdare. Hon reflekterade inte så mycket över sitt yrkesval då, det bara blev så. Enkelt att få jobb i vårdbranschen var det dessutom.

Åren gick och hon arbetade på ett servicehem för äldre på hemorten Nivala. Men någonting skavde. I takt med att förutsättningarna inom vården försämrades med ständig personalbrist och allt mindre resurser började hon drömma om något annat. Hon trivdes inte heller med treskiftesarbetet, som gjorde det utmanande att hitta rutiner i vardagen.

”Jag drömde om något mer tekniskt. Två viktiga aspekter bidrog när jag bestämde mig för att byta bransch – dels att hitta ett yrke som passar mig bättre, och dels att hitta något som fanns tillgängligt i hemknutarna.”

”Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att flytta till någon större ort i jakten på jobb. Jag trivs bra i Nivala, nära naturen och skogen.”

Sirkku kollade både på vvs och bygg, men utbildningen till el- och automationsmontör lockade mest. Att utbildningen dessutom fanns i Nivala avgjorde saken.

 

Vi träffar Sirkku en regnig fredag i augusti. Hon har precis packat bilen för att åka ut och underhållskontrollera en parktransformator på det nya bostadsområdet Kaisaniemi strax utanför Ylivieska. Sedan 2020 har hon jobbat som linjemontör på Herrfors Nät.

”Jag trivs bra här. Herrfors var min första praktikplats under studierna och senare kom jag tillbaka på läroavtal. Några kortare inhopp blev snart en anställning och nu känns det som om jag inte gjort något annat.”

El- och automationsstudierna är i huvudsak inriktade på elinstallationer, men via praktiken fick Sirkku Kamunen upp ögonen för linjearbete. Mycket av det hon kan har hon lärt sig av sina kolleger, både under läroavtalsperioden och nu som anställd.

”Jag har blivit väldigt bra mottagen”, säger hon.

Varje morgon samlas Sirkku och hennes kolleger vid depån på Alpuumintie. Det är hon och fyra andra montörer plus två arbetsledare. En vanlig arbetsdag kan handla om allt från att installera elskåp och koppla nya anslutningar på nya bostadsområden, till att dra kablar eller byta ut gamla transformatorer.

Var sjunde vecka har Sirkku jour. Det betyder att hon är beredd att rycka ut ifall något inträffar utanför arbetstid.

”Arbetet är väldigt mångsidigt, alla gör allt och dagarna kan vara väldigt olika. Jag tycker också om att få jobba utomhus alla årstider och i alla väder, och att det ibland är riktigt fysiskt.”

 

I den senaste Arbetslivsbarometern, som årligen görs av Arbets- och näringsministeriet, säger nästan tre fjärdedelar av arbetstagarna att deras möjligheter att förena arbete och fritid är goda – en aspekt som blivit allt viktigare i samband med karriärbyten.

Det som också syns i undersökningsresultaten är att brådska i arbetet är vanligt, en fjärdedel av löntagarna uppger att de dagligen arbetar enligt snäva tidtabeller eller i mycket snabb takt, medan 37 procent säger att de har bråttom varje vecka.

För Sirkku Kamunen blev branschbytet ett sätt att hitta balans mellan arbete och fritid. Nu är hon ledig på kvällar och helger. Att dessutom jobba i en framtidsbransch känns bra, säger hon:

”El och infrastruktur kommer alltid att behövas, och det här är ett arbete som varken robotar eller AI kan ta över. Jag rekommenderar verkligen elbranschen. Här finns dessutom möjligheter att utvecklas och lära sig nya saker.”

På mindre orter är arbetsmarknaden ofta naturligt begränsad, och tillgången till praktikplatser är inte den bästa. För Sirkku som inte vill flytta bort från Nivala var läroavtalet en smidig väg in i branschen.

Det finns också en annan fördel med elbranschen, enligt Sirkku Kamunen – att den är så pass mansdominerad. Hon är för tillfället den enda kvinnliga linjemontören på Herrfors.

”Med manliga kollegor blir kommunikationen mer rakt på sak. Jag saknar inte heller tisslandet och tasslandet som ibland förekommer om det blir för många kvinnor på samma arbetsplats.”

TEXT: Sonja Finholm