Grottans hemlighet
En gång strövade neandertalare på det som nu kallas Bötombergen på jakt efter vildren, mammut och säl.
Skickligt högg de sig redskap av sten för att karva ut hudar och stycka kött. Vid dåligt väder drog de sig in i den stora grottan och värmde sig runt eld.
Kanske diskuterade de jaktlyckan eller filosoferade över livets nyckfullhet. Men knappast tänkte de sig att sentida släktingar 120 000 år senare skulle grunna över deras existens.
> Öppna karta
Den 15 oktober 1996 gick Museiverket ut med ett pressmeddelande om att de stenföremål som hittats i Varggrottan i Bötombergen, på Kristinestads sida av gränsen till Bötom kommun, kunde dateras till perioden före den senaste istiden.
Upptäckten var lastbilschauffören och grusentreprenören Kalervo Uusitalos förtjänst. Tack vare honom hade utgrävningarna inletts i maj samma år under ledning av geologen Heikki Hirvas.
Den 23 maj hojtade en av de frivilliga grävarna, jordbrukaren Mauno Aro, till. Han hade hittat en stenyxa, eller i varje fall en sten som föreföll att ha en konstgjord egg och som uppenbarligen hade märken efter slag.
Heikki Hirvas åkte omedelbart med fyndet till Helsingfors och återvände i sällskap med arkeologer, som gjorde samma bedömning. Stenen och ett antal avslag i kvarts var sannolikt spår av mänsklig verksamhet.
Varggrottan fridlystes, och följande år inledde Museiverket, Geologiska forskníngscentralen och Helsingfors universitet ett gemensamt forskningsprojekt gällande Varggrottan under ledning av Paula Purhonen, sedermera Museiverkets generaldirektör.
Ett stort antal stenar och stenflisor av olika art togs om hand för analys. I oktober 1997 gick forskarna ut officiellt med beskedet. Det var en världssensation.
Varggrottan är den största kända grottan i Finland och var vid utgrävningens början nästan fylld av sedimentlager. I början identifierades fyra sådana, sedan under dem tre till.
Bötombergen är i österbottniskt perspektiv höga. Grottmynningens höjd över havet är i dag 116,5 meter. Efter den senaste issmältningen nådde havsytan för omkring 8 000 år sedan under en kort period upp över grottans nivå och förde då genom vattenströmmarna in de övre lagren av grus och stenar.
Hur hittar man spår av människor i en sådan grotta?
Heiki Hirvas: ”När vi grävde i grottan i maj 1996 noterade jag att det var alldeles svart i en fördjupning på golvet, ungefär fyra meter från grottmynningen just där takhöjden var som störst, 2,5 meter. Stengolvet där hade dessutom eroderat som det gör när man ofta eldar på samma ställe.”
”Dessutom tyckte jag att taket var mörkare just där än i övrigt i grottan. Som om det var inrökt.”
Följande sommar var spåren borta. Grottan hade då under ett år stått öppen för köld och vindar, och hade dessutom besökts av ett stort antal människor. Men 2005 kom bekräftelsen: ett brunfärgat parti av golvet (diameter 80 cm) identifierades innehålla kol, som vid två C14-dateringar befanns vara mer än 40 000 år gammalt.
Det är fråga om en tydlig struktur i golvet som rimligen bara kan vara resultat av långvarig lägereld.
En annan anmärkningsvärd sak är de paleosol, “golv” av tätt hoppackad småsten, som finns på två ställen i grottan. Sådana golv kan omöjligt uppkomma om inte människor – eller möjligen tunga djur – trampar på samma ställe ett stort antal gånger.
Det större av dessa golv uppmärksammades i det fjärde sedimentskiktet tidigt i utgrävningarna. Senare upptäckters ett till i sedimentskikt sex.
Till detta kommer förstås alla stenfynd, som benämns artefakter när de bearbetats av människor.
Hittills har 998 katalogiserats. De är av varierande storlek och karaktär: drygt 200 av dem är stenföremål, slagkärnor eller avslag, resten spånor.
Bland de stenarter som använts finns siltsten och kvartsit – inga av dem förekommer naturligt i området, utan måste ha förts in i grottan långväga ifrån.
På kontinenten använde neandertalarna vanligen flintsten, men sådan finns inte i den finländska berggrunden.
24 av stenfynden har typologiskt hänförts till den så kallade Mousteriénkulturen, som uppbars av neandertalarna både i och utanför Europa för ungefär 40 000–100 000 år sedan. Det är fråga om bultstenar, skrapor och olika tandade eller slitsade föremål.
Fynden i Varggrottan har varit föremål för en hetsig debatt. En rad skeptiker har anmält sig. Som ofta i akademiska sammanhang har tonen emellanåt varit elak.
Även Museiverkets experter bidrog inledningsvis till förvirring, till exempel genom att relatera fynden till den art av människor som benämns homo erectus. Det var några hundratusen år fel.
En annan invändning handlade om att Bötombergen före senaste istid var en ö och att neandertalarna knappast byggde båtar. Eirik Granqvist, som på 1990-talet upprätthöll Prèhistorama, ett museum över människans utveckling i Frankrike, dödade frågan genom att undra varför neandertalarna inte skulle klara att gå över isen vintertid.
Internationella sakkunniga som offentligt tagit del av materialet har inte ifrågasatt att det är fråga om neandertalfynd, till exempel professorerna Marcel Otte (universitetet i Liège), Nicolas Rolland (Victoria-universitetet i Kanada) och Alban Defleur (universitetet i Marseilles).
Finlands stora auktoritet på område, Björn Kurtén, död 1988, hann inte uppleva Varggrottan. Han var säker på neandertalare bott i Finland. Problemet var att istiden eliminerat alla bevis.
Hans kolleger, bland dem Eirik Granqvist, hörde honom ofta sucka vid kaffebordet på institutionen vid Helsingfors universitet: ”Vi borde hitta en lämplig grotta!”
Hur vet vi att de som rört sig i Varggrottan var neandertalare?
Därför att de dominerade Europa under 200 000 år fram tills de försvann för omkring 30 000 år sedan. Vår egen människoart anlände till Europa först för 40 000 – 45 000 år sedan. Neandertalarna kan därför beskrivas som de verkliga européerna.
Detaljer om Varggrottan och fynden i den kan läsas på Museiverkets hemsida.
